ROMAN, ”Cărtărescu må vara Nobelpriskandidat och lovordad av många kritiker men hans prosa i Theodoros saknar faktiskt koherens.” Det skriver Lis Lovén.
Theodoros av Mircea Cărtărescu
Översättning: Inger Johansson
Albert Bonniers förlag
I Mircea Cărtărescus senaste romanbygge ”Theodoros” kliver vi från första sidan in i, hör och häpna, Bibelns sista bok. Jag talar alltså om Uppenbarelseboken. Det apokalyptiska, de sista dagarna före Jesu återkomst.
Cărtărescus prosa ter sig som ett gytter av ord som på ytan tycks sakna mening och sammanhang. Romanen bygger på något som antas vara en myt om en viss Theodoros. Den är postmodernt (ja jag använder detta epitet, även om det är omtvistat) komponerad i lager på lager.
Men vad handlar den då om? Händelserna radas upp som en kataloguppvisning och svänger än hit, än dit. Huvudpersonen, denne Theodoros tycks försvinna i myllrande skeenden. Han kunde ha blivit ett utomäktenskapligt barn men räddas från det ödet genom att hans föräldrar snabbt gifts ihop.
Föräldrarna är tjänare på ett godsliknande ställe och att deras son ska bli kejsare i ett befintligt Etiopien ter sig osannolikt.
Stommen till berättelsen uppger författaren att han hittat i en utgiven brevsamling av Ion Ghica, en rumänsk politiker och akademiledamot.
Det är som om Cărtărescu vill övertrumfa något, jag vet inte vad. Kanske överträffa denna dumma verklighet där realismen i sig inte duger längre. Kanske överträffa de stora berättelserna genom en fiktiv sfär av händelser som är bombastiska och överdådiga och likväl nedmonterade för att passa in i en gemensam nämnare.
”Theodoros” bjuder på ett överdåd och samtidigt saknas något grundläggande som tycks ha skalats bort. Som genom en storslagen paradox väller det fram berättelser, biberättelser och ännu mera berättelser.
Hur en roman som denna angår läsaren är en knepig fråga. Det framstår som att det blott är författaren som sitter inne med svaret på hur man hittar den röda tråden.
Cărtărescu må vara Nobelpriskandidat och lovordad av många kritiker men hans prosa i ”Theodoros” saknar faktiskt koherens. Den hänger inte ihop, så snöpligt är det. Det är alltså svårt att tillägna sig Cărtărescus roman. Ändå ligger det en djup frihet i detta med att slippa förstå. Just för att detta öppnar oanade rymder.
Romanen har flera kontextuella lager. Dessa lager är svårforcerade och man vill som läsare ge upp mest hela tiden. Men att ta sig igenom denna textmassa känns efteråt som en bragd. Varierande kontexter innebär att man letar efter en spricka, men den står inte att finna.
Det finns inte heller några egentliga karaktärer i boken, inga dialoger. Allt vävs samman i en långrandig textmassa som tycks övermänsklig. Ja, allt är opersonligt. Texten inbjuder till både tolkning och övertolkning. I vår samtid finns flera komplexa sammanhang som behöver tolkas. Allt tycks vara oss övermäktigt – precis som Cărtărescus litterära anspråk. Cărtărescus bok ligger rätt i tiden på det viset. Just så omöjlig är den.
info@opulens.se
