Vänskap har inte utrymme för kompromisser

Existentiellt
Foto: Lotta Nylander

ESSÄ. ”Samhällets stadigt tilltagande förtingligande, denna frånstötande fixering vid enkom det materiella och bedövande besatthet av prylar och de senaste modenyckerna som inte kan tillfredsställas på annat sätt än genom hejdlös och förblindad konsumtion, har även överförts till de mellanmänskliga relationerna”, skriver Crister Enander.

Dimbankarna rör sig sakta, värdigt vaggande, mellan de mäktiga och åldersstigna träden. Jag har i min numera trogna rullstol tagit mig nedför backen och förbi de täta träden i parken. Efter att ha stretar på så svetten tränger fram får jag äntligen klar sikt över den svarta frodiga slätten, den doftrika myllan.

Så vackert, så intagande. Vad jag ser griper ett djupt tag i mig. Det råder en trolsk stämning, åkrarna öppnar sig välkomnande i denna avvaktande gryningstimme.

Och med bara ett par muggar kaffe i magen, frukosten dröjer ännu ett par timmar, träffar mig utsikten med full kraft. Lätt och utan minsta ansträngning kan jag föreställa mig de märkligaste varelser – såväl skrämmande som vänligt inställda, såväl elaka som godsinta och välvilliga – ta skepnad därinne i dimbankarnas dunkla hemlighetsfullhet.

Då träder de fram, tar de få stegen ur dimman och kliver fram över åkrarna. De blickar hastigt mot mitt håll och upplöses sedan sakta av de första morgonstrålarna när solen stretar sig över horisontens skarpa streck. Luften är syrerik trots fukten. Ingen riktig kyla ännu. Indiansommar råder.

Jag sitter här och överrumplas, dras med av stämningen och ett varmt lugn sprider sig inombords, som fick jag själv ta del av just den smak som enbart dimman kan bära med sig. En kort stund av lycka, en stulen stund av en annars gäckande harmoni.

Men min blick känns tom, mitt inre är oroväckande ödsligt som en nyss sprängd krater. Granatröken har knappt skingrats, det är ögonblicket direkt efter dramatiken drabbat och förorsakat förödelse. I mitt inre mal om och om igen samma tankar som härskar sedan en tid – de är olustiga, de är smärtsamma. De fyller mig med plågor och en sorts pina jag mest av allt vill fly ifrån.

Fälten tycks mig inte längre alls inbjudande. Känslan av lycka är i ett slag driven på flykten. Tankarna framhärdar i ren monotoni som verkar sakna slut, de är envisa och likväl på samma gång ettriga, påstridigt vassa – som försedda med hullingar som får dem att aldrig släppa sitt grepp.

Jag idisslar vad som hänt, om och om igen, som vore jag en ko på sista vandringen in till det blodstinkande slaktbåset. Vad är det som sker med mig? Varför dessa huggande bilder, varav denna okuvliga aggressivitet? De ockuperar mig. Och minnen, nyss genomlevda, tränger obarmhärtig fram.

Dagarna bläddrar bakåt. Tiden förlorar konturerna. Jag förflyttas.

In i sjukrummet går hon med sakta steg. Där ligger jag, ensam – i ett stort rum, obehagligt kalt och med vita väggar som andas anonymitet. Jag är ännu riktigt dålig, desorienterad och inte fri från sviterna från intensiv- och akutvården varifrån jag nyss flyttats. Omgivningen är smått suddig. Rummet gungar lätt när jag försöker se mig omkring. En syster knackar på dörrkarmen – dörren står annars öppen – och säger att jag har besök. Jag har ingen aning om vem det kan vara. Minst av allt, där jag ligger i sängen och brottas med svår smärta och sviterna efter alla angrepp kroppen genomlidit men lyckats besegra, väntar jag mig besök. Till alla som frågat har jag sagt att ännu orkar jag inte med några visiter eller försök att vara social – min dotter har självfallet varit uppom. Det är nog – om jag minns rätt – den enda jag sagt ja till. Min dotter ville jag träffa så fort det var möjligt. Hon var mycket orolig.

In kliver nu mitt oväntade besök. Jag ser henne – jag tror namnet Berit låter bra – stiga in genom dörren och mitt inre fylls av ogrumlad och genuin glädje. Så oväntat. Nästan overkligt. I åratal – hur många är jag osäker på – har vi varit vänner via Facebook och därefter genom många och inte sällan timslånga telefonsamtal. Numera känner vi varandra väl, verkligen väl. Trodde jag, måste jag tillägga.

