MÄRKESDAG. “En ståndpunkt som upprepas ofta är att polackerna kunde ha gjort mer för att rädda judar men avstod av antisemitiska skäl”, skriver Artur Szulc. Han vill nyansera påståendet och påpekar att till skillnad från i Frankrike, Nederländerna, Belgien eller Danmark var det i det ockuperade Polen dödsstraff för att hjälpa judar.
Idag för 80 år sedan, den 6 december 1942, mördade tyska fältpoliser flera polska familjer i byarna Ciepielow och Rekowce i centrala Polen. Anledningen var att polackerna hade hjälpt och gömt judar. Händelsen är föga känd utanför Polen men är relevant att sätta in i ett större sammanhang.
Det nazityska herraväldet i Polen präglades från början av en brutalitet som saknade motstycke i stora delar av tyskockuperade Europa. Tyskarna var enväldiga härskare över liv och död i Polen.
Hur de förtryckta polackerna reagerade och agerade på nazityskarnas grymheter gentemot den judiska befolkningen har varit föremål för intensiva diskussioner under en lång tid.
En ståndpunkt som upprepas ofta är att polackerna kunde ha gjort mer för att rädda judar men avstod av antisemitiska skäl. Innan en sådan värdering kan göras måste vissa grundläggande omständigheter förtydligas.
Polacker och polska judar avskildes tidigt i ockupationen. Inledningsvis separerades folken av tysk lagstiftning och i nästa steg tvingades judarna in i getton. Detta försvårade kontakterna än mer, särskilt som merparten getton skärmades av med taggtråd eller tegelmur. Med avsikten att motverka polska solidaritetshandlingar införde tyskarna, i avskräckande syfte, från hösten 1941 dödsstraff för alla former av hjälp till judar. Motsvarande straff infördes aldrig i exempelvis Frankrike, Nederländerna, Belgien eller Danmark.
Oavsett bevekelsegrund var det mycket som stod på spel.
Polacker som ertappades med att gömma judar, ge eller sälja mat till dem eller ens underlät att informera tyska polisorgan om att judar passerat i bygden avrättades nästan alltid. Under 1942 övergick man till att tillämpa kollektiv bestraffning vilket innebar att den enskilda hjälparen dödades ihop med sina närmaste familjemedlemmar oavsett ålder eller inblandning. Mot denna bakgrund blir frågan, som en polsk kvinna ställde till en väninna när ämnet om hur de kunde bistå förföljda judar kom på tal, inte så märklig: ”Vem hjälper judar i dessa tider”?
Men åtskilliga skulle hjälpa och de drevs av olika motiv. Vissa ville sko sig medan andra gjorde det av humanistiska eller religiösa skäl. En kategori, bland annat högerradikala motståndsmän med antijudiska uppfattningar, kom att se räddandet av judar som en slags motståndshandling. Oavsett bevekelsegrund var det mycket som stod på spel.
Tidig förmiddag den 6 december 1942 anlände ett tjugotal tyska fältpoliser till Ciepielów och sökte omgående genom husen som tillhörde tre familjer: Kowalski, Obuchowicz och Kosior. Troligen hade tyskarna fått ett tips eller så chansade de. Liknade räder hade tyska polisenheter nämligen genomfört i regionen föregående veckor. Hos familjen Kosior upptäcktes två gömda judiska män. Enligt vissa vittnesmål ska de judiska männen självmant ha givit sig tillkänna, kanske i förhoppningen att tyskarna skulle skona den polska familjen.
Under tiden gav sig en annan tysk polisstyrka av till den angränsande byn Rekówce. Där bodde familjen Skoczylas och fler ur släkten Kosior. Skoczylas hus genomletades och här hittades böcker på jiddisch. Polackernas öde var beseglat.
Mördandet inleddes på eftermiddagen. I Ciepielów brändes familjen Kosior ihjäl i en lada. Kowalskis föstes in hos Obuchowicz och husets dörrar reglades. Tyskarna avfyrade sina vapen mot byggnaden och satte eld på den. I Rekówce trycktes polackerna in i ett uthus, mejades ner av en kulspruta och brändes.
I dessa två byar mördade tyska poliser trettioen polska barn, kvinnor och män samt två judiska män. Det yngsta offret, en pojke, var knappt sju månader gammalt. Fyra polska familjer hade likviderats för att de gett judar, som försökte undkomma deportationer till förintelseläger, tak över huvudet.
Morden i Ciepielów och Rekówce 1942 var den största tyska aktionen i sitt slag sett till antalet offer men långt ifrån den enda.
I slutet av 1942 sökte två judiska familjer skydd hos Jozef och Wiktoria Ulma i byn Markowa, sydöstra Polen. Trots riskerna och trots att paret levde under knapra förhållanden tillsammans med sina sex barn tog de emot åtta judiska kvinnor och män i sitt hem. Paret var djupt troende katoliker och hyste övertygelsen att människor i nöd inte kan överges. Flera polska familjer i byn tog emot judar i sina hem.
Den 24 mars 1944 anlände fem tyska fältpoliser och minst fyra polska hjälppoliser till Markowa. Förmodligen hade en polsk hjälppolis tjallat eftersom han ville behålla värdesakerna som en av de judiska männen lämnat hos honom tidigare. Polismannen sköts senare ihjäl av den polska motståndsrörelsen.
Tyskarna rusade in i huset medan polackerna vaktade utanför. Judarna sköts först varpå Jozef, hans höggravida fru och barnen togs ut på framsidan. Inför barnen avrättade de tyska poliserna Jozef och Wiktoria med nackskott. Efter ett kort överläggande beslutade styrkans chef, löjtnant Eilert Dieken, att även barnen som var mellan åtta år och arton månader gamla skulle skjutas.
Hitintills har över 7 000 polacker belönats med denna utmärkelse.
Idag är Ulmafamiljen en symbol för alla polacker som betalade det högsta priset för sin visade medmänsklighet. År 1995 tilldelades Jozef och Wiktoria postumt medaljen Rättfärdig bland folken av det israeliska institutet Yad Vashem. Hitintills har över 7 000 polacker belönats med denna utmärkelse, vilket är flest i världen.
Ingen vet hur många polacker som dödades för att de på olika sätt hjälpt judar. Historiker har lyckats få fram siffran 2 300 efter studier i arkivdokument och andra källor, men det riktiga antalet bedöms vara högre.
Diskussioner om polackerna kunde ha gjort mer för att rädda judar måste utgå från den nazityska ockupationens grymma realiteter. Endast då är det möjligt att skapa en relevant överblick som fångar hela skalan av polska handlingar och beteenden, från de förkastliga till de aktningsvärda.
Ett obestridligt faktum är att de som övervann sin rädsla för tyska repressalier och sträckte ut sina händer till judar bör betraktas som verkliga hjältar. Därför är det relevant att påminna om fyra mördade polska familjer i byar som ingen i Sverige hört talas om.
info@opulens.se
