Nödvändig läsning i vår tid

Existentiellt.
Auschwitz
Auschwitz. (Foto: Pixabay.com)

ESSÄ. ”När nu fascismen åter är på frammarsch, marscherar gör den redan, är Alvar Alsterdals bok nödvändig läsning. Den ger perspektiv och insikter som krävs att vi erövrar idag.” Crister Enander har läst Antisemitism, antisionism. Exemplet Polen som nu kommit ut på nytt.

Röken sticker mig ännu i näsborrarna, röken från de stora ugnarna, skorstensrök som fortsätter att driva fram över Europa som spöken av nyss avlivade människor. Denna stank av bränt människokött, stanken av kadaver efter det som nyss var medmänniskor; döda barn, gamlingar, halta och lytta, sedan friska och unga och starka. Ett helt folk.

Först mördades vänsterfolk och vänsterliberaler, författare och intellektuella. Homosexuella. Alla som tänkte kritiskt. Sedan slaktades ett helt folk av tyskarna och deras medhjälpare i andra länder.

Det finns tåg som inte står på någon tidtabell”, skriver ungraren Arthur Koestler i Blandad transport. ”Men de rullar över hela Europa. Tio till tjugo täckta boskapsvagnar, låsta utifrån, dragna av ett gammalmodigt lokomotiv. Få människor ser dem, för de avgår och ankommer om natten. Jag har farit med ett sådant tåg.

De flesta av bödlarna den gången är nu döda, av ålderskrämpor, avlidna på behagligt sätt, hemma i sängen, på vårdhem. Men vi slipper se dem. Att sluta tänka på dem, dessa nyligen levande monster, dessa själlösa kreatur, det går däremot inte.

Även de sista överlevarna lämnar oss nu. Som alla vet. Tiden blir ihålig.

Förintelsen kommer jag aldrig förstå, känslomässigt. Mitt förnuft har jag genom åren tvingat att inse, omfatta med mitt tänkande. Det är min plikt. Men därinne, i tanken, blir det då iskallt, kyligt och klart som av vassa kristaller; svider, vasst, skärsåren blir djupa. I detta ser jag en valfrändskap med Alvar Alsterdal, en för mig betydande och avgörande författare och intellektuell, vars bok Antisemitism, antisionism. Exemplet Polen som Égalité förlag nu klokt nog ger ut på nytt.

Det var på Stadsbiblioteket i min uppväxtstad som jag kom i kontakt med Alvar Alsterdal, i tidskriften Studiekamraten. Där skrev han i varje nummer sin tidningskrönika som gav utblickar mot Centraleuropa och dess dagstidningar och ibland tidskrifter. Essäer dök också upp.

Av Leif Nelson fick jag långt senare ett kopparstick där Alvar Alsterdal är porträtterad, yttre som inre träffsäkert fångat av Nelson.

Det skymmer utanför fönstret. Han har just tänt en lampa för att skingra mörkret. På det lilla rangliga bordet står ett halvfullt glas whisky av bättre märke. Fåtöljen han sitter i är hård. Rummet är spartanskt. Det är ett av de hundratals hotellrum i Centraleuropa där Alvar Alsterdal tagit in på en av sina många resor. Han läser, intensivt och uppslukat en bok och gör då och då någon anteckning i blocket som ligger i knäet.

Han var till hela sin läggning europé.

Platsen kan vara Bukarest, det kan vara Berlin på andra sidan muren, hans älskade Prag, eller kanske Budapest, vackra Krakow eller… Luleå. Det spelar egentligen ingen roll. Alvar Alsterdal rörde sig hemtamt genom såväl Öst- som Centraleuropa. Han var till hela sin läggning europé. Europa var hans kontinent, hans hemland.

Vid ovanligt ung ålder – Alsterdal var bara trettiotvå år – blev han 1958 chefredaktör för den socialdemokratiska dagstidningen Arbetet. Han hade då redan varit dess kulturredaktör under fyra år. Från bostaden på Norra Vallgatan 6 tog han varje morgon spårvagn – Ettans linje – till tidningshuset på Bergsgatan.