Och nu står Berit där. Med aningen osäkra steg går hon mot sängen och ger mig en kram, sätter sig sedan ner och tar min högerhand i sina bägge händer. Med stor värme och omtanke tittar hon på mig. Vi är båda en aning rörda av ögonblickets laddning, att äntligen få träffas efter alla år av umgänge enbart via telefon och chatt. Stunden känns högtidlig; viktig och fylld av betydelse som är avsevärt större än ett kort möte i ett ödsligt sjukhusrum.

Det var, tänker jag där i skogsbrynet, alls inte längesedan. Det var nyss, bara några veckor sedan. Vad var det som skedde sedan? Den dramatiska förändringen, det tvära kastet. Jag kan inte förstå vad som hände.

En känsla av absurditet överfaller med kraft, med en otäck styrka.

Sveket, det fullkomligt oväntade överfallet av en fullkomligt främmande falskhet, är som att omedelbart förlora fotfästet. Eller kanske snarare som en kniv i ryggen. Allt blir – åtminstone just när det händer – overkligt; en mardröm i fullt vaket tillstånd vid glasklart medvetande. Händelsen är isande i sin påträngande klarhet i varje enskildhet. Det är svårt att finna en pålitlig bäring. Jag famlar. Jag fylls av osäkerhet. Jag börjar vända anklagelserna inåt; aggressiviteten, den utstuderade elakheten i vad som skedde förvandlas till krokförsedda självförebråelser. Sedan kommer sorgen. Förlusten är rakt av chockerande genom den massiva kraftfullheten och oförblommerade grymheten.

Svek. Redan ordet svider, gör sår i själen som surnar och stinker.

Svek är vidrigt redan som företeelse. Det strider mot det mesta jag håller högt och hedrar. Vänskap är viktig. Vänskap måste värnas. Vänskap får man aldrig ta lätt på. Det är få som jag släpper riktigt nära. Behovet av att skydda den egna integriteten gör mig försiktig och återhållsam med allvarliga förtroenden. Kanske är det krampaktigt, men när jag har släppt någon nära så är jag beredd att dela allt och alltid vara beredd att finnas där om det krävs. Då är hemligheter av ondo. Jag tror på transparens, på öppenhet, synlighet och rak ärlighet. Ingen människa med självkänsla är stolt över allt han eller hon har gjort och än mindre över det man av olika anledningar inte har gjort. Uraktlåtenhetssynderna är inte sällan en veritabel hemsökelse som – tror jag – har drabbat oss alla i vissa situationer i livet, och den skammen får vi sedan leva med. Just därför måste vänskap skyddas med aktsamhet och genomtänkt och grundlig vaksamhet.

Vänner får – som jag ser det – inte på några villkor behandlas slapphänt eller obetänksamt. Bandet, och vänskapens bärande betydelse, står högt över vardagens trivialiteter. Det ska vara starkt. Det ska styra ens handlingar, vad man tänker och vad man gör. Utrymmet för kompromisser existerar inte. Då är vänskapen inte värd namnet.

Kanske är jag känslig i överkant. Människor är olika, ibland avsevärt mer skilda åt i värderingar och hur de ser på omvärlden än man ibland förmår smälta, så i andras ögon är det möjligt att det framstår som jag överreagerat. Må så vara. Men jag tror på det jag säger och på vad jag gör.

Kärlek och vänskap är, som jag ser det, livets viktigaste grundstenar. Utan nära och stark kärlek och innerlig vänskap som håller vardagen samman genom gemensamma värderingar och ömsesidig omtanke riskerar tillvaron att tömmas på två av sina mest livgivande och bärkraftiga inslag. En tomhet och grinande ödslighet skulle breda ut sig om man lät sig rubbas i sin övertygelse.

Kanske var mitt behov av att värna vänskapen så starkt att jag i en form av förblindning lät det ske utan att förstå vad som rann genom fingrarna när det skedde. Till vissa delar rör jag mig nu stelt och som förkonstlat av vågor av chock. Jag är grundligt sviken. Skakad. Jag är drabbad av en form av uppblommande ondska som jag inte trodde fanns och närdes i min närhet. Vad jag fått erfara är just ett illasinnat och ohöljt svek – och vad som bidrar till den smärta som river och vrider nervtrådarna till plågsamma och tvinnade knutar är att jag inte – på villkors vis – kan förstå dess orsak. Sveket saknar i mina ögon rim och reson. Det framstår som förryckt. Just som en ondska bortom den möjliga.

No Good Deed Goes Unpunished, heter det som bekant. Inga goda handlingar förblir ostraffade.

Den som är snäll kan måhända beskriva vad som skedde med tolkningar som tar fasta på andra faktorer och därigenom använda etiketten ”tillfälligt sammanbrott” som förmildrande omständighet. Jag, som inte har minsta anledning att i detta sammanhang vara det minsta snäll, måste konstatera att vad jag fick se var en hysterisk primadonna som i ett slag, och till sin brutala upprördhet, såg sig snuvad på huvudrollen. Berit kunde inte förlika sig med att andra personer var viktigare än hon. Den storslagna och oväntade entrén förlorade genast karaktären av det storslagna och överväldigande. Allt återfick sina proportioner och där förminskades Berit. Det kunde hon, helt uppenbart, inte tolerera.

Min tillfälliga och ärligt kända glädje över att få träffa henne falnade i alltför rask takt i hennes ögon. Strålkastarna lös inte på henne; deras ljus var framför allt inte starkt nog. Och tacksamheten hon mötte var inte nog överväldigande och reservationslös, inte tillräckligt ödmjuk och självutplånande. Vid noga eftertanke – så här i gryningstimmen – hade hon påträngande problem med att det faktiskt var jag som var sjuk. Det hade i Berits beskurna syn på sig själv och omgivningen alltid varit hennes stående paradnummer ur vilket hon sög näring och om och om igen skapade sig själv på nytt och därigenom intog huvudrollen. Hon blev, till sin förfäran, snuvad på den känslomässiga konfekten och förlorade därmed för en stund fotfästet. Känslan av att ha blivit utsatt för ett renodlat förräderi växer sig stark och sjuder inom henne och ger den grönstickiga paranoian ännu mer näring – ty känslan av att i varje läge vara motarbetad och kanske, vid närmare reflektion, rentav direkt förföljd befinner sig aldrig långt borta i hennes personlighet.

Den är, närmare betraktat, hennes mentala snuttefilt. Vid den klänger hon sig fast när hennes framgångar – vilka borde vara självklara – uteblir. När succéerna enbart lyster och glimmar med sin hånfulla frånvaro.

Och här vänder det.

Från just den stunden förvrids och förändras hennes agerande, och det i grunden. Med inslag av tydlig desperation letar Berit efter en ny och mer överdådig plats i tragedin som pågår för fullt kring henne. Sjukhuset, pinobädden, är ockuperad av den allvarligt sjuke, det vill säga av mig. Där kan hon inte krypa ner och få den gränslösa beundran och mäktiga medkänsla hon så hett trånar och längtar efter.

Tidigare har jag alltid tolkat de missunnsamma och av otacksamhet genomsyrade utspelen hon gjorde med viss regelbundenhet som utslag av självironi och en sorts stillsam bön om att bli motsagd, kort uttryckt för att bli peppad och uppskattad. Jag hade fel. Utspelen var på allvar, blodigt allvar. Det syns tydligt i ljuset av vad som skedde. Hennes syn på sig själv och vad hon gjort genomsyras av en oklädsam megalomani. Att kalla det storhetsvansinne väcker dock fel associationer. Den är – hur ska jag uttrycka det? – plumpare än så. Det saknas varje ansats till motvikt. Ingen ska – tamejtusan! – få beröm på hennes bekostnad. Hon är sniket vaksam och avundsjuk på ett sätt som i de senaste händelsernas ljus ser enbart frånstötande ut och vittnar om en skakig och störd självbild.

”Jag betackar mig”, skriver Berit i ett sms – det enda sätt hon gick med på att kommunicera med mig. ”Behåll pengarna. Jag postar (hon syftar på mitt VISA-kort och min bankdosa som hon under flera veckor vägrat att skicka tillbaka till mig. Så mycket litade jag på henne att jag anförtrodde henne min ekonomi.. Det kom att dröja mycket länge. Situationen blev inte bara ohållbar. Jag kom inte år mina pengar. Den blev absurd. Varje gång jag bad om att hon skulle se till att jag kunde komma åt mina konton så vägrade hon.) ”Vill sen slippa dig. Du är förbi.”

