Berättelse om ont och gott i Folkhemssverige

Litteratur.
Curt Andersson. (Foto: Christina Andersson.)

BOKSLÄPP. ”Curt Andersson har återigen, på sitt eleganta språk, skrivit en ny och mycket intressant och tankeväckande bok”, skriver Carsten Palmer Schale om nyutkomna Land du välsignade.

Land du välsignade av Curt Andersson
Ekström & Garay förlag

Curt Andersson har återigen, på sitt eleganta språk, skrivit en ny och mycket intressant och tankeväckande bok. Här tvingas vi bland annat att se oss själva i vår samtid, i den svenska 1900-talshistoriens ljus. Blandningen av högst väsentliga och allvarliga iakttagelser, å ena sidan, och burleska partier, å den andra, både fördjupar och livar upp framställningen.

Texten inleds med en betraktelse över Sverige och Finland, i ljuset av Rysslands angrepp på det senare landet i november/december 1939, och de finska barnen som hamnade i Sverige. Vid en första läsning av just detta kan man förvånas, men inte så senare. Här presenteras Sveriges dåliga krigsberedskap, vårt ambivalenta förhållande till Finland (som informellt, även på regeringsnivå, mer och mer prioriterade ”Finlands sak är vår”). Här intoneras vad jag ser som bokens huvudtema: hur gott och ont kan förekomma parallellt (i huvudsak Per Albins folkhemsbygge och de ohyggliga sakerna inom exempelvis svensk psykiatrisk vård och vår uppfattning om resande, romer, förståndshandikappade, judar, samer, etc). Kort sagt: ljussamhället vid sidan om skuggsamhället. Hur idag, blir ju huvudfrågan?

Berättarjaget skriver också: ”Frågorna om det förflutna kommer alltid att vara beroende av vår position i nuet”. Jag instämmer delvis. Hur med vårt nu och vår framtid? Hur med vår dåtid och tiden innan denna? Kanske är det detta som är det vi måste fundera över. Saker går omlott och vävs in i varandra. På detta område är Andersson suverän.

Berättarjaget är egensinnigt. Han rymmer. Han ställer sig framför en (svensk) stridsvagn. Han utmanar de sjöar och vatten som modern är så rädd för. Han flyttar ideligen, på grund av av faderns arbete, runt (Skåne, Stockholm, Dalsland). Efter detta följer bokens mest frätande avsnitt.

Klassamhället. ”Socialens” makt. ”Tattarna och zigenarna” (romer och resande kallades så på den tiden). De fruktansvärda anstaltsövergreppen – ej minst på Vipeholm utanför Lund. Berättelsen är här närmast omöjlig att ta till sig (fördömanden, medicinska experiment, eutanasi). Och samtidigt löper den goda utvecklingen av Folkhemssverige. Vad lära idag? Makarna Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan. Här ställs den positiva tanken om ”social ingenjörskonst” mot den negativa sidan: parallellsamhället och individens utradering. Tankarna här om Tönnies och Ahlberg fordrar en extra analys.

Berättarjaget betonar, i positiv mening, alltså sin egensinnighet. Att vara sig själv. Kvinnorna var som regel – efter giftermålet – hemmafruar. Modern och fadern var helt uppenbart osedvanligt politiskt engagerade. Fadern troligen även en bit upp i SAP:s hierarki. Man träffade eller kände alla – från Per Albin till Palme. Samexistensen mellan de positiva reformerna och förtrycket av de avvikande (de förståndshandikappade, romerna, resande, samerna etcetera) är den röda tråden i hela Anderssons bok. Eller åtminstone en av de röda trådarna. En del mer familjära och personliga reflektioner ingår också.

Berättarjaget Harald Algotson både lever och festar i Lund. Men tar en examen. Någon tid arbetar han som någon sorts skolfigur. Härpå följer något abrupt, kan det tyckas, solresan till Bulgarien med den nyblivne vännen Gordon. Det visar sig dock även här att den synnerligen både roliga och tragiska historien sprider sig vidare. Såväl Harald som Gordon blir förälskade i förtryckta men undersköna och begåvade romska kvinnor (servitrisen Violetta respektive receptionisten Zarina). Här presenteras också pianisten Dimitri Vali, som både är expert på och påminner om den fransk-belgiske romen och jazzgitarristen Django Reinhardt.

Hem. Gordon kommer senare med sin Zarina efter en sväng via båt till Istanbul. Berättaren får jobb som lärare för vuxna romer i Skövde (yngst i Sverige). Bra chef, trist byråkrattant. Och här råder det sena 60-talets optimism. Hela Haralds klass presenteras på ett sätt som måste få envar läsare att fundera. Framförallt över vårt historiska förtryck av romer (och vårt nuvarande av samerna, judarna etcetera). I Stockholm blir Harald vän med Katarina Taikon, som i mycket hög grad inspirerar honom. Romantiken i Rydbergs ”Singoalla” och hos Ivar Lo begrundas.

Som sociolog är jag naturligtvis särskilt intresserad av anteckningarna om forskning (inte minst den uppenbarligen idiotiske 1700-talstysken Grellman) och relationen mellan forskningen och politiken. Inte minst beträffande vår utifrån-syn på romerna. Detta berör även Viktor Rydberg och Ivar Lo-Johansson. Just i dessa frågor blir för övrigt berättarjaget Harald upplyst av Katarina Taikon; en beundransvärd och synnerligen entusiastisk kvinna, som dock lever på ett självdestruktivt sätt. I denna del av texten vävs för övrigt Haralds Bulgarien-äventyr in på ett mycket raffinerande sätt.

Parallellen mellan Folkhemssveriges framgångar och vår behandling av de ”avvikande” blir här grymt blixtbelyst. Någonstans i början av boken eller berättelsen påpekar författaren att vi måste bedöma dåtiden utifrån vår nuvarande position. Men hur då med dåtidens dåtid och vår samtids framtid? Boken är i sin helhet en av de bästa jag läst under de senaste åren. Jag vill läsa mer av Curt Andersson.

CARSTEN PALMER SCHALE
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr