2000-talets bästa böcker (del 2 av 4)

Litteratur.
Collage: C Altgård / Opulens.

TOPPLISTAN. Carsten Palmer Schale skriver om de åtta bästa författarna hittills under detta århundrade. En högst subjektiv lista förstås men dessa författare, även om det givetvis finns många fler, menar Carsten inte bara är förbannat bra, utan dessutom tonsättande i dagens världslitteratur.

”Chimamanda Ngozi Adichie , Jamaica Kincaid och Reza Rezvani ger oss en hint om tankar från andra världar. Jessie Burton och Tracy Chevalier ställer oss på huvudet. Kiki Dimoula, Michel Houellebecq och Eugen Ruge öppnar vara ögon för annat än det vi vanligtvis konfonteras med. Sammantaget får vi därmed och härmed en del att tänka på, och känna av. Som vi normal sett inte får.”

C. N. Adichie

Chimamanda Ngozi Adichie, född 15 september 1977 i Enugu, är en nigeriansk författare, bosatt i Nigeria och USA. Hon debuterade 2007 med En halv gul som.

En halv gul sol är en mycket tät roman om bland annat livet för människor i freds- och krigstid i främst Nigeria. Den handlar mycket om värdighet under de vidrigaste av omständigheter. Den är vacker och stilistiskt genial. Den är både fasansfull och djupt insiktsfull. I centrum står tvillingsystrarna, så olika, Olanna och Kainene, deras respektive och den fattige pojken Ugwu.
Lila hibiskus, som jag själv håller som hennes hittills bästa roman, ställer bland annat en komplex, ehuru mest hemsk kristen mot en humanistisk ”animist”. I zonen mellan dessa poler framträder huvudpersonerna.

Americanah, som i sitt slag är fantastisk, berör inte minst relationerna mellan svarta och vita (I USA och England), men också en komplicerad kärlek.

Kiki Dimoula

För fem år sedan (2016) utkom den på svenska hittills mest omfattande och representativa presentationen av Kiki Dimoulas dikter. Det är en litterär händelse av dignitet. Bakom denna står Rea Ann-Margaret Mellberg och Jan Henrik Swahn i samarbete med ellerströms. Det är bara att tacka. Dimouela, vår tids främsta grekiska poet, har tills nu bara varit begränsat tillgänglig på vårt språk, och tyvärr även på de flesta andra europeiska språk (undantag finns). Vad vi får vara med om är en nästan 60 år lång resa genom ett inte bara medelhavssalt utan även globalt viktigt författarskap.

Dimouela debuterade alltså 1956. Med diktsamlingen ”Skugga”. Hennes senaste verk, ”Offentligt väder”, utkom 2014. I det här aktuella urvalet får vi stifta bekantskap med ett drygt dussin av hennes samlingar, som, tillsammantagna, spänner över båda högt och lågt, djup och yta, närhet och fjärhet och så vidare – ofta samtidigt. Många av hennes dikter får därmed en laddad, dialektisk karaktär – eller som något som kan uppfattas som askar i askar. Kvaliteten är till den allra största delen mycket hög, även om man över tid kan urskilja vissa svängningar avseende materialets specifika vikt.

Kiki Dimoula föddes i Aten 1931, och dog förra året. Poeten Athos Dimoula, som hon träffade redan som 14-åring, blev hennes mycket intima livskamrat (han finns för övrigt med på ett eller två ställen i denna urvalsvolym). När Athos Dimoula dog 1985 blev Kiki Dimouela förkrossad, och försvann under kanske 15 år nästan helt från offentligheten, instängd, på gott och ont, i sin lägenhet. Denna isolation utvecklades tidvis närmast till en besatthet, vilket inte hindrade henne från att betrakta hela världen utifrån sin självvalda exil. Även om hon debuterade redan 1956 fick hon sitt egentliga genombrott först 1971, med diktsamlingen ””Det lilla i världen”. Sömnen blir en av hennes mest livfulla och utåtvända platser. Tiden i drömmen utvecklas också, och antar ibland hisnande dimensioner. Det flyktiga ögonblicket är något av hennes signum, men också ensamheten, kvinnans öde som ”staty” och förbigången, hösten som epicentrum både konkret och metaforiskt.

1995 fick hon ett stort pris av den Grekiska Akademien. Språket, orden grammatiken och så vidare är ofta närvarande. Genom sina fönster, fotografier och tavlor inte bara ser hon, utan avslöjar också, världens dimensioner och undertexter. Poetiskt är hon knappast mer än flyktigt ”släkt” med andra grekiska mästare, såsom exempelvis Seferis och Elytis, vilket dock inte på något sätt innebär, att hon saknar förbindelser med dessa, tvärtom; men hon har också, och mer, anknytning till den grekiska mytologin, kristendomen, historien. Den verkliga storheten hos Dimoula är hennes variationsrikedom och mångbottnade dikt. Det finns mycket här som leder tanken – eller snarare känslan – åt Szymborskas och Aspenströms håll. Men också Ko Uns och – låt oss säga – den tidiga Achmatova.

Går man igenom det urval av 13 diktsamlingar som här presenteras blir man rikligt belönad.

