FRIHET. Sammanblandningen av fakta och fiktion har inspirerat till konstverk som väcker känslan av både frihet och livsbejakelse. Eller, ett bejakande av den mänskliga möjligheten att skapa sin egen verklighet, skriver Ida Thunström.
Vi lever i en förunderlig och tankeväckande tid. Det envisa covid-virusets ockupation av samhället gräver upp sådant som är minst lika intressant som alla märkliga mutationer och sjukdomssymtom som sjukdomen i sig har att erbjuda. Diskussionen om vaccintvång och restriktioner ökar redan existerande polariseringar, och fördjupar klyftor mellan människor. När alla kan skrika lika högt blir vi lätta byten för alternativa fakta och konspirationsteorier, och att detta i längden kan bli mycket allvarligt har vi sett prov på i historien, människan kan bli både märklig och farlig då hon famlar i mörker. Men hon kan också bli osedvanligt kreativ. Att välja bort den gemensamma kollektivt vedertagna sanningen kan ge fantastiska, poetiska resultat.
I väldigt unga år blev jag, via Svenska Dagbladets då suveräna kultursidor, introducerad för formuleringen ”de säger att två plus två blir fyra, men så höjer vi till fem och då blir de sura”. En oerhört välformulerad mening som kom att definiera hela min egen syn på konst, genom att symbolisera essensen av den konstnärliga friheten.
Att formuleringen sträcker sig nästan 100 år tillbaka i tiden blev jag varse långt senare. Orden sågs först som titeln på samling absurdistiska noveller 1895, av den franske journalisten Alphonse Allais. En anti-rationalistisk anda som jag gärna kopplar till konstens allmänna utveckling runt det förra sekelskiftet. Tekniska framgångar hade nått en höjdpunkt i fotografiets tillkomst, och som en motpol till det kunde nu verkligheten avbildas på nya sätt.
Impressionisterna vände sig uteslutande mot ljuset, och Paul Gauguins symbolistiska användning av färgen ledde oss rakt in i expressionismens rent känslostyrda färgkakafonier. Konstnärerna höjde helt enkelt till fem. Det rådande rationella skulle få på tasken av något som vetenskapen inte kunde röra. Inte religion, utan något annat, något nytt. Den då aktiva konstnären Hilma af Klints ockultistiska måleri för tankarna till medeltidens vilda (kristna) symbolik. Den ”mörka” medeltiden alltså (vi hoppar hejvilt mellan epokerna), då vetenskapen fick ligga på vänt i ett par sekler. På ont, anser många, men ser man till det visuella uttrycket det medförde var det även på gott. Många bilder från den tiden ter sig som absurdistiska, surrealistiska små underverk, och något gick förlorat när renässansen skapade sitt upplysta bildspråk byggt på matematiska, geometriska uträkningar där två plus två strävade efter att få bli fyra.
Sammanblandningen av fakta och fiktion har inspirerat till konstverk som väcker känslan av både frihet och livsbejakelse. Eller, ett bejakande av den mänskliga möjligheten att skapa sin egen verklighet. Rättigheten; två plus två måste helt enkelt få ges utrymme att kunna bli fem. Idag finns det lyckligtvis många konstnärskap som omfattar detta ”fem”, men fortfarande tycks det i kulisserna ligga en konsensus om att all konst, på något sätt, måste kunna förklaras. Dillen på vetenskap visar sig inte minst nu i dagarna i den årliga forskningsveckan på Stockholms Konstnärliga Högskola. Min undran är alltså, i ljuset av den ökande misstron mot vetenskapen i allmänhet, om det här kan vara på väg att förändras?
Konstens uttryck kommer alltid att, liksom samhället, rulla fram och tillbaka och vad händer med den progressiva konsten om vi börjar glida in i en anti-demokratisk värld där respekten för kunskap och faktabaserade val och beslut inte längre styr? Vad händer med kulturen om vi vaknar i en värld som George Orwells i 1984, där ”två plus två blir fem” faktiskt inte var fel, men också ett tecken på att allt annat än frihet råder?
Det slår mig att den frihet, det livsbejakande som sjuder och sjunger när vi höjer till fem, riskerar att sjunka i värde i ett samhälle som inte längre agerar rationellt. Kanske måste den progressiva bildvärlden snart, liksom under renässansen, börja sträva efter att uttrycka rent vetenskapligt försvarbara fakta. En skrämmande tanke.
Människan kan som sagt bli både märklig och kreativ, men tyvärr också ganska farlig, då hon famlar i mörker. Så låt oss hålla var sak på sin plats. Låt oss behålla irrationalitet där den faktiskt gör nytta.
ida.thunstrom@opulens.se