Men den stora världen lockade. Alvar Alsterdal blev diplomat, först som pressattaché i Bonn och senare utsågs han till ambassadråd i London. I många avseenden blev han en nyckfull och infallsrik institution i svensk press. Stod namnet Alvar Alsterdal under en artikel visste man att här bjöds verkligt vetande, nya utblickar mot litteratur i länder som sällan nämndes på svenska kultursidor.

Som tonåring läste jag glupskt och vetgirigt – med anteckningsblocket framme – hans tidskriftskrönikör i Studiekamraten på Stadsbiblioteket. De trycktes under den stående vinjetten ”Utländsk horisont”. Sedan blev det många turer upp till avdelningen för utländsk litteratur och många interurbanbeställningar från andra bibliotek, mottagna av en alltid lika irriterad bibliotekarie. Det var den ”rasande reportern” Egon Erwin Kisch, Kurt Tuscholsky, Elias Canetti, Italo Svevo, Danilio Kiš, Claudio Magris, Sándor Petöfi, Ludvik Vaculík, Jaroslav Hašek, Rosa Luxemburg – listan kan göras hur lång som helst.

För Alvar Alsterdal var den anrika Studiekamraten ett skötebarn. Han var en sorts gråsosse – en drömmare och pragmatiker paradoxalt nog förenade i en och samma person – av en sort som slutade tillverkas för längesedan och snabbt ersattes av strebrar och karriärpolitiker av ny lidelsefri modell, snart slimmade och förstörda i Brysselröran.

Bildningssträvandena – folkbildningstanken – var avsevärt viktigare för Alvar Alsterdal än den trögrörliga inrikespolitiken och dess stöd till de stora kapitalbolagen, Volvo, Saab, Bofors och andra att tyst tassa förbi denna min egen natt. Med åren blev han också bittert besviken över den väg som socialdemokratin valde att slå in på, även om han utåt förblev någorlunda lojal. Sent i livet började han också medverka som skribent av Understreckare i Svenska Dagbladet, något han säkert hade funnit otänkbart i yngre år.

”Alvar Alsterdal blev alltså journalist men också författare, redaktör, debattör, översättare, illustratör och pressråd”, skriver Lars M Andersson i ett fyllig och vacker presentation i nyutgåvan av Alsterdals bok, enbart det värt förvärvet av Antisemitism, antisionism. Exemplet Polen. ”Titlar, även om de är många och imponerande, gör dock inte hans insats rättvisa. Först som sist var han folkbildare, resenär och resonör, och introduktör till en svensk publik av författarskap, tidskrifter, tankar, personer, och länder.

Först som sist var han folkbildare! Lägg det på minnet!

Den Alvar Alsterdal som kommer till tals i de brev som gavs ut för ett antal år sedan i en fin volym är den världsvane resenären och den djupt bildade resonören. Han ger lästips till den yngre vilsne och politiskt förvirrade redaktören, klagar på de eviga korrekturfelen, men får också inspiration till sitt skrivande av viss entusiasm. När Alsterdal utbrister ”Byta namn på Studiekamraten, det var det dummaste jag hört utanför UD!” fick han mer rätt än han anade. Med namnbytet – som sedan skedde – försvann snart den gamla fina tidskriften från det allmänna medvetandet. Det var början till undergången för den folkbildningstanke som var grunden för hela tidskriftens existens; själva dess själ och hjärta. Den har dock fått nytt liv genom poetiska utblickar mot andra länder, och heter numera Ariel.

Alvar Alsterdal var en man som sannerligen inte försmådde detta livets goda. Han hade även stora expertkunskaper om var de bästa krogarna låg i de flesta av Europas städer som var värda ett besök. De få gånger jag träffade Alvar Alsterdal, en aning trött och resignerad, var hans tankar uppenbart redan på väg till restaurangen som hägrade likt ett av alla de vattenhål han hade på så många ställen runtom i Centraleuropa.

Det finns mycket – oändligt mycket – att skriva om Alvar Alsterdal. Hans envisa kamp att uppmärksamma de små bokförlagens utgivning, att hellre – i varje sammanhang, inte sällan i radions OBS-kulturkvarten – lyfta fram författarskap som ännu inte nått en större publik för att på så sätt väcka intresse och sprida sina breda kunskaper. Hela hans liv var en lustfylld och välgenomtänkt bildningskamp. Han avled i förtid 1991, sextiofem år gammal. Lars M Anderssons porträtt fyller en lucka och väcker intresse och får förhoppningsvis nya läsare att hitta till Alvar Alsterdals böcker och texter.

