Autofiktiv skräck – en introduktion

Litteratur.
Bild: Syaibatul Hamdi / Pixabay.com.

SKRÄCK. Frågan är hur nu levande personer kan reagera om de upptäcker att du bakom nödtorftig maskering förvandlat dem till varulvar eller djävulsdyrkare? skriver Pål Eggert.

Autofiktionen växte fram som en allt mer dominerande strömning i samtidslitteraturen under 2010-talet. Under en diskussion med andra skräckförfattare/skribenter på ett internetforum blev jag varse att flera arbetade med texter som blandade det självbiografiska med skräckinslag – autofiktiv skräck. Kanske är det en ny undergenre i vardande.

Jag har skrivit en svit böcker vilka kan beskrivas som autofiktiv skräck. Borde vara död-sviten består av romanerna ”Borde vara död”, ”Dödfödd” och ”Döda platser” samt novellerna ”De bortvalda” och ”Dödsmusik”. Jag brukar kalla romanerna för en fiktiv självbiografi. Sebastian är en av huvudpersonerna och modellerad efter mig själv och mitt liv på ett djupgående vis. Både han och jag är behandlingsassistenter och uppväxta i, men även avhoppade från, Jehovas vittnen. Vi har båda finlandssvenska föräldrar och har utvandrat från Malmö till Göteborg där vi båda arbetat på ett slitet boende för hemlösa vid Rambergets fot. I Borde vara död-trilogin heter det Lundbygården medan det i verkligheten hette Andersgården. Vi tycker båda om svartmetall, att dricka vodka (särskilt Finlandia) och klä oss i svart.

Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 45 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.
PRENUMERERA HÄR!

Jag har kommit fram till ett antal punkter för att skriva autofiktiv skräck:

1. Skräckens mångskiftande väsen. Vad är egentligen skräck? När jag läste ”Låt den rätte komma in” av  John Ajvide Lindqvist tyckte jag det var en fantastisk bok, men jag blev inte rädd av den på samma sätt som jag blir av en skräckfilm. Eller som jag blir av att någon hoppar fram från bakom något hörn och säger ”Bu!”. Kanske är det inte heller meningen att skräck ska vara den litterära motsvarigheten till kollegans eller lillebrorsans hyss.

Ajvide Lindqvist skrev däremot om mobbing, ensamhet och att inte vara förstådd. Han förlade också handlingen till ett socioekonomiskt utsatt område och lät några parkbänksalkoholister agera bifigurer. Skräck handlar om så mycket mer än rädsla. Som ordet antyder inbegriper den allt som är förskräckligt. I det förskräckliga kan man finna andra mörka känslor som ensamhet, förtvivlan, sorg, skam, okunnighet, vrede, maktlöshet, förvirring och liknande. Huvudpersonen i exempelvis ”1007” av Pinter försöker att ta reda på hur han ska överleva i en helt ny och skrämmande tillvaro – och varför han hamnat i den. Under tiden drabbas han av hallucinationer där han möter personer ur sitt tidigare liv. Det gör mig knappast mörkrädd att läsa den, men läsningen av Pinters text blir ett spöknippe av instängdhet, ensamhet, förvirring och osäkerhet inför det mesta.

En författare av autofiktiv skräck försöker finna vilka delar av det egna livet som är förskräckliga. Har hen varit misshandlad, mobbad, varit fattig eller tillhört en utsatt minoritet? Försumma inte heller små saker. Mardrömmar, märkliga detaljer eller underliga personer du träffat kan vara användbara.

2. Skräckifiering. När man väl identifierat skrämmande eller märkliga händelser i ens liv gäller det att skräckifiera dem. Det kan förstås räcka med att finna det rätta stilistiska uttrycket för dem, men också om att renodla dem eller bygga ut. När jag exempelvis skrev ”Borde vara död” lade jag in en skildring av hur jag såg syner när jag låg sjuk i feber. Jag lät det emellertid inte stanna därvid utan lät en av synerna ta gestalt i den fysiska verkligheten och prata med Sebastian.

