REFLEKTIONER. Kan man se kompositören Karlheinz Stockhausens musik som tonsättningar av Joan Miró konst? Carsten Palmer Schale begrundar relationerna mellan bild, text och musik.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Under några år nu har jag funderat på Stockhausen och Miró. Om hur Stockhausen faktiskt kan ses som en man som i delar tonsatt Miró. Vidare har tanken funnits, om huruvida men inte också kan tänka sig bildsättning av text, och textsättning av musik osv. Jag har med andra ord närt en idé om hur ”konstarterna” (alla, och i bred mening) väl egentligen kan sägas gå ut och in i varandra, och utan att falla offer för något alltför sterilt förnuft. Blake!
Och så läser jag om Ingamaj Becks vidunderliga bok Kring bilden. Och så – helt plötsligt – läser jag en helt fantastisk text av författaren, målaren och konstteoretikern John Berger. Om stilleben. Mycket faller därmed på plats, och jag blir i sanning euforisk. Inte minst, för övrigt, därför att Berger hänvisar till flera av mina egna tankegångar.
Så tex skriver Berger i sin essä (publicerad i OM 5/2001) om de möjliga förbindelserna mellan några mästerliga stillebenmålare (Zurbarán, Chardin, Cézanne, Morandi och Barzeló; alla satta i relation till de holländska mästarna under 15- och 1600-talet) å ena sidan och några japanska haikumästare å den andra. Vilken upplevelse.
Berger antyder att varje ting (läs här för övrigt Francis Ponges underbara prosapoetiska samling Ur tingens synpunkt), i varje skickligt målat stilleben, med tyngd och integritet visar hän mot både oändligheten och evigheten, såväl som mot den förenande punkt som är en plats som är alla platser.
Vidare: Alla föremål som kan tänkas förekomma i ett stilleben kan lyftas och flyttas med händerna. De har samma skala som handen och de kan beröras. Det är kanske också därför, funderar Berger, målaren kan identifiera dem på ett omedelbart och taktilt sätt. Man ser detta tydligt i exempelvis Frida Kahlos stilleben eller Georgia O´Keefes blomstermålningar.
”Först börjar din hand”, hävdar Berger, ”och dina ögon och sedan ditt kroppsliga minne göra små hopp över små eller enorma förändringar i skalan. Du uppfattar pollenkornen på pistillmärket i en öppen blomma som stjärnor i en galax, eller också får granatäpplet på bordskanten samma spännkraft som den gyllene kupolen på en kyrka du en gång har sett. Din fantasi blir indragen i skalprocesser.”
Detta är ett fynd, enligt mitt sätt att se och känna. Stillebenfältet, fältet mellan målningen och målaren och vidare, sträcker sig från detaljen till horisonten och bortom den. Detsamma gäller en myckenhet god poesi. Berger själv exemplifierar med japanska haikudikter – där det hela också ”börjar” med detaljer, som sedan dock öppnar läsarens synfält mot en oändlighet (eller evighet).
Hör:
Hålen i väggen
spelar flöjt
denna höstafton.
Eller:
Fasanen skriker
som fick den just syn på
berget.
Båda texterna av mästaren Kobayashi Issa (1763-1827). Och föregångaren och inspiratören från seklet innan, Matsuo Basho, skriver:
Den första snön
faller
på den halvfärdiga bron.
Är inte allt detta alldeles underbart? Någon borde, i mer utvecklad form, skriva om detta. Kanske jag. Kanske du.
info@opulens.se
