August Strindbergs och Frida Uhls glömda dotter

JUBILEUM. På tisdag är det August Strindbergs 170-årsdag. Med anledning av jubileet publicerar vi denna vecka några mindre kända historier om vår nationalskalds liv. Den första handlar om dottern Kerstin Strindberg. Vem var hon? 

För August Strindberg var brist på pengar under en stor del av hans liv en besvärande realitet. Dock ändrades detta år 1911, då han sålde sina samlade verk till Bonniers och för dessa fick 200 000 kr, en på den tiden stor summa. Den åldrade giganten visade stor generositet genom att av dessa pengar ge betydande summor till sina barn, men med ett undantag: dottern Kerstin ställdes utanför givmildheten. Hur kom detta sig?

Kerstins mor var österrikiskan Frida Uhl, Strindbergs andra fru, som lärde känna Strindberg i Berlin i början av år 1893. Frida var 21 år och journalist, skickad till den tyska huvudstaden av pappan Friedrich, som tillhörde kretsar som stod kejsaren nära och som var chefredaktör för Wiener Zeitung. Modern Marie var en strängt religiös kvinna. Föräldrarna levde åtskilda.

Strindbergs och Uhls äktenskap blev kort och från första början fanns det problem. Redan under deras förlovningstid kan Fridas känslor för Strindberg kanske bäst på modern svenska beskrivas: Jag älskar dig — typ. Hon var intelligent och initiativrik, på gott och ont, och van att få sin vilja igenom och hon gjorde intryck på karlarna, vilket Strindberg var väl och smärtsamt medveten om.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Kerstin föddes den 26 maj 1894 i Dornach i Oberösterreich. Hon var under de första åren ett sjukligt barn och krävde mycket uppmärksamhet, vilket hon fick, framför allt av Fridas kvinnliga släktingar och i första hand av sin mormor Marie. Fadern kände sig osedd och glömd och var allmänt olycklig. Dessutom svek hans författarförmåga honom fortfarande, så hade det varit sedan hösten 1892. Målning och fotografering var däremot viktiga inslag i vardagen. För en vän i Sverige berättade han att han funderade på att begå självmord, vilket han inte uttryckte för första gången; han var dock tills vidare tvungen att avstå: floden Donau var för kall och smutsig, hans revolver var i dåligt skick och det gift han själv framställt litade han inte helt på.

Innan äktenskapet mellan Strindberg och Uhl annullerades 1897 besökte Strindberg sensommar och höst 1896 sin dotter i byarna Saxen och Klam, Oberösterreich, där hon togs om hand av mormor och dennas tvillingsyster Melanie, även hon med religiösa preferenser. I samband med denna vistelse kom Strindberg att börja intressera sig för Swedenborg, framför allt genom svärmoderns påverkan, med vilken han även förde samtal om andra religiös/filosofiska ämnen. Strindberg gick ofta genom Klamravinen, som han tyckte stämde väl överens med Dantes och Swedenborgs beskrivningar av helvetet. Han blev övertygad om att livet är ett straff och en helvetesvandring, vilket han senare skrev om i Inferno. Ibland var Kerstin i hans sällskap.

Idag finns i Saxen ett Strindbergsmuseum, det första och hittills enda i sitt slag utanför Sverige; ravinen, som förbinder byarna Saxen och Klam, har sin ingång helt nära museet.

Det blev mormor och inte mor som fick ansvara för Kerstins barndom och uppväxt. Under några år var även halvbrodern Max Friedrich Strindberg medlem av samma familj. Friedrichs far var Frank Wedekind. Strindberg accepterade gentlemannamässigt det formella faderskapet som enligt österrikisk lag gällde: far till barnet är den som utpekas genom det lagligt gällande äktenskapet. Strindbergs och Uhls äktenskap förklarades vara illegitimt och annullerades på grund av att Strindberg var frånskild och hans exfru fortfarande levde. Strindberg fick först några år efter Friedrichs födelse kännedom om det rätta förhållandet; han hade kunnat resa jäv men avstod. Trots annulleringen bedömdes dock Kerstin vara född inom ett lagligt äktenskap enligt österrikisk och katolsk lag, med motiveringen: äktenskapet ingicks i tro att äktenskapet var helt legitimt.

Kerstins relation till modern var långt ifrån den man kan önska att ett barn ska åtnjuta under barndom och uppväxt. Fridas drömroll var definitivt inte att vara den närvarande och uppoffrande modern; hon hade andra planer för sitt liv. När Frida efter en skandal med skottlossning på Hotel Bristol i Wien på Nyårsdagen 1908 flydde till England och senare reste vidare till USA upphörde i stort sett kommunikationen mor-dotter och återupptogs först långt senare.