Skräck handlar till stor del om att bygga stämning. Det är något som bör göras genom hela romanen. Lyft fram skuggor och smuts, gåtfulla ljud och allt som kan väcka känslan av hot. Glada och ljusa minnen kan fungera som kontraster men även som ett förljuget prål vilket bildar en kontrast till mörkrets bråddjupa sanning. Precis som idyllen kan fördunklas av ett mörker utifrån kan det stiga ur de pyrande lögnerna och hyckleriet som döljer sig under den polerade ytan. Skräck är inte bara vampyrens bett i strupen eller spökets isande fingrar. Skräck finns i ett tonfall, i hur man upplever en oansenlig tavla, i hur husen reser sig kring en på en obekant plats. Samla på ord som du finner obehagliga.

3. Den gotiska platsen. Många klassiska skräckberättelser utspelar sig på kusliga platser som kyrkogårdar, gamla hus eller slott, djupa och mörka skogar eller liknande. I ”Döda platser” förlägger jag delvis handlingen till övergivna platser som Pripyat (den här romanen skrevs före tv-serien Chernobyl om nu någon undrar) eller de nybyggda spanska städer som övergavs när finanskrisen slog till 2008. Det finns många övergivna platser runtom i Sverige vilket Jörnmark visat förtjänstfullt i sina böcker. Man behöver inte heller leta upp något slags moderna motsvarigheter till övergivna slott. Bebodda platser kan vara nog så skrämmande. Själv utgår jag ofta från samhällets sociala utkanter. Lundbygårdens slitna och primitiva boende där missbrukare, de mentalt sjuka och kriminella huserar blir en farlig plats som befinner sig i lagens och det ordnade samhällets gränstrakter. Där droger och sinnessjukdom redan luckrat upp synen på vad som är naturligt kan dörrar mot övernaturliga världar öppnas på glänt…

Fundera över de arbetsplatser, skolor och lägenheter där du tillbringat ditt liv. Hur kan de göras kusligare? VAR de kusliga från början? Kanske var en av invigningsriterna på din skola att några äldre elever doppade ditt huvud i toalettskålen, kanske var det ofta inbrott i källaren där du bodde? Vad var det för våld en sådan rit fostrade dig till och vad hände när du tog samma droger som pundarna i källaren tagit?

4. Det bedrägliga minnet. Våra minnen är ofta fulla av hål, men eftersom det inte är frågan om att skriva några juridiskt robusta handlingar så kan man gärna fylla ut dem med det vad som kunde ha sagts och gjorts. Eftersom skräck öppnar dörren för det övernaturliga kan man fylla igen glömskan med en mylla av mörk magi. Kanske är bristen på minnesbilder tecken på att man trängt bort något inte var av denna världen. Eller så leker man detektiv bland gamla anteckningar, släktingar och bekanta för att komplettera bilden. Kanske kan man se det som en naturlig sållning av scener i romanen.

Det finns inte heller någon anledning att berätta ”allt”. Välj hellre ut minnen som bidrar till en bra berättelse. På samma sätt finns det inga krav på att berätta kronologiskt. Istället bör man fråga sig hur man bäst berättar det man vill ha sagt.

5. Sanningsproblemet. När man skriver självbiografiskt måste man förr eller senare fundera över hur sanningsenlig man vill vara med upplysningar som skulle kunna knytas till nu levande personer. Det finns dock bot. Namn kan bytas ut, detaljer kan plockas bort, läggas till eller förändras så att det blir svårare att identifiera förlagorna. Fundera över vad som måste vara kvar för att berättelsen ska fungera och vad du kan byta ut eller på annat sätt förvanska.

Frågan är också hur nu levande personer kan reagera om de upptäcker att du bakom nödtorftig maskering förvandlat dem till varulvar eller djävulsdyrkare? Det är inte nödvändigtvis lika kontroversiellt som att faktiskt berätta något om dem som faktiskt är sant men som de kanske inte vill att alla ska veta? Men det är bryderier som man delar med många författare.

PÅL EGGERT
info@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

0 0kr