KRIMI. Deckarhyllan med Bengt Eriksson ägnas den här gången åt läsvärda polisromaner. Framför allt en ny i Winter-sviten av Åke Edwardsson, men det bjuds också på fyra aktuella lästips i genren.
Alla dessa polisromaner, inte minst – ja, särskilt – av Åke Edwardson!
Det var inte alls planerat. Bara råkade bli så att Deckarhyllan den här gången fylldes med olika sorters polisromaner, ett par översatta men främst svenska. Ibland sägs det ju att om någon vill skriva en deckare som skildrar kriminalitet, våld och brottsbekämpning så realistiskt som möjligt, liksom på riktigt, nästan autentiskt, då är det just undergenren polisroman som hen ska välja. Polisromanen är den genre som ligger närmast brott och brottsbekämpande i verkligheten.
Om det faktiskt stämmer får du svara på själv, till exempel genom att läsa den serie polisromaner som Åke Edwardson har skrivit med kommissarie Erik Winter i Göteborg som brottsbekämpande huvudperson. När serien startade, första titeln hette ”Dans med en ängel” (1997), var grejen att Winter skulle vara ”Sveriges yngste kriminalkommissarie”.
Uppåt 30 år har alltså gått sen dess och under dessa år fortsatte Edwardson att lite till och från och alltmer sporadiskt tillföra nya titlar i Winter-serien omväxlande med att skriva andra, fristående och mer eller mindre kriminella romaner. Kriminaliteten verkar han aldrig komma ifrån, det kriminella tar sig in vad och hur han än skriver.
Mandrom har ju en personlig favorit bland dessa fristående romaner, nämligen ”Jukebox” (2003). Det är sent 60-tal på landsbygden, snart ska Melodiradion ta över från jukeboxen på fiken. Men ännu så länge reser den mjukhårde Johnny runt och byter ut Elvis mot ”Trettifyran” med Per Myberg. Genre, gånger tre i förening: gangster-, arbetar- och landsbygdsroman.
”Den smutsiga floden”
”Jukebox” är bra, för att beskriva romanen med ett ord. Men här ska det handla om Åke Edwardsons nu aktuella polisroman, ”Den smutsiga floden” (Norstedts), som är den fjortonde i ordningen med Erik Winter, inte längre den yngsta kriminalkommissarien utan över 50 år och återkommen till polisarbetet i Göteborg efter en längre ledighet i Spanien. Han är särbo. Hustrun Angela och döttrarna finns fortfarande kvar i Spanien, i Marbella. Men så fort huset vid havet utanför Göteborg blir färdigbyggt, det har inte gått fort, men nu är det äntligen på gång, ska de flytta tillbaka till Göteborg och familjen flytta in i huset.
Förresten, för att vara noga med matematiken, har Edwardson också gett ut ett par novellsamlingar med titlarna ”Winterland” (2004) och ”Vintermörker” (2016).
”Erik Winters sista fall”, står det på omslaget till ”Den smutsiga floden”. Tillåt mig småle en smula, jag tvivlar, tror det när jag (inte) ser det. Av någon anledning har jag fått för mig att Åke Edwardson velat avsluta Winter-serien ända sen åtminstone ”Marconi Park” (2013) eller definitivt sen ”Det trettonde fallet” (2021). Ja, redan ”Den sista vintern” (2008) hade en titel som möjliggjorde en avslutning och nedläggning.
Och visst har han väl sagt det också, vill jag minnas, i några intervjuer? Jag anar att det är förlaget som ligger på, för att Erik Winter fortfarande säljer och säljer mer än andra romaner av Edwardson. (Vet att Åke E brukar läsa mina recensioner av hans böcker, så får se hur han kan kommentera om han nu vill det…)
Jag håller med förlaget, fortsätt att varva Winter och annat vetja! Det ena befruktar det andra: friheten, när Edwardsson skriver fristående romaner, smittar av sig på genreformatet, när han ska skriva en ny polisroman (och tvärtom också, formattänkandet håller friheten lite på plats som i ett lägre koppel). Så tänkte jag i alla fall vid läsningen av ”Den smutsiga floden”, för – den tanken slår mig nu – det kan väl inte vara så att Edwardson tyckte det var så tradigt att skriva ännu en Winter att han höll humöret uppe med att skriva extra fyndigt?
Liksom roa sig själv. Ett exempel på fyndigheten och självroandet är att Edwardson skrivit in Edwardson i polisromanen; en så kallad cameo. Blott i förbifarten, som Hitchcock brukade göra i sina filmer, snabbt skymta förbi. Läs noga, så märker du. (Blinka till och du kanske missar…) Och om du redan läst, märkte du?
Fyndig polisroman
”Den smutsiga floden” har blivit, vid sidan om det polisiära och kriminella, om inte den allra mest fyndiga så åtminstone en av Åke Edwardsons skrivfyndigaste polisromaner. Titeln är både och, lite missvisande men ändå tydlig; dels ska titeln läsas i plural – floden gånger två rinner genom såväl Göteborg som Kuala Lumpur (vars stadsnamn har samma innebörd som boktiteln) och dessutom är det väl Göta älv som rinner genom Göteborg, ingen flod.
Fast jag fånar nog till det, titeln ska naturligtvis läsas och tydas symboliskt – som den mänskliga/omänskliga livs- och dödsflod som rinner genom alla större städer (och väl mindre också) och för med stadens brottsliga smuts. Erik Winter är alltså på jobbet i Göteborg igen; för sju år sen, när han var i Spanien, skedde en serie otäcka våldsdåd i Göteborg, tre unga kvinnor attackerades vid stranden till Göta älv, deras ansikten skars sönder; nu verkar det ha börjat om igen.
Brotten klarades aldrig upp och nu, alltså sju år senare, attackeras ännu en ung kvinna på liknande sätt i närheten av Röda sten, på södra sidan av Göta älv, precis vid Älvsborgsbrons fäste. Också denna unga kvinna får sticksår i ansiktet. Kommissarie Winter måste utreda på nytt, ännu en gång, från början då för sju år sen. Och det är inte slut, när det nu börjat på nytt, det fortsätter, nästa gång på andra sidan floden = älven, med att en ung kvinna får sina ögon utstuckna, hon ska aldrig kunna se igen.
Från Göteborg till Kuala Lumpur
Det är en av trådarna, en otäck men tyvärr inte otrolig och verklighetsfrämmande tråd utan realistisk och verklig.
Tyvärr står också Winter och övriga Göteborgspoliser och stampar, de förhör och utreder men lyckas inte nysta upp brottstråden. Det ska dessutom uppstå en annan tråd, ännu en, som bara delvis är en polistråd. Den andra tråden utspelar sig vid den andra floden, i Kuala Lumpur.
Kommissarie Winters mångårige kollega, Bertil Ringmar, var med då, för sju år sen, och är med nu, när den gamla utredningen aktualiserats och börjar om.
Även andra kolleger från romanserien – till exempel Fredrik Halders och Aneta Djanali, som med tiden blev och är ett par, Lena Kallender (blivande arvtagare till Winter?) – förekommer i ”Den smutsiga floden”. Fast det är främst Ringmar och Winter som diskuterar fallet, låter sina tankar gå åt alla möjliga och omöjliga håll.
Bertil Ringmar börjar bli gammal och trött. På väg mot pensionen, oroar sig för att åldras och bli dement, har ju blivit så glömsk. Han oroar sig för sin son också, som han har dålig kontakt med. Nu är kontakten sämre än på länge, kanske någonsin. Pappa Bertil får inte tag på sonen Martin, som är kock på en lyxrestaurang i Kuala Lumpur. Det ska visa sig att sonen är försvunnen.
Så han reser dit, till Kuala Lumpur, liksom desperat, för att försöka ta reda på vad som kan ha hänt sonen, hitta honom. Det går dåligt. Den lokala polisen är måttligt samarbetsvillig. Än mer förtvivlad hör Ringmar av sig till Winter och vädjar om att också han ska komma dit och hjälpa till, och detta mitt i den pågående våldsutredningen i Göteborg. Men han gör det, Erik flyger till Kuala Lumpur, till Bertils hjälp.
Två kriminaltrådar
Egentligen två enkla, ska det visa sig, kriminaltrådar. Inte dåliga men inte heller så märkvärdiga. Särskilt den göteborgska tråden är av enklare slag, rätt ordinär, och när det blir dags för den actionfyllda upplösningen så är den inte alls oväntad (själv hade jag då sedan många sidor tillbaka anat hur det låg till, och det… det är ovanligt för den här deckarläsaren).
