Den latinamerikanska boomen

Litteratur

MAGISK REALISM. ”Pedro Páramo, som publicerades första gången 1955, tycks äntligen vara på väg att erövra sin rättmätiga plats inte bara i den latinamerikanska litteraturhistorien, utan i världslitteraturen”, skriver Lars Palmgren. 

Häromdagen var det 50 år sedan Hundra år av ensamhet, Gabriel Garcia Marquez mästerverk, publicerades. Garcia Marquez hade redan gett ut tre böcker som fick hyfsade recensioner, men som sålde uselt.”Gabo”, som han kallades av vännerna, var inget hett namn i hemlandets förlagskretsar. Hundra år av ensamhet ändrade snart på det och idag, 50 år senare, har den sålts i över 50 miljoner exemplar, piratkopior oräknade, på alla upptänkliga språk. Och alla Garcia Marquez böcker efter Hundra år av ensamhet har orsakat kvarterslånga köer utanför bokhandlarna i Bogotá dagen de släppts.

Få stora romaner verkar skrivna med så lätt hand som Hundra år av ensamhet. Och så var det också. Garcia Marquez har berättat att texten liksom bara forsade ur honom. Men det krävdes en nyckel för att öppna den kranen. Och den nyckeln hette Juan Rulfo, mexikansk författare som bara publicerat två böcker: novellsamlingen El llano en llamas och den hundrasidiga romanen Pedro Páramo.

Garcia Marquez hade lidit av svår skrivkramp i fem år, när hans vän, den colombianske författaren Alvaro Mutis, satte Rulfos två böcker i händerna på honom.

– Läs de här grejerna, så kanske du kan lära dig att skriva, lär Mutis ha sagt.

Och Garcia Marquez läste. Pedro Páramo sträckläste han två gånger innan han fick ro att gå och lägga sig. Strax därpå, under en bilresa till Acapulco, var det som om den berättelse han gått omkring och burit på plötsligt stod klar för honom i både språk och struktur, och han tvärvände bilen och körde hem till Mexico City, där han då bodde. Han slutade inte att skriva förrän Hundra år av ensamhet var klar. Den blev snabbt en världssuccé, själva sinnebilden för det som kallas den ”latinamerikanska boomen”, där även författare som Carlos Fuentes, Mario Vargas Llosa och Julio Cortázar inräknas. ”Magisk realism” blev ett begrepp som gick hem i omvärlden och som förknippades inte bara med latinamerikansk litteratur, utan med kontinenten i sig.

Men skaparen av hela fenomenet fanns inte med i framgångsljuset. Juan Rulfo levde ett tillbakadraget liv i Mexico City och när han dog 1968 väckte det ingen större uppmärksamhet. Pedro Páramo sålde i och för sig fortfarande och översattes till flera språk, men det var ingenting i jämförelse med hans efterföljares framgångar. Och i takt med ”boom-generationens” blev allt mer berömd var det som om Juan Rulfo glömdes bort, utom – kanske – bland författarna.

Men det finns tecken på att det håller på att förändras och att nya generationer latinamerikanska läsare har börjat föredra Rulfo framför Garcia Marquez.

Ett uttryck för det var firandet av 100-årsminnet av Rulfos födelse nyligen. I nästan alla latinamerikanska dagstidningar publicerades speciella supplement, överallt hölls seminarier och i praktiskt taget alla länder trycktes nya utgåvor av Juan Rulfos två böcker. Uppmärksamheten var betydligt större än 50-årsfirandet av den första utgåvan av Hundra år av ensamhet. Pedro Páramo, som publicerades första gången 1955, tycks äntligen vara på väg att erövra sin rättmätiga plats inte bara i den latinamerikanska litteraturhistorien, utan i världslitteraturen. Och Juan Rulfo har börjat erkännas som den som lade grunden för den latinamerikanska versionen av ”magisk realism”, om än mörkare och dovare än Garcias Marquez lätt absurda version. I Macondo finns ett försonande tonfall av humor. I Comala, den fiktiva byn i Pedro Páramo, är allt på dödligt allvar.

Man kan bara hoppas att den svenska översättningen av Pedro Páramo också lockar läsare. Men jag har ännu inte hört någon svensk läsande vän nämna Pedro Páramo.  Ibland kan jag få en känsla av att Hundra år av ensamhet har tagit patent på den ”magiska realismen” och därmed, med vissa namnkunniga undantag, nästan har kommit att stå i vägen för andra latinamerikanska författare.

En generation kallade sig till och med Mac Ondo som ett slags avståndstagande från Garcia Marquez ”magiska realism”.

En annan som känner så är den kubanske författaren Leonardo Padura.

Även om Juan Rulfo varit en avgörande inspirationskälla också för Padura, så liknar hans böcker mer svenska kriminalromaner än ”magisk realism”.

Det påstod han åtminstone själv när jag för ett par år sen intervjuade honom i hans hem i Havanna. Och just därför var han uppriktigt förvånad, och kanske också aningen upprörd, över att ingen av hans böcker har översatts till svenska. Hans största framgång El hombre que amaba a los perros (Mannen som älskade hundar) – en enastående bok som rör sig från ryska revolutionen, över det spanska inbördeskriget till dagens Kuba – har översatts till danska, norska, finska och de flesta andra europeiska språk. Men inte till svenska.

– Varför, frågade sig Padura. Är det kanske för att jag inte skriver den magiska realism som svenska förlag tycker att en latinamerikansk författare bör skriva?

LARS PALMGREN

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Läsvärd debutroman

SPRÅKKÄNSLA. Maja Thrane skriver med en säker språkkänsla i en prosalyrisk stil,
Gå till Toppen