Pionjären som hamnade i skuggan och kom ut i ljuset igen

Konst/Kultur
Ester Almqvist, Självporträtt, 1901, olja på duk, Jönköpings läns museum. Foto: Andreas Nilsson/Malmö Konstmuseum (bilden är beskuren). Samt ”Sågverk i decembersol” från 1914. Foto: Roza Czulowska/Malmö Konstmuseum. Montage: Opulens.

MODERNIST. Ester Almqvist är en lite bortglömd modernist i den svenska konsthistorien.  På Malmö konstmuseum pågår en utställning som speglar hennes konstnärliga gärning. Susanne Liljedahl har sett den och berättar om ett fascinerande konstnärskap. 

 

 

Ester Almqvist – Jag lever i två världar
Malmö konstmuseum 
Utställningen pågår till den 22 april

Ester Almqvist (1869-1934) kan betraktas som en av pionjärerna i lanseringen av den moderna konsten i Sverige. För henne var konsten en livslång passion, och hon är representerad på både svenska och internationella utställningar. Paradoxalt nog har hennes konst länge hamnat i skuggan och hon är idag relativt okänd. Det är spännande att följa henne på Malmö Konstmuseums aktuella utställning — den är lyrisk, och i den här artikeln har jag även utgått från konsthistorikern Birgit Rausings gedigna biografi — Ester Almqvist och hennes krets (Signum, 1998). Varmt och initierat bringade hon klarhet på vernissagen i några frågeställningar som jag brottats med.

I spänningsfältet mellan prästdottern på det småländska höglandet och konstnärlig längtan ska Ester bli konstnär i en komplicerad brytningstid. Nya politiska och sociala strömningar skulle långsamt förvandla det svenska samhället från bonde- till industrisamhälle i pendlingar mellan kamp för mänskliga fri- och rättigheter, utvecklingsoptimism och pessimism. Ester Almqvist är samtida med personligheter som August Strindberg, George Brandes och Victoria Benedictsson med sina socialrealistiska skildringar av mänskliga relationer och öden. Kvinnors möjligheter var starkt begränsade och att bli kvinnlig konstnär var ett djärvt projekt.

Ester Almqvist upptäcker som Birgit Rausing skriver ”den moderna konstens idé — konsten skulle inte vara en kopia av naturen utan en ”poetisk parafras.”

Fortsätt

 

Konstnärskapet utvecklas från nationalromantik med rötter i det svenska landskapet, inspirerat av Carl Larsson, till neoimpressionism och expressionism där måleriet blir ljusare, mer intensivt och uttrycksfullt. Som i Sågverket, decembersol med blekgult, nästan vibrerande solljus i kontrast till de blå träskjulen. Något annat än nationalromantiska landskap och skymningsmåleri. Nästan så jag kan höra sågklingans intensiva ljud. Det fashionabla och paranta intresserar knappast denna konstnär.

Successivt utvecklas en tidig expressiv stil och hon tar sig konstnärliga friheter och spänner bågen i ett allt djupare form- och färgspel grundat i ett djupt själsligt behov. Den inre upplevelsen och känslan blir bestämmande, inte etablerade konventioner.

Hennes motivvärld vidgas och hon fascineras nu av den moderna staden — arbete och människor i rörelse — gatuarbetare, byggare, människor som plockar lingon eller potatis, infrusna båtar, godsvagnar, stationskåkar, hamnarbetare, lyftkranar, tvätterskor och fiskarnas hårda kamp mot elementen. Från bostaden i Lund målar hon Stortorget och dess folkliv och Reginabiografen.

Även om det sociala patoset inte är helt uppenbart för mig har Ester Almqvist påverkats av socialrealismen och många bilder kan betraktas som arbetarporträtt eller arbetarskildringar, några med dov kolorit. Jag upplever rentav en vördnad för det tunga kroppsarbetet. En av hennes fiskartavlor lär ha betraktats som en altartavla.

Ester Almqvist gjorde många resor både i Sverige och utomlands. I Sanary-sur-Mer sydväst om Toulon fann hon ett målarparadis och hon studerar vardagsilvet och dess rytmer från balkongen: flanörer på torget, fiskarna vid hamnen, spårvägen till tvättinrättningen. Det är rörelsen hon vill fånga och hon gör exempelvis Gatuarbetare i Sanary först i akvarell, senare i olja.

Genomgående skönjer jag en existentiell grundton i hennes mångskiftande kompositioner och hon är en stark människoskildrare i en personlig konst som står i samklang med själslivet: Själv uttryckte hon skapandet så här: ”…det är blod och höga toner…att känna mänskligt och jordiskt…”

Orden speglar inte bara en fast förankring i myllan utan även hennes personliga temperament. Hon framstår för mig som en eldsjäl i en liten bräcklig kropp som älskade livet och konsten. Passionerad, men även skör och känslig.

Hon kämpade mot en medfödd, svår ryggskada och led ibland av depression, men återvänder alltid till kreativiteten och livsbejakelsen.

I perioder ägnade Ester Almqvist sig åt litteraturstudier och fördjupning i religionsfilosofiska frågeställningar. Hon tilltalas av Goethe och Henri Bergson. Bergson med sina biologiskt förankrade ideer om den skapande utvecklingen. Han prioriterade konstnärens intuitiva och syntetiska synsätt. Och visst uttryckte Ester Almqvist sin inre föreställningsvärld på dukarna. Genom att framställa verkligheten så säger hon mycket om sig själv. Rausing menar: hennes egen starka personlighet finns i varje verk, även om man kanske upplever den mer i akvareller och teckningar.

Som biografin visar hade Ester åsikter om det mesta som rörde sig i tidens kulturliv, särskilt om personer som hon kom i beröring med. I Florens möter hon Hans Larsson, dåvarande professor i filosofi i Lund. Liksom idag blev det diskussioner om nyvalen till Svenska Akademien, och Ester skriver till en vän att hon finner Hans Larsson självskriven i motsats till Albert Engström. Jag vill nämna att Hans Larssons kanske mest uppmärksammade filosofiska bok är Intuition, och att han ansåg intuitionen avgörande för konst, diktning och vetenskap.

Birgit Rausing belyser att bibliska berättelser förekommer i Ester Almqvists senare konst. Några skisser och en förstudie utmynnar i oljemålningen Noahs Tackoffer med böljande landskap och exalterad stämning och Lustgården med ymnig vegetation och en ringlande orm i förgrunden. Sublimt och kontret på samma gång och jag kan inte undgå att tänka på ormen som i all mytologi lockar till trots mot det gudomliga, kanske en symbol för de svårigheter vi människor möter i våra liv.

Bildvisionerna hade som Rausing menar kunnat bli början till en ny fas i Ester Almqvists konst, men den fullbordades aldrig. Och jag tror att dessa sena introverta målningar är Esters personliga sätt att markera ett långt konstnärsliv och skapande med en förandligad konst.

Utan tvivel följde Ester sin passion, levde och genomförde sin dröm. Från en synpunkt sett anser jag att hon var en av dem som visade att världen blivit modern, och sekelskiftets spänningar mellan land, stad och industri är tydliga ur ett helhetsperspektiv. Hennes konst blir för mig ett epos över människans strävan och arbete.

Den förtätade kompositionen Sammankomsten ingår i en serie som utgetts av FN för att illustrera artiklarna om mänskliga rättigheter. Esters bild har knutits till artikel 20, om frihet, mötesfrihet.

SUSANNE LILJEDAHL
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Konst

Gå till Toppen