Konsten, ett nödvändigt gömställe från världen

Konst
Foto från Artipelag.se.

UTSTÄLLNING. ”Jag drabbas av stark morandisaknad och rusar tillbaka in på utställningen för att låta vaserna absorbera världsångesten och i sin otroliga enkelhet och intensitet, tillintetgöra den för en kort stund”, skriver David Zimmerman.

Jag är oftast av den historiematerialistiska åsikten att konst, hur den än gör, samtalar och interagerar med de politiska och ekonomiska förhållanden som omger den, att spännande konst säger något sant om det runt om. Men en grå onsdag på Artipelag i Stockholm står jag och stirrar på ett litet blekt stilleben av en kaffekanna, och försöker att inte ge efter för oväntade känslostormar. Vit mot ockrafärgad bakgrund vänder den sig mot mig, allvarligt och melankoliskt utmanar den min konstsyn. Jag upplever inte att kaffepannan integrerar eller samtalar med något alls – hur kan något så världsfrånvänt och isolerat som en kaffepanna laddas med sådan osannolik kraft? Så medan jag börjar strosa tillbaka genom utställningshallen för att köpa mig en hutlöst dyr macka undras det i huvudet: kan konsten också vara ett nödvändigt gömställe från världen, eller vad är det frågan om?

Foto från Artipelag.se.

Giorgio Morandi var en av Italiens största och mest mytomspunne 1900-talsmålare vars livsverk präglas av en provocerande världsfrånvändhet. Kaffekannan, som han målade i slutet av sitt liv, hänger näst sist på Artipelags utställning med Morandi och Edmund de Waal. Det är första gången han visas på detta sett i Norden där han själv aldrig satte sin fot. Hela sitt liv levde han i ett hus i Bologna med sin mor och sina systrar. Dag efter dag gick han in i en skrubb och målade små variationer på i stort sett samma stilleben: några av hans mors vaser och skålar. Fascism, världskrig, depressioner, modernisering inom såväl teknik som konst drog förbi medan hans berömmelse växte utanför väggarna. Morandi satt kvar i skrubben, vred på de dammiga vaserna.

Där annan konst kan oroa och frammana världens kaos i nytt, ordnat ljus, vänder sig dessa stilleben verkligen bort, tänker jag och ser ut genom museikafeterians glasväggar mot världen: den mulna himlen över Baggensfjärdens gråa vatten, bortom det finns nazistiskt våld, terrordåd i Spanien, klimatångest. Jag drabbas av stark morandisaknad och rusar tillbaka in på utställningen för att låta vaserna absorbera världsångesten och i sin otroliga enkelhet och intensitet, tillintetgöra den för en kort stund.

Den brittiska medutställaren Edmund de Waal som också kurerat hela saken tillsammans med konsthallschefen Bo Nilsson, verkar mena att det är tiden och långsamheten som är knepet. En slags mindfulness som jag tycker låter lite töntig. De Waal föddes samma år som Morandi dog – 1964 – och har i sin framgångsrika konst- och författarkarriär dyrkat italienaren. De Waals skulpturer av keramikkärl och alabasterblock, guld, grafit, marmor är mycket precisa och vackra, betraktaren ska långsamt röra sig runt dem och ”sakta ned”. Men min puls stiger av välbekanta begär: jag känner starkt begär att äga dessa dyrbara och vackra material, ta på dem, till och med äta dem (de ser aptitliga ut), de talar mycket väl med rådande inredningstrender, ja, njutningen är i allra högsta grad inblandad i de begärsekonomier samhället tillhandahåller till vardags.

Foto från Artipelag.se.

De Waal ger mig inte helt svar på Morandigåtan. När en lämnar de Waals rum för att träda in till Morandi blir utrymmet mindre och mörkare, sluter sig om de små tavlorna som visas kronologiskt. Dukarnas färger däremot blir ljusare och mot slutet av målarens liv blir vaserna som mindre och mer sköra i sin framtoning. De börjar också samla sig i tätare grupper, gömma sig bakom varandra, söka närhet. Tingen är så långt borta från sina bruksegenskaper, kvar blir skepnader och ljus som uppstår i sin relation till varandra. De ger form åt en fascination över att se någonting framträda på duken i ett specifikt förgängligt ögonblick. För varje gång en vas återkommer är det i ny skepnad. Ja, jag lägger märke till en prövad och omprövad med ack så trofast vänskap till dessa skepnader som följt Morandi hela livet, men som aldrig slutat vara intressanta för honom: de blir känsloladdade personligheter som han aldrig kunde ta för givet. Kaffekannan, lite sned och nästan slarvigt gjord, kan jag till slut inte låta bli att likna vid ett porträtt av en sorgsen och ganska gammal mor.

Inga av de ekonomiska begär som de Waals konst lyckades frambringa känns vid. Bara ett lugn av att finnas till bland saker och ljus i ett givet men flyktigt tillfälle; föremål som aldrig ges till mig neutralt utan filtreras genom just mina känslor och minnen. Jag ger efter: jo, det kan nog kallas mindfulness, att ”vara i nuet”, så klyschigt! När jag går ut i världen utanför igen är mina idéer om konst och politik i oordning, men trots detta (och den dyra mackan) är jag lugnare och lyckligare än på länge.

Utställningen på Artipelag pågår till den 1:e oktober 2017.

DAVID ZIMMERMAN

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av David Zimmerman

 

David Zimmerman är konstvetare, poet och frilansande litteraturkritiker. Del av gruppen Malmötxt som arrangerar litteraturevenemang i Malmö och har givit ut diktboken Mal på Anti förlag 2017.

Det senaste från Konst

”Ingen aning”

RELATIVISM. Channa Bankier funderar över uttrycket ”ingen aning” och hur relativismen brer

Starkare än nånsin

KONST. Konstnären Channa Bankier begrundar den pågående pandemin. Hon sänder en ”selfie”