Det är ändå en stor tröst att han sista år var fulla av den lycka och tillfredställelse han fick uppleva tillsammans med sin sista hustru, alltid kallad Kina. I ett av breven skriver Alvar Alsterdal, daterat i augusti 1987: ”En göteborgska ringde förresten just från London och sa harre djävvlar, jag är störtförälskad i dig. Hon jobbar extra på lördagarna i en spaghettibutik på min gata, så när jag för ett tag sen upptäckte en liten mörk skönhet bakom disken, frågade jag om hon var från Italien. Nej, från Sverige, sa hon, Göteborg. Då måste jag förstås be hem henne på en drink.”

De gifte sig ett par år senare i London. Enligt en historia jag hört från olika håll dök inte Alvar Alsterdals vän Stig Claesson – alltså Slas – upp. Men plötsligt mitt under vigseln slås kyrkporten upp och in kliver en nygipsad Slas – en fot hade kommit i kläm mellan verklighet och längtan – med kryckor och sliten uppsyn. Han tittar sig förvirrat runt en stund och utbrister sedan: ”Hej, Alvar!”, och lämnar sedan stapplande kyrkan på sina kryckor.

Det är en tröst att Alvar Alsterdal, sitt intellektuella allvar och sin obegränsade vetgirighet som sårade hans själv djupt, ändå fanns utrymme för det som slarvigt kallas livets goda.

Nu har jag ställt fram porträttet, lutat mot en bokhylla. Där sitter Alvar Alsterdal i fåtöljen. Leif Nelsons kopparstick. Jag har just återvänt från en promenad, mitt i svarta natten. Efter att korsat de två torgen här i den lilla staden på slätten satte jag mig på träbänk vid gamla busstorget som fortfarande har några slitna sittplatser åt folk som ska ut till vissa orter på slätten, starka bruna fästen som starkt domineras av Sverigedemokraterna.

Jag skriver träbänk. Det går omöjligt att kalla den för parkbänk. Där finns bara asfalt, kallt neonljus. Men där har jag suttit många många gånger, omöjliga att räkna ens om jag eller någon annan ville. Så den soffan är så att säga ”min”. Den finns mellan min stora kärlek och min arbetslya. ”En glädjens bänk”, skrev jag därute med kalla fingrar på min mobiltelefon.

Det jag håller på med är en form av inre flykt. En vägran. Jag vill verkligen inte ännu en gång skriva om Förintelsen och antisemitismen. Den växer. Igen. I Polen.

I till exempel Ungern har den aldrig försvunnit, vidrigt hat mot judar lever och lever vidare och nu ännu starkare, och romerna – zigenare, föredrar de själva att kallas – följer med i samma kvot av, ja vad… mörkhyade främlingar som inte äter samma mat, går i samma kyrkor som de förstoppade fascisterna. Senaste presidentvalet i Polen, då fascisterna vann – visserligen med en hårsmån – får mig att känna stor oro. Fascisten Andrzej Duda vann över Rafal Trzakowski, liberal, med knappa 51,2 procent.

Det står och väger, i land efter land. Europa måste samla sig, de vettiga människorna – som är många – måste börja samarbeta. Igen. Vi måste samtala, samla oss.

Därför dessa krumbukter. Jag vill inte. Det tar emot, djupt inne i mig. Dessutom är detta en essä. Jag, och enbart jag, bestämmer ordens rörelse och innehåll. Färden styr jag här vid skrivbordet. Där följer jag Michel de Montaignes råd, hans Essayer – tre volymer – ligger på flera ställen, de står dock på samma plats i en av bokhyllorna bredvid litteratur om och av honom, till exempel hans ”kurresa” som förde honom till bland annat Italien – den finns dock inte på svenska.