Mormor Marias inställning till dottern Frida var synnerligen avog: hon kritiserade häftigt hennes sätt att leva och fruktade att Kerstin skulle välja en liknande väg, där misslyckade kärleksaffärer, penningslöseri och tablettmissbruk skulle vara frekventa och inte nedläggningshotade hållplatser. Ett pikant inslag var även Marias känslor för den bara fem år yngre exsvärsonen. Att tala om svartsjuka visavi Frida kanske är överdrivet men faktum är att undansmugglade brev och många gånger allt för kritiska omdömen om Frida bidrog till att slutgiltigt och definitivt skjuta relationen Strindberg-Uhl i sank.

Som tjugofemårig gifte sig Kerstin i Tyskland med förläggaren Ernst Sulzbach, fick sonen Christoph, som avled i Stockholm på skärtorsdagen år 2010, skilde sig och hamnade så småningom efter skilsmässa som svensk medborgare i Stockholm. Frida återvände till Europa och även Sverige år 1924 efter sina år i England, där hon bidragit till att lansera kabarén som konstform och USA, där hon hållit föredrag om Strindberg och även skrivit filmmanus.

Det blev mycket svårt att gottgöra ett övergivet moderskap. Till detta bidrog gräl om efterlämnade brev och pengar. När Frida dog år 1943 i Salzburg efter att ha skadat en axel och drabbats av en akut försämrad bronkit hade dock alla strider bilagts. Kerstin hade då även försonats med sin halvbror Friedrich, som hon tillsammans med delar av den strindbergska familjen försökt motarbeta, bland annat avseende familjenamnet. Friedrich skrev år 1945 med pseudonymen Fredrik Uhlson romanen Under jorden i Berlin, den första boken om judeförföljelser som skrevs i Tyskland under kriget. På initiativ av Jan Myrdal gav Bonniers ut en nyutgåva år 2002.

Under hela livet försökte Kerstin lära känna sin frånvarande far. Hon läste böcker och andra texter av och om honom och hon skrev brev som oftast inte besvarades. Strindberg var omvittnat barnkär men i fallet Kerstin visade han en annan sida. När Strindberg år 1904 skickade Kerstin ett foto av sin och den då så framgångsrika Harriet Bosses dotter Ann-Marie, lyckligt poserande i vacker klänning, brast något i Kerstins barnasjäl. I ett av de få brev Strindberg senare skrev till Kerstin föreslog han att dottern skulle glömma honom: Detta med Österrike känns så långt borta, försök att glömma mig. Svaret blev känslosamt: Du är för alltid min far!

Redan som tonåring visade Kerstin intresse för socialismen och hon deltog vid några tillfällen i demonstrationer i Dornach. Hon lärde sedermera känna August Moser, österrikare med polsk bakgrund. År 1934 reste de tillsammans på en studieresa till Sovjetunionen. Med på resan var även Schutzbundführer Richard Bernaschek, som ville grunda ett Förenat Arbetarparti (av socialistiska och kommunistiska grupperingar) och för detta ändamål ville ha stöd av den Kommunistiska Internationalen. Någon förståelse i Moskva för ett sådant projekt fick Bernaschek dock inte.

Kerstin och Moser bodde en tid tillsammans i Stockholm. Säpo blev uppmärksammat på i första hand Mosers person och politiska prioriteringar och båda bevakades genom telefonavlyssning och skuggning; i telefonlistan fanns bland annat  nummer till Dramaten, Sigfrid Siwerts och andra kulturpersonligheter. Kerstin beskylldes för att vara ombud för kommunistiska grupper i Sverige och utlandet, framför allt i Schweiz, England och USA. Och hon misstänkliggjordes även genom en illvillig anmälan hos luftskyddet inom fastigheten och karaktäriserades av grannar som ”utländskt patrask”. Både Kerstin och Moser frikändes efter tid i häkte, de kunde inte beläggas med något brott. Moser blev emellertid ålagd att efter krigets slut lämna Sverige och att aldrig återkomma.

Man kan inte annat än känna djup sympati för Kerstin, hennes problemfyllda och olyckliga liv och hennes ansträngningar att försöka förstå sina föräldrar, inte minst fadern. Kanske var orsaken till Strindbergs åsidosättande av Kerstin hans ovänligt sinnade känslor för Frida och hennes familj, kanske var helt enkelt avståndet i tid och rum det avgörande; det senare skälet framförde han till vänner som det avgörande.

Till sist fick Kerstin dock komma sin far nära. Efter döden den 30 april 1956 fick hon plats i faderns grav på Norra Kyrkogården i Stockholm. På samma kyrkogård ligger hennes namne Kerstin, född 1878, Strindbergs och Siri von Essens kärleksbarn, som dog redan någon dag efter födseln, lämnad till en barnmorska.