POLARISERING. Ida Thunström reflekterar över polariseringen, Paludans Koranbrännande och Dan Parks provokationer. Hon drar en slutsats: Genom att ställa sig vid sidan om Dan Park har Paludan för alltid dragit med sig honom och hans gelikar ned i den högerextremistiska smutsen.
Ohoj! Nu tänds det eld på grejer igen! Det börjar med Koranen och så sprider det sig. Det är inget nytt fenomen, men slutar i samma förödelse och frustration och leder bara till en sak: polarisering. Och detta i yttrandefrihetens namn. Man önskar att någon kunde gömma tändstickorna.
Danskarna förvånades över hur starka reaktionerna blev över Koranbränningarna som deras landsman Rasmus Paludan drog igång i förra veckan. Men här i Sverige var nog ingen som blev särskilt förvånad, vi har liksom varit här förut. Min egen första tanke var frågan om Dan Park kanske varit i farten igen.
De dörrar som Vilks öppnade med sin rondellhund svajar nämligen vidare, och här sitter vi alltså igen; Yttrandefrihet, konst, och balansgången dem emellan; Paludan har trampat rakt in i en kär gammal konstdebatt.
Rasmus Paludan är advokat och politiker, men när han redan i augusti 2020 sökte tillstånd hos den svenska polisen för att få bränna koranen offentligt. Då planerades aktionen tillsammans med ingen mindre än Dan Park. Dan Park som alltså är konstnär. Låt oss därför ha honom i tankarna när vi ser på vad som händer idag.
Koranbränning i Sverige är ren provokation, det är svårt att se något annat uppsåt. Paludan vet det och Dan Park borde veta det också. Till och med polisen vet det, trots allt.
Uppsåt alltså, eller för att översätta till en mer konstrelaterad term: intentioner.
Dan Park benämner sig som konstnär, och anses därför ha konstnärliga avsikter. En klassifikation som jag, trots min aversion mot hans verksamhet, faktiskt – i den fria konstens namn – respekterat. Eller, åtminstone accepterat. Jag har dock alltid gjort det med en följande känsla av obehag, som att denna min acceptans på något sätt inte är legitimerad.
Dan Park ägnar sig åt liknande, om inte samma, saker som Paludan, men gör det under beteckningen konstnärskap. Det är ett lättköpt alibi, trots att det lyckats sträcka sig hela vägen till ett politiskt omdiskuterat galleri i Polen.
I diskussionen som följde Lars Vilks ”Rondellhund” (ur Muhammedteckningar, 2007) dök ideligen frågan om kvalitet upp. En fråga som gäller konstens fundamentala villkor: vem, vad, hur avgörs dess existens? Ponera att Paludan varit konstnär och koranen hade bränts på ett sätt som gjort lågorna extra vackra att se på, kanske oemotståndliga, magiska, så att man inte kunnat slita blicken ifrån dem. Det hade skänkt aktionen en annan betydelse, värdig att kallas konst och kanske rentav försvarbar. Det var länge sedan vi lämnade kravet på att konst ska vara någorlunda estetiskt avancerat, men när det blir oviktigt, vad är det då för mänskliga värden vi vill väcka? Att använda skönheten som klangbotten är inte så trivialt som man kan tro. Yttrandefriheten kan, på grund av ansvarslösa individer som Paludan, snart behöva omformuleras. Ska även den konstnärliga friheten tvingas inskränka sig till snäva definitioner? Det vore ju katastrofalt. Yttrandefrihet är en sak, den kräver och behöver strikta begränsningar, men en konstnärs moraliska rättigheter måste få röra sig över ett större spektrum.
1987 ställde fotografen Andres Serrano ut bilden Piss Christ, ett fotografi av ett krucifix nedsänkt i urin. Ett enastående verk, som varken riktade in sig på att skydda någon yttrandefrihet, eller ville tänja några gränser för vad lagen tillåter. I alla fall inte primärt. Verket höjer sig, genom det problematiserande i dess symbolistiska motsättning, högre än så. Att det så gjorde amerikanska fundamentalistiska högerkristna fly förbannade förvånade nog ingen, men det blev inga bränder i Rosengård.
Det ligger ett socialt, lika mycket som existentiellt värde i att göra något vackert av det frånstötande, att fylla samhällets sprickor och sår med guld (mer eller mindre symboliskt) och tvinga oss se saker ur en ny synvinkel. I den rena förolämpningen finns däremot ingen omgestaltning av verkligheten, och den omaskerade provokationen saknar kreativt, liksom konstruktivt, värde.
Paludans lek med elden har förtydligat Dan Parks ”konstnärskap” . Genom att (2020) ställa sig vid sidan om en konstnär har Paludan inte räddat sig själv undan moralisk bedömning, utan snarare för alltid dragit med sig Dan Park och hans gelikar ned i den högerextremistiska smutsen.
ida.thunstrom@opulens.se