Vad som är fyndigt i och med boken, det är berättandet, skrivandet och själva språket – inte minst de påhittiga Göteborgsborgsassociationerna, smått elaka men ändå kärleksfulla. Beskrivningen av nya Hisingen och dess likaså nya invånare kommer att stanna länge i mitt minne. Det är på pricken. Ingen annan än en stor Göteborgskännare skulle kunna skriva så. Frågan är om fler än Göteborgskännare också kan ta till sig Edwardsons göteborgsslängar. Vet inte, själv räknar jag mig ju knappast som en kännare, däremot är jag ganska bekant med Göteborg. Men jag tror det, förresten är jag rätt säker på det. För när Edwardson, Winter och Ringmar anländer till Kuala Lumpur, en stad jag inte visste det minsta om, så hänger jag också, då och där, med i de edwardsonska svängarna och slängarna.
Mitt största läsnöje med ”Den smutsiga floden” blev som Göteborgsroman.
Inte lika nära som Göteborg men också Kuala Lumpur förmedlas med en upplevd känsla, från smått ironisk till sarkastisk. Och det borde väl betyda att de som inte ens besökt Göteborg också kan ha nöje av Edwardsons självupplevda skildringar av Göteborg (även om grundkunskap hjälper till).
Mitt största läsnöje med ”Den smutsiga floden” blev som Göteborgsroman. Alltså inte polis- och kriminalromanen utan denna levande, nutids- ja, dagsnära Göteborgsroman. Att ta till följande ”floskel” är inte alls långsökt: att läsa den här boken är som att cykla bredvid Erik Winter från bostaden vid Vasaplatsen till Göteborgs polishus.
Jag skulle, om jag måste, klara mig utan fler titlar i Erik Winter-serien (kunde inte den här serien återupptas med Lena Kallender som kriminalkommissarie och huvudperson?) men jag klarar mig inte – det talar jag bara om för dig, Åke – utan fler edwardsonska Göteborgsromaner. När Åke Edwardson skriver flinkast, fyndigast och bäst så skriver han också, känns det nu efter att precis ha läst ut ”Den smutsiga floden”, just bäst.
Och helst ska miljön vara Göteborg.
Ännu fler och sinsemellan olika polisromaner
Polisiär prolog av Karin Fossum
”En Eddie Feber-deckare” anges på framsidan och förtydligas på omslagets baksida med ”Första delen i populära serien om kriminalinspektör Eddie Feber!”.
Nja, menar jag. Säkert kan också den här nya serien av Karin Fossum ha blivit populär i Norge men om seriens inledande titel, ”Familjeband” (Saga Egmont, översättare: Sara Hemmel), verkligen går att placera i genren polisroman är tveksamt. Senare i serien, ja, men inte första titeln, som nu getts ut i Sverige (2021 i Norge).
”Familjeband” är en domestic noir av svartaste mörker, djupaste kolsvärta, ett slags relationsroman om en bror, Aksel, hans syster Ellinor och deras mamma Iris (samt fadern, Annar, som är död nu men lever kvar ändå). Hela familjen kan beskrivas som dysfunktionell, inte minst sonen och dottern.
Att sonen och dottern inte fungerar i samhället och livet, det beror på föräldrarna, kanske främst modern men ändå mest fadern. Som Aksel tänker om och till deras mamma: ”Det har aldrig blivit folk av oss, varken av Ellinor eller mig, men det vet du inte.” Bägge hatar sin mamma, ingen underdrift. De önskar att den åldrande mamman ska ramla nerför en trappa och bryta nacken.
Platsen är en lite större by eller liten småstad med betoning på liten = inskränkt, var som helst i Norge. Är det norsk landbygdsmentalitet som Fossum skildrar? Anar det men vet ju inte säkert. I vilket fall har hon skrivit solidariskt med de bägge syskonen. Karin Fossum står på deras sida.
Aksel blev journalist på lokaltidningen och han är inte alls dålig som, just, lokal journalist. Men sitt övriga liv överlever han väl sådär, mycket till liv är det inte. Hans syster Ellinor har inte alls klarat av livet utan tagit till droger och hamnat i depressioner.
Det är nästan outhärdligt sorgsen läsning, men allt är mycket starkt beskrivet av Fossum. Här ska ske både olyckor och mord och berättelsen kommer att sluta illa, riktigt illa, främst för Ellinor (men även för mamman Iris, om jag nu inte sagt för mycket).
Det är då, först då, som Karin Fossum släpper in kriminalinspektör Eddie Feber, ny på jobbet och extra engagerad i polisarbetet, då när nästan hela romanen är slut. Där, först där, blir ”Familjeband”, en polisroman. Som om Fossum, också hon, först då och där kom på att det måste bli en polisroman.
Nästan, för det hinner romanen aldrig att bli fullt ut. Däremot kan väl ”Familjeband” kallas en polisiär introduktion till en följande polisserie, en hel roman som en prolog. Men strunt i genren, stark läsning är det.
