TOPPLISTAN. Carsten Palmer Schale skriver om de åtta bästa författarna hittills under detta århundrade. En högst subjektiv lista förstås men dessa författare, även om det givetvis finns många fler, menar Carsten inte bara är förbannat bra, utan dessutom tonsättande i dagens världslitteratur. ”Chimamanda Ngozi Adichie , Jamaica Kincaid och Reza Rezvani ger oss en hint om tankar från andra världar. Jessie Burton och Tracy Chevalier ställer oss på huvudet. Kiki Dimoula, Michel Houellebecq och Eugen Ruge öppnar vara ögon för annat än det vi vanligtvis konfonteras med. Sammantaget får vi därmed och härmed en del att tänka på, och känna av. Som vi normal sett inte får.”
Eugen Ruge
I en till temat bitvis tung, men till språket lysande, roman har vi av Eugen Ruge fått oss till livs en krönika om relationer och drömmar i det forna Östtyskland eller DDR med år 1989 (strax innan murens fall) och 2001 som mycket väl valda tidsmarkörer. Vi får genom fyra generationer och sex huvudfigurer oss till livs en episk berättelse om familjen Umnitzers liv i sorg och glädje, målad i både ljusa och mörka färger, och som sådan sammansatt av känslor, idéer, konflikter och förhoppningar.
DDR som både fysisk och andlig provins gestaltas med allvar och humor. Vi får stifta bekantskap med en socialistisk utopi i Wilhelms tidiga värld. Vi får stifta bekantskap med både Mexiko och DRR genom den cancersjuke Alexander Umnitzer och dennes farföräldrar. Romanen bildar sålunda ett panorama över Tysklands östra halva. I Trabanternas värld får vi uppleva ett historiskt specifikt tillstånd av politiskt och andligt förfall.
När vi, läsarna, vet att Berlinmurens strax kommer att falla, den 1 oktober 1989, vet inte romangestalterna det. Men runt detta romanens nav vecklar gestalternas växelvisa perspektiv ut sig kapitelvis, med hopp framåt och bakåt i tiden: från 1953 till handlingens “nutid” 2001.
Textens helhet framstår som en mångstämmig ansamling av olika röster, händelser och mer eller mindre dramatiska vändpunkter. Vardagen är mer framträdande än de politiska metamorfoserna, även om denna vardag är marinerad i den paranoida statsapparatens och det avancerade angiverisystemets illasmakande soppa. Samtidigt är det mer än ofta man som läsare drabbas av författarens drastiska, vackra, ironiska och rusigt roliga stil. Oavsett allt det allvarliga sveket, cynismen, sorgen och den existentiella tortyrbänken.
Familjen Umnitzers liv genom fyra generationer vävs dock verkligen samman med det tragikomiskt uppbyggda samhället. Man vill gärna hitta en ariadnetråd i den kafkaiska labyrinten, men får vänta länge på det. Även när det klärobskyra tonar ut i något ljusare dagrar förblir livet extremt pressande och surrealistiskt anfrätt. Familjens tidigare idealister och uppburna byråkrater går alltmer in i demensens dimmor. Någon försvann redan i Stalins Gulag. Den självdestruktive Alexander får sin cancerdom och flyr till väst.
Aimée Delblancs översättning är superb! Kan man tillräckligt med tyska häpnar man över briljansen. Det är för övrigt såväl imponerande som förbryllande att “Den tid då ljuset avtar” ju faktiskt är Ruges debut som romanförfattare. Han är trots allt över 60. Likt Thomas Manns stora familjeroman Buddenbrooks skildrar den en familjs gradvisa nedbrytande och undergång. Skillnaden är att här är det egentligen ett lands historia, östra Tysklands, som gestaltas genom en familjs vardag. Det är alltså inte de stora politiska händelserna som skildras mest ingående, utan vardagslivet och hur det påverkas av diktaturen.
Hur då med författaren Ruges egen familjehistoria? Jodå, den finns där, inbäddad i fiktionen. Den historia som handlar om deportationen till Sibirien av författarens far, historiken frän DDR. Ruges studier i matematik och karriär som manusförfattare till dokumentärfilmer samt flytt till Västberlin 1988. Den starka anknytningen till, och bekantskapen med, såväl öst som väst i ett snitt av vår europeiska nutidshistoria.