Kiki Dimoula är en utpräglad ordkonstnär – ja, hon är besatt av ord. Detta leder till en annan sida av hennes författarskap: humorn (och den syrliga ironin).

Man kan fundera över de egentliga särdragen i Dimoulas poesi. Översättarna har en åsikt. En annan – och kompletterande – kan vara – hennes fantastiska förmåga att spegla världen genom sina privata fönster, tavlor och framför allt – fotografier. Genom, inte minst, fotografierna vidgar hon sin instängdhet, eller spränger den, för att därigenom syna världen.

Om världen sedd genom ett brev och en tidning:

”Med mitt tålamod ska jag öppna brevet/och med mitt vemod tyda/ dina oskrivna rader.” (Ur dikten ”Brev”, i diktsamlingen ”Skugga”,1956)

”Även jag har köpt en tidning. /…/. Nu vandrar jag omkring i Hyde Park, /korsar den täta dimman. /…/Sådant regn finns inte hemma. /Tur att jag köpte en tidning.” (Ur dikten ”Vandring”, i diktsamlingen ”Skugga”, 1956).

Eller:

”Som yngre/tillverkade jag mest protester. /Men samlade även på begagnade situationer/som jag sydde om/till originaliteter och galenskap. /…/ (Ur dikten ”Konkurs” i diktsamlingen ”Frånvarande”, 1958)

Hösten är Dimoulas årstid par excellence. Eftersom hon inte ”hinner med våren” (som hon egentligen älskar mer).

”Alla mina vårdikter/förblir oavslutade. // Det är för att våren alltid har bråttom, / min lust kommer alltid för sent. //Därför tvingas jag/ge nästan varje vårdikt/ett höstligt slut.” (Dikten ”Oförenliga” i diktsamlingen ”Frånvarande”, 1958).

Tiden, denna existentialismens kärna, är många gånger även Dimoulas. Eftersom hon tar allt i livet på största allvar, är hon dessutom ställvis mycket humoristisk, paradoxal, överlappande och – kanhända – tvärt obegriplig.

Ett annat synnerligen viktigt tema är den bundna kvinnan. Hon själv finns i allt detta – hon, den stora poeten och ”hemmafrun”. Och flertalet andra. I hennes statydikter är detta närmaste övertydligt.

”Du marmorkvinna/ som utsträckt sticker ut/en smula från din sockel/liksom beredd till flykt” (Ur dikten ”På hösten… (Parkscen med staty”) i diktsamlingen ”På spåren” 1963).

Ordet. Dimoula är en formidabel grammatisk akrobat! Subjekt, predikat, tempus och så vidare vänds och vrids på – så att man som läsare hickar till och börjar begrunda. Jaha?! ”Ordet” har, såvitt jag kan bedöma, både en metaforisk och kristen innebörd. Därmed också ögonblicket.

”Natt:/ substantiv, /femininum. /singular, ental. /Plural nätter,/ Nätterna från/ och med nu”. (Ur dikten ”Plural” i diktsamlingen ”Det lilla i världen”, 1971).

Och så det, som jag personligen mest fäst mig vid: fotot som fönster för världen:

”Jag snurrar på fotot. / En hand som släntrar/ längs en långsmal tyst september/ av tigande sanningar i mängder.” (Ur dikten ”Den lilla världen (Fotografi av en hand)” i diktsamlingen ”Det lilla i världen”, 1971).

Dimoulas samlade författarskap, i den mån jag kan överblicka det, är späckat av kontrapunktiska detaljer. För övrigt är hon ”begravd” just i språket, som tycks ha samma betydelse som Medelhavet.

”Jag läser ofta i telefonkataloger. /Det finns en trygghet i att omges av/ så många siffergrannar. // Vår alfabetiska rad/mäter löftesrikt upp avstånden/ sätter ut stadsdelar beroende på (var våra namn faller.”. (Ur dikten ”Alternativa användningssätt” i diktsamlingen ”Var hälsad aldrig”, 1988).

”Jag knattrar bokstäver på måfå/ ställer upp vokaler i processioner/kanske blir jag förlåten för min torka/kanske träder det förlösande ordet fram till slut/ridande på sin lilla åsna. //Av ett enda välsignat ord/kan fem tusen munnar mättas. //Ingenting. Hur mycket jag än välsignade brödet/återstod exakt den mängd/som vi gör av med hemma varje dag”.

À la Sonja Åkesson:

”Hos mig har åren gått sedan senast/tjuvar satte sin fot i hemmet/inte ens för en kopp kaffe. /Med flit lämnar jag kaffekannan olåst. /…/ och utan brådska strömmar ifrån köket ångan/ av varma fotavtryck, med massor av kanel på.”

(Ur dikten ”Tjuvar i tanken” i diktsamlingen ”En gemensam minut”, 1998).

Min egen uppfattning om Kiki Dimoula är synnerligen positiv. Det var faktiskt länge sedan jag läste dikter av denna kaliber.

CARSTEN PALMER SCHALE
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Litteratur

Anders Fager.

Skräck med bra flyt

PROSA. Pål Eggert uppskattar såväl den behagliga utflykten till ett förgånget Sverige
0 0kr