FÖRGÄNGLIGHET. Under sina vandringsår i Europa högg Ivar Lo-Johansson en dopfunt i Frankrike. Han skriver i Asfalt från 1979 om materialet:
”Det var den vanliga normandiska kalkstenen, kornig och lite mjölig i vissa partier, i andra hård som flinta. Något annat slags sten var det inte tal om. Och till något som skulle komma att vara inomhus kunde den möjligtvis duga.
Men av det slagets sten var också de franska kyrkorna, och alla de stolta katedralerna, byggda. Ingen av alla katedralerna skulle finnas kvar efter tusen år förutsatt att man inte oupphörligt lappade väggarna med nyinfogad sten eller med cement. Det gällde Notre Dame i Paris likaväl som den minsta franska bykyrka.
Om man försökt räkna ut hur länge de olika ländernas kultur när det gällde deras byggnadsmonument skulle komma att bli bestående, så skulle Italien med sin marmor och Skandinavien med sin granit komma att vara näranog i evighet. Men Frankrike med sin förgängliga kalksten skulle komma att stå sig slätt. ”
Lars Borghem
