Tankespeglar: Världen är inte till för mig

Existentiellt.
Collage: C Altgård / Opulens.

ALIENATION. Redan som barn kände jag att något var fel. Jag kände mig inte hemma, fast jag var hemma. Mitt första minne är att jag betraktade mig i en spegel, och att jag undrade vem det var som tittade på mig.

Sen började jag på lekis, som det hette på den tiden. Barnen höll på med en massa saker som tydligen var roliga, för de skrattade när de spottade på mig, och de vuxna undrade vad jag gjort för att provocera dem.

I skolan fortsatte det på ungefär liknande sätt. Nånting var roligt, kanske till och med jättekul, men jag kunde aldrig riktigt begripa vad. Något var fel. Mina klasskamrater kallade mig saker och ting som jag här ej vill upprepa, och lärarna hade fullt upp med sitt goda kaffe under rasterna.

Jag trädde därpå ut i det så kallade ”riktiga livet”, mina värdefulla läroår hade nått vägs ände, och jag visste nu att Yang Tse Kiang-floden låg i Kina. Jag kastades in i lumpen efter några summariska fysiska och psykologiska test, och till min förvåning kände jag mig inte hemma där heller, bland vapen och sovsalar. Krälandet i skogen var påfrestande, och ärtsoppan smakade illa.

När du tar livet av en fiende är det något bra, då gör du bara din plikt, sa en fänrik. Det är inte mord eller dråp, det är bara modigt och bra som sagt. Om du däremot tar livet av en personlig fiende när du är ute på krogen, då är det inte sanktionerat av staten, och därför att betrakta som mord eller dråp. Det är alltså inte att rekommendera. Inte ens om du bär uniform. Det räcker inte att man själv känner att man är ute på krigsuppdrag, utan det måste alltså vara sanktionerat av staten som jag nyss sa. Om det inte är sanktionerat av staten är det mord eller dråp, men är det sanktionerat av staten, ja då är det bara en schysst grej som man gör för sitt land.

Alla dessa regler som människor kommit på och gjort till skrivna och oskrivna lagar.

”Varför tvingar ni mig att upprepa mig hela tiden!” Fänriken var högröd i ansiktet, fast ingen avbrutit honom under hela hans monolog.

Jag frågade aldrig om huruvida den som blev dödad brydde sig om skillnaden, och det var säkert tur för mig det, för det hade ju egentligen inte med saken att göra. Den sista dagen i det militära hade jag på mig en tröja med texten VRÅLMUCK. Den var av fel storlek, och jag skänkte den till en välgörenhetsorganisation samma kväll.

Nu då, tänkte jag när jag fick mitt första jobb. Nu har jag väl hamnat rätt till slut, nu är det väl dags att känna sig hemma efter alla år. Tyvärr blev jag besviken därvidlag, och även min arbetsgivare. ”Du begriper inte de enklaste instruktioner!” löd hans ord. ”Jag passar nog inte in”, sa jag.

Sen hamnade jag på gatan, ja, det är ju så det går till. Jag levde på mögligt bröd jag hittat i soptunnor, och folk spottade åter på mig där jag låg i rännstenen. Jag huttrade till. Det blåste kallt, nordliga vindar drog in över staden, och jag hade bara tunna kläder på mig och ingen filt.

Världen är inte till för mig, sa jag för mig själv. Världen är inte till för mig, och jag är inte till för världen. Jag bad förstås aldrig om att födas in i den. Men jag vet inte vad det är som är fel.

Skaffa Opulens nyhetsbrev gratis!

Välj om du vill ha nyhetsbrevet sex dagar i veckan eller på måndagar.
Anmäl dig

Kanske är det alla dessa konventioner och regler och strukturer? Är det så att jag aldrig kan vänja mig vid dem? Kan det vara så enkelt? Alla dessa regler som människor kommit på och gjort till skrivna och oskrivna lagar. Det som konstitueras av riksdag och gamla familjetraditioner. De gamla beslut och synsätt som rinner fram genom tiderna likt en lavaström, de nya teorierna där allt förklaras med fysik och kemi och signalsubstanser, allt detta sammelsurium, allt detta godtyckliga, självgoda, ignoranta, förnumstiga, beskäftiga, tvärsäkra, inbilska, allt detta som tycks förmörka kulturer, allt detta som skapar global uppvärmning och allt detta som uppmuntrar nya krig om förgängligheter.