Hur kunde jag tidigare vara så blind att jag skämtade och i vänlighet försökte omvandla  vad hon sade? Hur kunde jag, år efter år, misstolka orden så grovt? Den goda viljan kan rubba mycket. Den goda viljan kan leda fel. Ändå vägrar jag att överge den grundhållning som ger utrymme för de välvilliga och mer generösa tolkningarna – i alla fall när det kommer till de få som jag anser vara mina vänner. Samtidigt tänker jag på att de uteblivna personliga mötena, att ses ansikte mot ansikte, låt blick hugga tag i blick, utgör ett hinder för intuitionens uppfattningsförmåga och möjlighet till tolkning av andras personlighet och läggning.

Jag tillskriver intuitionen betydelse. Den är viktig för mig då jag ska bedöma människor. Och jag har lärt mig att lita på mina intuitiva reaktioner, som ett väsentligt bidrag till vad förnuftet ska bearbeta.

Svekets svallvågar slår hårt i sinnet. Svek har vi alla tvingats uppleva, det är åtminstone min erfarenhet av vad andra berättat. Svikna av vänner tycks vara en del av vägen till mognad och, dessvärre, ett mer restriktivt förhållande till de nya människor som vi möter. Det skapar ett skeptiskt förhållningsätt som sannerligen inte är av det hedrande eller tilltalande slaget, och som jag vill motarbeta då det tycks mig ovärdigt och strider mot min människosyn. Men vad det verkar, en slutsats jag blir tvingad att dra, är det är en nödvändighet.

När hon hade rest ner hit till Lund var det en självklarhet – insåg jag snart – att jag skulle betala hennes resa från Stockholm. Och att jag skulle betala hotellet hon bodde på, och att jag skulle betala hennes övriga utgifter. Idag tänker jag att vilken ofantlig tur det var att hon inte ville leka den goda samariten när jag låg på sjukhus i Venedig. Det hade, tänker jag där jag sitter och ser dimbankarna skingras, varit vänskap och vänlighet till ett väl högt pris.

Perverst nog väntar jag fortfarande på den slutgiltiga räkningen med en summa på alla utgifter Berit haft i samband med de två sjukbesöken hon gjorde; jag fick inte se henne många gånger. Tre, tror jag sammantaget. ”Fakturan” har hon, enligt uppgift, skickat med rekommenderad post. Är det vänskap som blivit omsatt i pengar? Jag står frågande. Jag står fullkomligt främmande inför hennes agerande.

Men det är inte pengarna som stör mig. Det är den aggressivitet med vilken hon gav sig på mig efter att hon återvänt hem. Jag förstår den inte. Jag begriper den fortfarande inte. Berit menar att jag var elak då jag inte till fullo kunde hålla med om vilken enorm insats hon gjort för mig, alltså omfattningen och den enorma vikt hennes godhet och omtanke hade i hennes föreställningsvärld. De få besök hon gjorde på sjukhuset efter det första fyllde mig enbart med nervositet. Hon ställde de mest märkliga krav. Härjade om saker hon inte hade det minsta med att göra. Jag andades bokstavligen ut när hon äntligen – efter att ha använt merparten av besökstiden åt att, kryddat med svordomar, suttit och surfat efter uppgifter i mobiltelefonen – tågtider, hotell, jag vet inte riktigt vad. Bara att hon huvuddelen av besökstiden inte var närvarande.

Även situationen då hon gick till hård attack mot mig rör sig skrämmande nära det orimliga och förvridna, som att tvingas vista i en förvirrad verklighet där naturlagarna upphört att gälla och framför allt där inga tidigare samband och sammanhang längre bär på minsta betydelse. Allt ställs på huvudet. Inga förnuftiga argument äger värde eller betydelse. Allt är en storm av förvirrade känslor som saknar förankring i vad som skett.

När jag nu tänker på vad som hände slits jag mellan sorgens förtvivlan och rättmätig ilska och en upprördhet som kommer långt inifrån. Men jag skriver inte om detta för att jag är förbannad eller ledsen – även om jag självfallet inte kan förneka att där finns en liten njutning att smaka en bit på kall hämnd – utan för att den här sortens händelser och agerande mellan människor – och så kallade vänner – idag har blivit så skrämmande vanliga.

Ett skov har skett vad gäller de mellanmänskliga relationerna. Vänskap har devalverats, reducerats på sin betydelse och grundläggande värdighet. Allt färre sätter rätt värde på vänskapens innebörd och misstolkar vad den innerst står för.

Vikten av vänskap, den vänskap som går på djupet och bygger på ömsesidig tillit och omtanke, kan inte överskattas.

