FADÄSER. Ida Thunström reflektererar över några konstfadäser och funderar på vad det är som gör att den så kallade Apjesus i spanska staden Borja blivit så populär.
Så har det alltså hänt igen: i Spanien har den etablerade konsten tagits ett steg längre och på ett storslaget sätt visat oss hur snedvridna saker kan bli. Det kvinnliga ansiktet på en skulptur som smyckar ett hus ifrån tidigt 1900-tal, i Palencia, har ”restaurerats” så att en komisk effekt uppstår. Ännu ett äldre konstverk är därmed ”uppdaterat” och brutalt integrerat i nutiden.
För det är inte första gången det går snett för restaureringar i Spanien. För åtta år sedan sattes den lilla byn Borja på världskartan, då en företagsam kvinna bestämde sig för att restaurera ett lite flagnat Jesus-porträtt i kyrkan. Ambitionen var att det skulle återställas till vad det en gång varit. Projektet gick fullständigt käpprätt, och resultatet blev snart världsberömt. Monkey Christ (Apjesus) hade kommit till världen.
Kyrkan i Borja, på vars vägg Apjesus bor, besöks nu varje år av tusentals…ska vi säga konstintresserade? Ett litet museum har uppstått i anknytning till kyrkan, och personligen skulle jag faktiskt gärna resa dit och göra ett besök. Men varför vill jag egentligen det? Det finns många roliga bilder i världen, ja, jättemånga faktiskt. Just den här besitter dock en charm utöver det vanliga. Det som började som ett asgarv har med åren blivit ett slags respektfullt leende: målningen är helt enkelt förtjusande.
Nu är vi ju såklart inte dummare än att vi förstår att upplevelsen av verket är betydligt mer än bara visuell. Tvärtom är historien bakom dess tillblivelse helt avgörande. Här handlar det naturligtvis om intentionen och hur det blev ett fiasko.
Tillåt mig titta lite bakåt. Den trevande bildvärld som snurrade runt bland alla tusen nyupptäckta kontexter, ledde till Jeff Koons ballongkaniner och Andy Warhols soppkonserver. Hur långt lyckades väl inte den postmodernistiska tristessen sträcka ut sig? Strukturerna bakom dessa verk, och konstnärernas intentioner, blev det enda innehållet. Med denna snart femtio år gamla insikt i bakhuvudet är det lätt att se Spaniens ”restaureringar” som samtida, om dock ofrivilliga, konstverk. Till skillnad från de spanska verken är Warhols bilder genomtänkta de luxe och obönhörligt sammanlänkade med det intellektuella konstbegreppet.
Kvinnoansiktet i Palencia och Apjesus i Borja är inte de enda fadäserna som uppmärksammats i internationella medier. För ett par år sedan hade Spanien ”Tintin-St George”, en 500 år gammal träskulptur av S:t George som, efter någons seriösa försök att fixa till färgen på ansiktet, snarare förde tankarna till en seriefigur än en drakdödare. Men den var inte lika mysig som bilden i Borja utan återställdes snabbt och fick tillbaka sin forna, mer passande dystra utstrålning.
Den nya uppenbarelsen i Palencia kan dock ses som lite mindre harmlös, för påminner inte det där skeva ansiktet lite om Donald Trump?
Kontexten avslöjar kanske mest av allt var vårt samhälle befinner sig idag, och att Apjesus blivit så omtyckt är allt annat än en slump. Apjesus är på riktigt. Är vi verkligen såhär trötta på etablissemanget? Vi är i alla fall många som åtminstone är trötta på överdrivet besvärliga och självupptagna formuleringar, och på bilder som alltför sällan lyckas nå fram till oss på djupet. Det är i alla fall något förlösande med Apjesus. Denna välvilliga och harmlöst håriga lilla fadäs.
Den nya uppenbarelsen i Palencia kan dock ses som lite mindre harmlös, för påminner inte det där skeva ansiktet lite om Donald Trump? Restaureringen är så dåligt gjord att man nästan inte kan ta det för ett misstag. Vilket skulle få hela den här diskussionen att falla, dessa verk ska uppstå ur ett mänskligt missgrepp. Ur en mer eller mindre hjärtlig intention som inte handlar om att lura oss, att driva med någon eller något, utan en äkta mänsklig handling som helt enkelt går lite snett. Det är befriande att se någon trampa så ordentligt i konstklaveret.
Vår blick har förändrats. Tveklöst. Kanske finns det inte längre någon plats för ”fri” konst i ordets traditionella bemärkelse. Det där ”äkta” som vi borde förväntas eftersträva, existerar det ens? Måste det genuina rentav tillkomma av misstag? Det låter ju ganska ociviliserat, vilket såklart säger en del om hur samhället har utvecklats.
Samtidigt är de ofrivilliga verken långt mer färgstarka än Andy Warhol. Konst bestämmer nog själv när den vill vara levande och inte, och hur mycket vi än försöker kan vi inte låsa fast bilder i historien. St George-Tintin påminner lite om ett förvånat emoji ansikte, Apjesus om ett märkligt litet rart djur på Tiktok, och så den här nya tabben i Palencia som för tankarna till Donald Trump. Hur mycket vi än söker efter det tidlösa kommer samtiden tydligen smygande ändå, ifrån alla håll.
ida.thunstrom@opulens.se