Du ska hava mycket, ty du hotar oss makthavare med din testosteronfyllda ilska. Ta gärna makten helt och hållet, när du ändå håller på med ditt klagande och skrikande. Men du som står där borta och ser vilsen ut, du skall intet hava, även om du behöver vår hjälp. Det stöd du behöver för att överleva i en värld som är alldeles för stor för dig skär vi ned på, för du är ju när man tänker efter bara en belastning, och skattebetalarna vill inte att du parasiterar på deras surt förvärvade slantar. Ty då blir det mindre över till sega råttor och Netflix. Och du då, din stackare, som står och skakar så patetiskt i din lilla slaktbox, du är endast ett oskäligt djur, så dig äter vi upp. Vi döper dig härmed till Fläskkotlett.

Kan det vara så enkelt att jag har svårt att vänja mig vid detta, trots att det är en sådan fundamental del av människans konstitution? Trots att naturen skapat oss sådana? Är det därför som KBT och glada tillrop om att ta sig i kragen inte fungerar på mig? Är det därför jag avskyr hånskratten när någon tvingats blotta sin sargade själ? Är det därför, är det bara därför, lovar du att det bara är därför? Ja, så gick mina tankar. Förvirrade.

Jag borde sluta bry mig om saker.

Någon förbarmade sig över mig och lät mig värma mig i en gammal biograf. Där spelade de upp en film, och jag tänkte att den var märkvärdig. Det tycktes som om en och samma person skrivit alla replikerna, allting var ur ett och samma perspektiv, och jag tyckte dessutom att detta perspektiv var fullständigt intetsägande, då det så tydligt var korrumperat av viljan att skapa något som gick att sälja. Och skådespelarna var inte närvarande i något annat än sig själva och sin filmkarriär. Ja, så kändes det, och jag blev ledsen, mycket ledsen. En vakt slängde ut mig, han tyckte inte om att jag satt och och grät där inne i hans fina stora lokal. ”Du stör!” skrek han, och någon i publiken skrek att han skulle hålla käften, och sen bröt det visst ut något slagsmål lät det som. Popcornen yrde.

Åter på gatan tänkte jag att jag kanske var för känslig. Jag borde sluta bry mig om saker. Jag borde tycka att det var bra att varenda människa hade en eller två bilar som bestod av tonvis med anrikad järnmalm som sprängts fram ur berggrunden, och jag borde inte tycka synd om all denna berggrund som nu var för evigt förstörd, och jag borde inte bry mig om all regnskog som utplånades och om alla människor som under slavlika förhållanden skördade kaffebönor och bananer och ris, och jag borde inte bry mig om nånting alls, och inte ens om de sibiriska tigrarna som det nu bara fanns två exemplar kvar av.

Allt detta utspelade sig för länge sedan. Jag är nu en gammal man, och jag har kommit till sans. Stadsplanerarna har naturligtvis sett till att alla nya parkbänkar sluttar framåt så att man inte kan ligga på dem, men jag vet var de gamla finns, jag orienterar mig väl, jag känner staden, och jag känner människorna.

Jag blickar upp mot himlen. Där flyger kajorna runt i en väldig flock som hela tiden ändrar form, och de låter så vackert att jag bara vill gråta.

CHRISTIAN WÅHLANDER
christian.wahlander@opulens.se

Christian Wåhlander, dataprogrammerare till yrket, har bland annat skrivit artiklar om liv, politik och kultur i Second Opinion och City, placerat sig i novell- och teatermanustävlingar, och drivit ett stort internetprojekt om skrivande som genom åren drog till sig en miljon besökare. En av hans pjäser, Dödsbädden, har spelats på Värmlandsteatern.

Det senaste från Existentiellt

0 0kr