Alla är utbytbara. Så ser samvaron alltmer ut idag. Samhällets stadigt tilltagande förtingligande, denna frånstötande fixering vid enkom det materiella och bedövande besatthet av prylar och de senaste modenyckerna som inte kan tillfredsställas på annat sätt än genom hejdlös och förblindad konsumtion, har även överförts till de mellanmänskliga relationerna. Många har börjat se på varandra som en sorts varor, som ting vilka kan slängas ut, bytas bort, ersättas med andra, ingen får längre vara enbart sig själv i umgänge och relationer; baktankarna är fler än de falska orden om den andres ”enorma” och ”viktiga” betydelse. Det är milt uttryckt en skrämmande utveckling som leder direkt till en känslomässig utarmning och som i sina spår lämnar efter sig mängder av sårade och skadade människospillror. Den korrekta termen är reifikation. Förtingligande. Idag har denna destruktiva tendens till och med krupit ner mellan lakanen i sängkammaren. Även älskog och sexualitet, innerlighetens och kärlekens oftast starkaste uttryck, har förvandlats till något utbytbart, till en form av handelsvara även om den antagligen inte köps och säljs för pengar. Valutan har enbart en annan karaktär.

Detta handlar inte om Berit. Det handlar om mig.

”Hur faaaan kan du göra såhär”, skriver Berit i ännu ett sms, ”när de krossar min familj.” ”Sluta nu. Jag är nästan död av sorg.”

”Nej. Aldrig mer. Du är hemsk. Ut ur mitt liv.” och det enda jag gjorde var att be om att få tillgång till mina pengar, att hon skulle gå till en brevlåda och posta mitt VISA-kort och bankdosa. Inget annat.

”Nej. Du är förryckt. Jag vill inte ha dig i mitt liv mer. Du är farlig för mig.” Och var i denna sörja av självupptagenhet finns jag? Var tog hennes vänskap vägen? Hur kan en människa så enkelt, så totalt okomplicerat gå från uttalanden som ”Crister har alltid hjälpt oss och stöttat oss. Nu är det äntligen vår tur att kunna ge tillbaka åtminstone en liten del av allt det han gett oss och funnits där för oss genom alla år.”

”Det är sjukt enligt mig och det här var sista gången”, svarar hon när jag ännu en gång, ett par veckor senare, lugnt och sakligt via sms ber henne posta vad som är mitt. Något som högst tar tio minuter. ”Hitta en ny soptunna.”

Inte en enda gång under detta bombardemang ställs frågan hur jag mår. Det bör kanske påpekas att jag vid denna tidpunkt fortfarande befann mig på sjukhus. En rad komplikationer hade tillstött, jag hade fått genomgå flera kirurgiska ingrepp. Jag befann mig, tyckte jag där i sjukhusbädden, i en overklighet som smakade surt och vasst som om Kafka skapat de händelser jag genomlevde.

Så jag säger det igen: Detta handlar inte om Berit. Det handlar om mig.

Det handlar om mig och alla andra som har blivit svikna i vänskap eller kärlek. Nu måste jag med stor kraft kämpa mot ett antal inre impulser. Jag saknar all lust att tvingas dra mig undan och fly från andra människor och nödgas skaffa en flodhästs ogenomträngliga hud att sätta upp mot personer i omgivningen.

På inga villkor vill jag tvingas till att bli misstänksam mot nya människor jag möter och känner en nyfikenhet på och vill lära känna. Vad Berit har gjort mig, hennes svek och den falska vänskap hon visat mig, riskerar att rubba och demolera inställningen till andra på ett genomgripande och i längden psykiskt handikappande sätt. Och jag vill verkligen inte acceptera att detta sker. Det får inte hända.

Jag vill vägra med all vilja jag är mäktig. Men känslorna, den svidande känslan av att ha sårats på själens sårbaraste djup, går inte att negligera. Jag måste, som alla vet som utsatts för svek och känslomässigt bedrägeri, möta vad som skedde med öppen och oförställd blick. Hur jag ska hantera det, hur den svarta träcken ska kunna malas sönder till något hanterbart och överkomligt, återstår dessvärre att upptäcka.

Men jag ger mig inte. Ingen är värd ett sådant misslyckande.

CRISTER ENANDER

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Crister Enander

Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker. Bland de senaste märks ”‘Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”.

Det senaste från Existentiellt

Med friheten i sikte

FRIHET. ”Att Martin Hägglunds bok nu föreligger på svenska är mycket glädjande.