Omsorgsfull polisroman av Jørn Lier Horst
När amerikanen Michael Connelly kommer med ännu en ny polisroman brukar jag utbrista att han är den bästa polisromanförfattaren. Sedan kommer norskan Anne Holt med en ny polisroman och då utbrister jag att hon skriver de bästa polisromanerna. Nu finns en ny polisroman ute av norrmannen Jørn Lier Horst och dags igen: ingen kan väl skriva bättre polisromaner än han.
Således, de är lika bra och bäst alla tre!
”Under ytan” (W&W; övers: Marianne Mattsson) är ännu en ”William Wisting-deckare”, alltså en ny titel i denna evighetslånga (?) serie med och om den äldre kriminalpolisen Wisting i Larvik, där förresten Jørn Lier Horst själv har arbetat som utredare inom polisen. Seriens nya titel är den artonde i ordningen som översatts till svenska (ytterligare några finns väl oöversatta på norska).
Utredandet går långsamt framåt, som det brukar göra i polisromanerna med William Wisting. Så likt en autentisk polisutredning som i alla fall jag i egenskap av deckarläsare kan tänka mig. Spännande? Jo, men i detta långsamma och lilla, en dag och ett spår i taget.
”Under ytan” utspelar sig på två sidor av Farrisvannet, strax ovanför Larvik. (Också i boken påpekas att mineralvattnet inte hämtas därifrån men tog namnet Farris efter vannet.) Det är en hård vinter, som orsakat skador på dammluckorna. Så börjar det och fortsätter med två kriminella trådar: dels hittas tillhörigheter från en ung flicka som för fyra år sen försvann spårlöst (i Sverige, bör tilläggas, det är av betydelse), dels återfinns en ung norsk man som försvann för åtta år sen fasttejpad vid styret på sin motorcykel.
De hänger ihop förstås, allt hänger ihop, mer och mindre, som oftast i deckare. Från under ytan kommer mycket upp ur Farrisvannet, men titeln ”Under ytan” syftar också på personernas inre, de hemligheter som människorna bär på och döljer.
Huvudpersonerna, förutom Wisting själv, är makarna Evert och Ella Harting med sommarstuga i närheten. Han har en metalldetektor som han jagar fynd med (varav ett av fynden ska visa sig vara extra viktigt). Hon har en bror som reser runt med husbil för att ibland stanna till vid sommarstugan. Deras dotter brukar också komma på hastigt besök.
Om något misstänkt anas av beskrivningen, så… Nog kan det stämma! William Wisting får den här gången sällskap av en kvinnlig svensk kriminalutredare, Ingrid Sandell, som reser från Göteborg till Larvik för att hjälpa till. Ordet ”sällskap” ska tydas på två sätt (och det var väl på tiden).
Omsorgsfull, så kan polisromanen ”Under ytan” karaktäriseras. Jørn Lier Horst har – än en gång – författat med omsorg om kriminalgenren, intrigtrådarna och personerna. Sensmoral: lita inte på allt du ser, hör och tror, det kan visa sig att du misstänker och tror fel.
En av Hellbergs bästa polisromaner
Att sitta under päronträdet i trädgården och läsa årets nya deckare av Björn Hellberg, oftast eller alltid utgiven inför juli-augusti, hör alla somrar till. Fast i år dröjde det lite med min läsning, eftersom också årets sommarvärme dröjde.
Det brukar strax komma fram en skock ”häcklare” för att jag envisas med att läsa, recensera och till råga på allt berömma Björn Hellbergs deckare/polisromaner. Men jag gör det, jag gillar dem. Sedan länge har jag framför allt uppskattat Hellbergs medmänsklighet. Han är solidarisk med människorna han skildrar, de som har det svårt med livet.
I sina senaste deckare/polisromaner har han dock tonat ner solidariteten så att hans tidigare stora patos blott anas mellan raderna. Tyvärr, Hellberg får gärna skruva upp medmänskligheten, solidariteten och patoset igen. Sådant behövs i dagens samhälle och tiden vi lever i.
Årets polisroman ”Villostråt” innehåller ännu ”Ett fall för Sten Wall”. Huvudperson och huvudsaklig problemlösare är alltså den evigt återkommande kommissarie Wall, lika evigt på gränsen till pensionen, i den mer eller mindre fiktiva staden Staden (numera mest av Laholm, tidigare också Kristianstad och Helsingborg).
