FRIHET. Ida Thunström varnar för följderna om vi inte tar itu med den kulturpolitiska styrningens effekter på den konstnärliga friheten.
Det är svårt att göra icke-demokratisk konst i ett demokratiskt samhälle. Det finns liksom inte på den moraliska kartan, att på allvar kritisera värderingar om alla människors lika värde, om öppenhet inför olika livsåskådningar och viljan till personlig utveckling. Det finns inget seriöst behov av att kritisera friheten att få säga vad man vill. Att myndigheten för kulturanalys i slutet av 2019 fick i uppdrag av regeringen att göra en översyn av den kulturpolitiska styrningens effekter på den konstnärliga friheten är därför lika märkvärdigt som det är intressant. Och det lät fel när rapporten kom i somras, då den berättade hur vårt samhälle faktiskt rört sig i den riktningen. Av ideologiskt försvarbara anledningar, förvisso, men ändå. Anledning till oro.
Men hur ser då ett fritt konstklimat egentligen ut? Under den ”mörka medeltiden” då kyrkan var far åt alla barnen, var regleringen total. Under renässansen var det rika privatpersoner som hade de ekonomiska möjligheterna, och därför höll i finansieringen. Självklart syns det i den konstnärliga slutprodukten. Det handlade kanske inte om direkt reglering, men tveklöst om en form av kontroll. Någon måste helt enkelt betala kalaset. Så har det alltid varit. Vi har de italienska mecenaterna att tacka för mycket av vår historiska konstkanon, men den byggde inte på konstnärlig frihet.
1980 talet var en tid där kapital var status, och högerorienterade värderingar var idealet. Dessa superkapitalistiska krafter struntade dock blankt i kulturen, och lät i stort sett den vänsterdominerade konst som frodats under 1970-talet hållas. Finansvärlden har förvisso insett det ekonomiska värdet i att samla på sig konst som sedan kan stiga i ekonomiskt värde, och goodwill-faktorn har heller inte varit helt främmande för många, men att lägga statliga pengar på att öka konstnärers möjligheter att skapa i största allmänhet har i regel setts som en onödig utgift. Detta har lett till att konservativa regeringar, trots det obligatoriska grymtande om kultur-marxism, låtit vänstern behålla sin dominerande roll. När det smugit in för mycket privat kapital i kultursfären har det skrikits högt att konsten ska bevaras oberoende, men den har ju aldrig riktigt varit oberoende. Från statligt håll har det inte varit fråga om att andra värderingar än de vi har idag egentligen skulle gälla, men nu har något alltså hänt: det har kommit en kulturintresserad höger.
Den nationalistiska högern har insett kulturens värde på ett sätt som gått den något naiva nyliberalismen totalt förbi
Ungern och Polen har blivit skräckexempel när det gäller yttrandefrihetsfrågor, och med våra egna Sverigedemokraters ökade intrång i politiken är det dags att börja inse hur det vi trott var en slags naturlag inte är den absoluta sanningen. Adolf Hitler älskade konst och det kulturlandskap som låg alldeles förlamat under nazisternas tid, är inte längre bara ett obehagligt minne.
Den här granskningen är alltså ett tydligt bevis på att vi måste ta kulturen på allvar, och kritisera den rådande ordningen, så att vi inte lämnar dörrarna öppna för en nationalistisk kulturpolitik i regeringsposition. Vår samtida inställning må vara mångkulturell, intellektuell och akademisk men faktum är att alla har en agenda. Den nationalistiska högern har insett kulturens värde på ett sätt som gått den något naiva nyliberalismen totalt förbi, och en högerregering som drar ned på kulturstödet känns ganska harmlös i jämförelse.
Att det i årets budgetförslag är skralt med konkreta åtgärder för det här allvarliga problemet är såklart tråkigt, men som Amanda Lind själv säger, är det inte i första hand i budgeten de viktiga förändringarna kan ske. Det här är en fråga om integritet, något som fråntagits många konstnärer, på grund av det oerhört ängsligt sammansatta samhällsklimat vi har i Sverige. Vänstern är inte längre själva på banan i den här frågan, och om vi inte tar i med hårdhandskarna mot likriktning och reglering –av alla de slag- är det risk för att vi i framtiden är mycket illa ute. Hela kulturetablissemanget måste rannsaka sig och inte bara viska irriterat bakom slutna dörrar om alla mer eller mindre synliga tyglar.
För att hålla högerkrafternas reglerande, antidemokratiska tassar borta från konsten måste vi hålla koll på vårt eget förhållningssätt. Med tanke på moderaternas ointresse är det inte svårt att tänka sig en sverigedemokrat som kulturminister i en framtida högerregering, så vi har all anledning att vara lite skraja.
ida.thunstrom@opulens.se
