Konstnären som aldrig riktigt blev någon konstnär

Konst.
Bild: Malmö stad

MYTBILDNING. ”Denna höst har pasticherandet tagits till nya nivåer på Malmö Konstmuseums utställning Show and Tell att visa och berätta. Trots att allt möjligt stiger upp ur magasinen härbärgerar Malmö Konstmuseum en gåta som får anledning att lyftas, och det har med Carl Fredrik Hill att göra”. David Zimmerman om utställningen.

Något i hur hösten skapar en känsla av att ”repetera förfall” gör årstiden till ett bra konstväder. För att använda kulturkritikern Walter Benjamins klassiska termer har det traditionella konstverkets mytiska och metafysiska Här och Nu dess ”aura” – sedan länge stukat under och ersatts av reproduktionsåldern och den bildövergödda folkmassans distraherade blickar. Från fotografiet och framåt repeterar konsten sin auras förfall, ständig höst. Reproduktionen lossar verken från sin gamla kontext, de blir alienerade pastischer på museiväggar, kuriösa lämningar från det-gör-det-samma-vilken epok, hårdraget.

Denna höst har pasticherandet tagits till nya nivåer på Malmö Konstmuseums utställning Show and Tell att visa och berätta. Trots att allt möjligt stiger upp ur magasinen härbärgerar Malmö Konstmuseum en gåta som får anledning att lyftas, och det har med Carl Fredrik Hill att göra.

För jag går till konstmuseet då och då i hopp om att få se något av lundamålaren Hill, det var faktiskt bland det första jag gjorde den hösten jag flyttade hit. Malmö Konstmuseum stoltserar ju på hemsidan med ”den största samlingen av hans konst bestående av 24 målningar på duk och nästan 2600 teckningar” och det är svårt att inte lockas dit av Carl Fredrik Hill-mytens blomstrande, inte minst i litteraturen! Till exempel Kristoffer Flensmarcks bok Jag är Hill som kom tidigare i år, som bygger vidare på en lång tradition av Hill-litteratur där Gunnar Ekelöf, Birgitta Trotzig, Lars Norén, Ann Jäderlund, Jesper Svenbro är andra exempel. Mina förväntningar på Malmö Konstmuseum den första gången kom på skam när jag blev hänvisad till två, får man medge, ljumma vykortsmålningar av landskap i solnedgång. Vid senare försök att få se något av Hill har det gått ännu sämre. Han har förblivit dold.

Det är lite Kafkaliknande i hur ett tings betydelse expanderar ur sin negativitet såhär. Varje gång jag vid Malmö Konstmuseum nekas tillgång till Den Store Konstnären växer min inre mytbildning. Hillmyten har exilerat till litteraturen eller halvdassiga planscher, där den verkar trivas. Likaså bygger som bekant den biografiska biten av Hill-myten på negationer: Konstnären som aldrig riktigt blev någon konstnär.

Övertygad om sitt eget geni drevs Carl Fredrik Hill efter en misslyckad karriär som landskapsmålare i slutet av 1800-talet in i en mentalsjuk och instängd tillvaro. Hans fascinerande och infantila sjukdomsteckningar av mytologiska och sexuella kroppar eller landskap överlevde (tack vare Hills mor och systrar) till eftervärlden och skapade en bild av geniet ”som kunde blivit”. Lite som Kafkas huvudkaraktär i Den store simmaren som är olympiadvinnare utan att kunna simma, eller Josefine, sångerskan, eller, I mössens rike, där Josefine sjunger vackrare än andra genom att inte kunna sjunga, och så vidare.

Utställningen Show and Tell vill på olika sätt undersöka vad konstmuseet i allmänhet – och Malmö Konstmuseum i synnerhet – kan vara. Väggarna och golven är fullmatade med verk från olika tider. 1700-tals klassikern Alexander Roslin kan hamna bredvid samtida Annika von Hausswolff. Några verk av Hill har fått komma fram i ljuset och ställts bredvid det Dupond och Dupont-liknande konstnärsparet Gilbert & Georges kiss- och bajskonst. En attack mot modernistiska genikulter och autenticitetsprinciper, mot all form av aura. Att bryta ned auran undanröjer, som Benjamin skrev, illusionen om konstens autonomi från resten av samhället (men riskerar ibland, som eventuellt sker i Show and Tell, att banalisera historien). Även om ett mer distraherat konstbetraktande inträder som följd av metafysikens höst, så är det i alla fall inte fruktlöst. Tvärtom möjliggör det ett mer samhällsengagerat betraktande.

Men för att möjliggöra något betraktande alls måste konsten fram. Mystiken kring Carl Fredrik Hill är i allra högsta grad en rest av modernismens genikult. Att distraherat få röra sig bland ett dessa ”2600 teckningar” skulle antagligen avmystifiera honom. Och vara fantastiskt. Så nu när Malmö Konstmuseum ändå håller på att bryta ned myter och fråga efter museets framtid: Gör plats åt den stora Hill-samlingen! Någonstans! Vart som helst! Allt på en gång! Tills dess att denna strålande idé aktualiserats får den distraherade massan hålla tillgodo med en del underliga konstraster på Malmö Konstmuseum i höst: Något, och jag är själv inte helt klar över vad, händer nog när du försöker koppla Hills episka mardrömsteckningar av gruppsex, hästar och lejon till Gilbert & Georges monumentala Prick Ass.

Utställningen på Malmö Konstmuseum pågår till den första augusti 2018.

DAVID ZIMMERMAN
info@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av David Zimmerman

David Zimmerman är konstvetare, poet och frilansande litteraturkritiker. Del av gruppen Malmötxt som arrangerar litteraturevenemang i Malmö och har givit ut diktboken Mal på Anti förlag 2017.

Det senaste från Konst

0 0kr