Först, år 2001, får vi möta Alexander Umnitzer, som just har fått reda på att han har cancer. Denne hälsar på sin demente pappa Kurt, historiker som suttit i sovjetiskt fängelse. Alexander vill nå ett sorts avslut, innan avresan till Mexico för att få ett grepp om sin farmor Charlotte och Alexanders styvpappa, ädel-kommunisten Wilhelm Ploweit. Charlotte och Wilhelm levde i Mexiko på 50-talet innan staten kallade hem dem.
Mexiko 1952 är också nästa anhalt. Därefter den ödesdigra 1 oktober 1989. Sedan 1959. Och så vidare.
Romanbygget är strukturerat som ett collage eller ett montage. Författaren förflyttar sig i tid och rum enligt en egen logik, eller som på ett schackbräde. Varje kapitel har en huvudperson bortsett från Alexander som återkommer. Varje kapitel har ett årtal. Den förste oktober 1989, strax före murens fall, återkommer sex gånger och 2001 fem gånger. I kraft av romanens struktur förmår Ruge skickligt väva samman en sinnrik matta av händelser och en skapa ett polyfont tilltal. Rösterna och händelserna går ut och in i varandra. Skoningslöst får vi uppleva den totalitära världens sönderfall fiber för fiber och ton för ton.
Allt framträder oordnat, splittrat och subjektivt färgat av de olika familjemedlemmarnas minnesbilder. Samtidigt förtätas en förståelse av hela historien, epoken, de mänskliga ödena gradvis alltmer. Särskilt som vi som läsare har facit, det yttre åtminstone, i hand. Men det inre? Enligt min mening är det gestaltningen av de inre konflikterna som vi får mest utbyte av genom Ruges mästerliga regi.
Den tydligaste förmedlaren av det förloppet är Alexander Umnitzer vars hela liv egentligen handlat om att förhålla sig till den historia som hans släkt varit med och skapat – farfar och farmor som tjänstemän, pappa Kurt som historiker med den tyska arbetarrörelsen som ämne. Själv hör Alexander till dem som flytt över muren och när han i romanens början alltså diagnosticeras med obotlig cancer blir det nästan som en bild för den olösta inre konflikten.
Den 1 oktober faller muren och allt förändras, men Ruge ägnar mer energi åt historiska svängningar än åt historiens eventuella framåtrörelse. Barn till gamla nazister flyttar in i sina gamla släktvillor, som DDR-eliten nu tvingas lämna.
Tiden, historien, världen, människorna går och återgår. Allting flyter. Skärvor av individerna beblandas, vittrar bort, växer samman. Ändå minns man människorna, om inte annat så som borrhål. Romanen framstår som ett glittrande hav. Men under ytan finns flera barriärrev. Den formberoende kan möjligen irriteras av berättelsens fragmentariska och strömmande karaktär. Av tidlösheten och persongalleriets ofta, och egentligen, stumma kommentarer. Klart är emellertid att Ruge skrivit en både till form, ton och innehåll gripande och skinande berättelse. Både dess gravitationskraft och dess puls är mycket fascinerande.
Ruge har redan vid sitt första försök presterat ett storverk, ett av detta nyss påbörjade sekels förmodligen största romanbyggen.
Reza Rezvani
Jag läste just en av de bästa diktsamlingar jag har läst. Reza Rezvanis dikter under namnet ”Skapelsekanal i mellanvärlden”. Som idog konsument av persisk litteratur från de stora under medeltiden till de bästa av idag finner jag i Rezas dikter en arkimedisk punkt för det som kan sägas oavsett språk och kultur. Samlingen borde bli obligatorisk läsning från högstadiet och uppåt.
Rezvani är, som Carl-Göran Ekerwald skriver i sitt pregnanta förord, en livserfaren kosmopolit med blick för hyperboler. Rezvani är dessutom en poet med mycket brett register, med en förmåga att fånga livet i en snöflinga, och se korsbefruktningarna mellan människans stigar. Han växlar helt obehindrat mellan humor och sorg, har ett språk som porlar som en kristallklar bäck och väjer inte för något. I många av dikterna ligger både tematiken och språken i lager på lager. Hans texter handlar om det mesta som är mänskligt, från det ljusaste ljusa till det svartaste svarta. Oftast befinner han sig dock i en sorts gränszon som både fördjupar och gäckar. Som helhet förmår han fånga livet i ringlande flöden eller i ett ömsevis smältande ömsevis täckande snötäcke.
