När ledan blir det mest relevanta

Konst/Kultur
Collage: C Altgård / Opulens.

KONST. I vår öppnar Tate Modern i London en ”bold new Andy Warhol exhibition”. I höst kommer Turner and the Modern World, på Tate Britain och jag måste erkänna att jag gillar dessa icke-försök till banbrytande utställningar, skriver Ida Thunström.

 

Vi befinner oss i början av februari. De sista flämtande dagarna med den där känslan av något friskt. Känslan av att ett nytt år öppnat upp för nya möjligheter, den som sträcker sig över varje fält av livsinställningen: ut med det gamla, in med det nya. Och vi tycker ju så mycket om det som är nytt. Trots att det ofta pratas om hur beroende människan är av stabilitet, hur skeptiska vi alla innerst inne är inför förändring, tycks vi ständigt leta efter det som är banbrytande. Jag undrar dock om detta nyskapande och kreativa nödvändigtvis gör så att något blir aktuellt?

2020 inleddes med något som både var fräscht och lite förvånande. För mig alltså, och eftersom det personliga är allmänt, och vice versa, var det mer eller mindre en officiell revolution. Universalt viktig, denna ytterst stilla lilla skiftning i världsordningen. På en (icke)rökig bar satt nämligen en av mina mest konceptuellt konstteoretiskt troende kamrater och suckade. Denna högintellektuella konstnär och designer med interdisciplinaritet som kulturellt modersmål, började plötsligt muttra om den kolossala tristess som hon börjat uppleva i det konstteoretiska samtalet idag. Inte för att det inte utvecklar sig inom sig självt, utefter sina egna regler, utan för att det faktiskt, hade hon med fasa kommit fram till, egentligen inte leder någonvart. Istället för en konkret utveckling blir det bara en massa ord som cirkulerar runt i samma emotionellt utarmade vakuum som alltför många andra delar av tillvaron fastnat i. Min väninna gick på om hur konstkritiker och kuratorer tagit konstbegreppets utveckling som gisslan och därmed snuvat gemene man på friheten att helt enkelt bara få uppleva.

Liksom politiska diskussioner fortfarande förs bäst på (icke)rökiga barer och caféer (i klassisk Sartre-anda) sker samtal om konst alltför ofta endast på institutioner eller i officiellt uppstyrda konstsamtal. Jag tvivlar på att det skulle vara den mest fruktsamma miljön för att få något verkligt banbrytande att växa. Intellektuellt försvarbar ”konstnärlig forskning” är kanske inte den bästa metoden. Tvärtom. Det mest meningsfulla kan lika gärna vara det som är teoretiskt oförklarligt, rentav meningslöst. Utefter dagens samhälles kriterier är ju konst egentligen fullständigt meningslöst. Men existensberättigande är inte något som ska behöva förklaras. Det är inte något som ska behöva gömmas bakom paneldebatter. Det borde inte vara några få invigda förunnat att få använda sig av sin estetiska känslighet för att berika sina liv. Känslomässig, politisk, eller bara allmänt inspirerande; en konstdiskussion borde vara något som är ständigt pågående. Överallt, människor emellan, inte nödvändigtvis bara i media eller i otillgängliga samtal på godkända institutioner.

Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 500 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

 

Utan att på något sätt ha hållit blicken stadigt fäst i marken, utan istället fästa den stint i den människa som sitter mittemot, lyckades jag alltså inleda år 2020 med att bli riktigt inspirerad. Det är helt okej att det rörde sig om ett frustrerat uttryck av tristess. Tristess är väl ändå ett utmärkt första steg mot förändring?

I vår öppnar Tate Modern i London en ”bold new Andy Warhol exhibition”. I höst kommer Turner and the Modern World, på Tate Britain och jag måste erkänna att jag gillar dessa icke-försök till banbrytande utställningar. Kanhända är det mest aktuella, rentav relevanta, i dagens utveckling helt enkelt ett uttryck av leda. I en ständig jakt på det som är alldeles precis nu mest intressant, är det lätt att det bara blir till ett desperat famlande av alltihop. Ibland är det bäst att bara luta sig tillbaka, mot Andy Warhol och William Turner om det krävs, och låta tiden ha sin gång och låta saker utvecklas av sig själva. Fortsätter vi med att jaga och hetsa på framtiden för mycket, kommer vi nog bara att skrämma bort den.

IDA THUNSTRÖM

Ida Thunström är konstnär. Vid sidan av sitt konstnärskap har hon regelbundet varit aktiv som konst- och litteraturrecensent och publicerat konstrelaterade texter för olika tidningar, främst kulturmagasin. Ida kommer ursprungligen från Stockholm och är verksam både inom och utanför Sverige.

Det senaste från Konst