Där är jag inte nu, tyvärr. Jag är i norra Europa, i dess utkant, men likväl i Europa. Så, ny sats: Stanken av bränt människokött driver upp hit. Gasugnarnas nästan doftlösa eteriska död fladdrar mot oss. Märg och skelett. Hud, hjärtan. Stank av grym död, av industriellt effektiva mord på miljoner efter miljoner av oss, av människor. Tågvagnarna som rasslar genom nätterna. Mot främst Polen där de stora dödslägren låg. Treblinka och Sobibor.

Alvar Alsterdal blundade inte för det som skedde. Han läste, nätterna igenom. Rubriker, artiklar, avhandlingar, överlevare som vittnade. Han såg, han reste. Och han drog framför skrivmaskinen slutsatser som var obekväma och allt annat än lättköpta. Där döljer sig ett inre lidande, smärta och plågor, som han omsatte i just folkbildning. Upplysning till människor långt utanför specialisternas trånga skara, utanför universitet och seminariesalar. Alla skulle få möjlighet att förstå, tänka själva. Kunskap!

Antisemitismen blev i ett slag – återigen – påbjuden uppifrån och fullt legitim.

Antisemitismen blommade upp – dessa ”ondskans blommor” för att låna ord från Baudelaire – med förnyad styrka kring det mytomspunna årtalet 1968. Det året, i mars månad, inleddes protester av studenter i främst Warszawa – den 8 mars skriver förläggaren Weddig Runquist i sitt förord – som var upprörda över att statsmakten stoppat spelningen av en klassisk pjäs, av den store polske författaren Adam Mickiewicz. Då valde Polens ledargarnityr och Sovjetväldets trojka, som sände order via telefon och vissa telegram, att skylla dessa legitima protester mot statens censur på judar och ”sionister”. Antisemitismen blev i ett slag – återigen – påbjuden uppifrån och fullt legitim. De var tillåtet villebråd.

Fängelser och läger, godtyckliga arresteringar, kanske koncentrationsläger, väntade, det gnisslade en svart sång om den gamla järnvägsrälsen, taggtrådsrullarna och stängslen blev vassa, med rinnande blod – igen.

Nyss var de medborgare bland medborgare, respekterade och uppskattade, trevliga grannar; de var dugliga medarbetare och lärare på skolor och universitet, de utförde sina sysslor som läkare och sköterskor och de sydde kostymer och klänningar som var uppskattade och beundrade, de snickrade och gjorde allt som var möjligt för dem att göra. Det vill säga, det gjorde de få – de ytterst få, spillran som rest sig ur en aska som inte är en metafor – och som fanns kvar i livet när Förintelsens bödlar äntligen med våld och militärmakt tvingats sluta slakta miljoner av sina medmänniskor. Störst offer för att stoppa nazismen fick Sovjets befolkning göra. Något som är avgörande för den bok som Alvar Alsterdal skrev.

Ty detta drabbade Alsterdal hårt. Polen var ju ändå, på något perverterat sätt, del av något som då kallades socialism, ”reellt existerande socialism” löd det krampaktiga lösenordet. Jag har aldrig, aldrig någonsin, sett Sovjet och dess lydstater som något annat än en benhård kapitalistisk och därtill blodig diktatur och en vidrig form av den råaste imperialism. Men jag tillhörde långt ifrån Alvar Alsterdals generation. Han var nästan trettiofem år äldre än jag. Ett par blodiga svalg – nazismen och Sovjettiden – skiljde oss åt rent kronologiskt. Jag slapp, så att säga, att vara med, att vara vittne till vad som skedde. Han levde sig igenom dem. Jag fick åtminstone en del av facit mig givet på grund av mitt senare födelseår.

När nu fascismen åter är på frammarsch, marscherar gör den redan, är Alvar Alsterdals bok nödvändig läsning. Den ger perspektiv och insikter som krävs att vi erövrar idag. Inte igen! Inte en gång till:

Till sist föste de in oss i en vagn, den tredje från lokomotivet räknat, stängde skjutdörrarna och låste dem utifrån”, skriver Arthur Koestler vidare. ”Efter en stund knyckte tåget till några gånger och satte igång.

CRISTER ENANDER
crister.enander@opulens.se

Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker. Bland de senaste märks ”‘Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”.

Det senaste från Existentiellt

Nattens drottning

ESSÄ. Natten är motsatsen till dagen. Natten är tiden då man borde
0 0kr