Eller. Han skriver om just skapelseprocesserna i mellanvärldarna. Om sig och oss som resenärer både i tid och rum, och som framför allt medmänniskor. Om våra gemensamma rötter och vår gemensamma belägenhet. Ekerwald hävdar, med rätta, att Rezvani – som Goethe – alltsomoftast uppmärksammar det häpnadsväckande. Att han, i denna tid av massmedial slutenhet och likgiltighet, fortfarande äger förmågan att vara uppriktigt nyfiken.
Samlingen är indelad i tolv kapitel, som dels vart och ett ofta har en specifik ton och ett specifikt ämne, men som delvis – och kanske oftast – också går omlott.
Rezvani är på ytan lättläst, men skriver dikter som rymmer bråddjup och ambivalenser. Inte så sällan är han dessutom dragen till en sorts surrealism. Icke desto mindre tvingar han läsaren att se den grymma verkligheten i ögonen. Men också den hoppfulla.
Och förresten:
Vem vet? /Du kanske lyckas kränga av dig tvångströjan/ som omärkligt har satts på dig/av din släkt/din religion/din stat och ditt samhälle/ ditt företag och din ekonomi//Du kanske lyckas ta ett steg/ ett enda futtigt steg/ vidare i tomrummet…//För det är väl det/som livet går ut på/eller?
Ramsan och upprepningarna återkommer också ofta. Som hos en Sonja Åkesson. Underhållande som gråtande clowner. Förbindelserna mellan tingen, naturen och människan, och människan och människan likaså. Kontrasten mellan evolutionismen och tron. Den naturliga såsom den sociala och mentala ekologin. Ja, inte minst det. Nätverket av ömsesidiga beroenden. Det bisarra och absurda, inslaget i humoristiska emballage. Plötsliga etsningar av mänskliga tillkortakommanden och ångest.
När jag på morgonen efter/ lämnade dig och gick hem/träffade jag en man i hissen/ han stod i spegeln och såg på mig/ med ett sken av lycka i ögonen
Impertinenta frågor till exempelvis Dostojevskij. En helt underbar, och djupt empatisk obduktion, av begreppet “Hemlängtan”. (Jag har så att säga hemlängtan efter hemlängtan lyder konklusionen).
En högst aktuell dikt om hela anatomin i detta att vara medmänniska, och detta att vara svensk. Skulle denna dikt reciteras i riksdagen torde många, som lyckas ta den till sig, antingen rodna eller gråta. En gestaltning av hela det dystra världstillståndet genom att förlägga alla aktuella konflikter till Stockholm (“I Haninge sida vid sida/levde muslimer och hinduer/ de senaste tusen åren/ men nu skulle de prova och se/ hur det skulle kännas/ att släppa några atombomber/ på Haninge handelscentrum”).
Märkliga tecken och tydningar. Växlingar mellan olika språk. Livet speglat genom astrofysiken. Om all jordens tortyr och hänsynslöshet. (Och paus: “Just a little patience, please! / In a short while/ the good guys/ will kill/ the bad guys”). En lång, och typografiskt experimenterande dikt, om ensamhet som upplöser ensamheten. Vi är ensamma alla samman samman! Tranströmerska gläntor.
Titta ut!
Se vilken morgon
en morgon som denna!
ingenting finns
ingenting är kvar av igår
ingenting av mörker och natt
ingenting som binder
ingenting som håller tillbaka
allt kan skapas
allt kan skapas ånyo
krama mig kyss mig
låt oss gå
mot våra nya liv
mot nya äventyr
en morgon som denna!
Ja, Rezvani är restlös, rastlös och resenär i tid och rum och i tillstånd efter tillstånd. Hans dikter suggererar fram känslor av eufori, som plötsligt kan punkteras av en sylvass replik. Men alla Bach i början, som är titeln på det första kapitlet! Rezvani är som vi alla en anhopning signaler. Han är en fuga. Han är häpen, glad, paradoxal och mästerlig.
info@opulens.se