Fast med den tjugonionde Sten Wall-deckaren, om förlaget räknat rätt, har Björn Hellberg skrivit en för honom ovanligt regelrätt polisroman. Som för att visa sina belackare att Hellberg minsann också kan skriva polisromaner på riktigt, så att säga, om och när han vill. ”Villostråt” har en klipskt uttänkt intrig med en kriminell huvudtråd samt en andra, extra kriminaltråd.
Huvudtråden följer ”De fyra årstiderna” av kompositören Vivaldi. ”Vintern” inleder med mord på en kvinna och hennes hund. Eller snarare, i inledningskapitlet, med att en byracka till schäfer biter ihjäl en dvärgpudel. Där anges nog stämningen för hela romanen: så meningslöst, onödigt och jävla dumt. Kanske har detta avlöst Hellbergs patos: sorgen och ilskan.
”Vintern” fortsätter med mer av människors dumhet och elakhet, orätter och inbillade orätter, och drömmen om kärlek och samvaro. Plus ännu ett mord. Sedan kommer ”Våren” och ”Sommaren”… Utredandet går långsamt och kringelikrokigt. Rätt så tröstlöst också, inte att läsa men att läsa om dessa människor – den så kallade mänsklighet som beter sig så här mot varandra. Björn Hellberg håller upp en sorgens spegel.
”Villostråt” fortsätter in i ”Hösten” men kriminalberättelsen är slut innan dess. Rätt abrupt slut också, inte så genomtänkt, inte förklarat. Lite synd när själv intrigidén var så smart och bra. Men fram till upplösningen är ”Villostråt” en av Hellbergs bästa polisromaner om och i staden Staden. (Om än utan hans patos, det orkar och kan han inte längre uppbåda, eller?)
Hayens högintressanta historiska polisroman
Om inte den bästa eller mest spännande, så den mest intressanta historiska svenska polisserien. Så har jag allt mer börjat tycka om Mats Hayens kriminalromaner med journalisten Ella Thornborg, som tar sig friheten att, likt en privatdetektiv, lägga sig i lite vadsomhelst, och hennes make Peter Faust, egentligen kriminalfotograf men han agerar också kriminalpolis och utredare.
Fast där var jag kanske lite snål i bedömningen? För ibland går ju också titlarna i den här serien över från ”intressant” och in på ”bäst” och ”mest spännande”.
Med ”Madame X” (Bokförlaget Stockholm-Sverige) har Hayen nått fam till seriens fjärde titel – efter ”Körkarlen”, ”Jazzgossen” och ”Balettflickan”. Tiden i böckerna går framåt från 1920, 1922 och 1924 till nu eller då, februari 1926. Berättelsen börjar i Stockholm, fortsätter över London och Oxford, dit journalisten Thornborg åker på reportageresa, för att sen återvända till Stockholm, via Västmanland.
Intressant, på varje sida och i varje mening. Också spännande, när det är spännande. Mats Hayen skriver historiskt, realistiskt och riktigt men inte autentiskt. ”Madame X”, förklarar han själv, ”är en fiktiv historia som utspelar sig mot verkliga händelser.” Det kan också uttryckas som att han plockar år, personer och händelser ur den historiska verkligheten och stuvar om till en autentisk men inte historiskt exakt kriminalberättelse.
Den här gången förmedlas fakta bredvid handlingen. Tänk: ett stycke historiska fakta och sedan handling och spänning, därefter ännu ett stycke fakta och så spänning och handling. Det stannade upp min läsning, fick tyvärr spänningen att ta paus. Visst sammanföll fakta och spänning bättre i ”Balettflickan”, alltså hans förra roman? Och nog skulle de två kunna tvinnas ihop mer?
Detta hindrade dock inte att jag fortsatte läsa. Mitt intresse för boken var och är intakt. Här finns många intressanta fakta om 1920-talets Sverige och omvärld: vapensmuggling, spioner, politiska ställningstaganden (från höger till vänster), politiskt våld – ja, terrorism, strejker och strejkbrytare, bilbombsmordet på Pipersgatan i Stockholm (som här fått en egen variant), dåtidens filmproduktion, narkotikan (som hade börjat flöda in i Sverige i form av kokain). Och så vidare.
Det är också intressant på allvar att efter att ha läst själva romanen fortsätta läsa avdelningen ”Historisk bakgrund”, sist i boken, där Mats Hayen går igenom de fakta som han använt sig av. Som vem denna ”Madame X” var, i verkligheten. Nattklubben Grotta Azzurra på Östermalm i Stockholm förblir ett epicentrum där alla och allt samlas.
info@opulens.se
