HÅR. Det går till och med att lyfta sig i håret och åstadkomma något utöver det vanliga, att överträffa sig själv. Det är inget talesätt som tilltalar mig, men det finns ett annat som jag hyllar, att inte kröka ett hår på någons huvud, skriver Bo Bjelvehammar.
[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]
Lottie har ett blekt och skarpt ansikte med tydliga och markerade linjer, hon har en mun som är smal och en näsa som är bred, hon har en hållning som en stolt fura och en gång som en kronhjort. Det vackraste hos henne är håret, antingen det är uppsatt eller utslaget, ett svall av glans och rörelse i ljus, det är vidunderligt vackert. Och att se det kortklippt eller stramt bakåtkammat, skulle få mig att gråta.
Håret är solljust, det är inte mörkt som hos Singoalla eller Tattare-Emma, men det kvittar, det är det vackraste håret i världen. Hår är ett vackert ord till skillnad mot två brutala ord, hårbeklädnad och behåring. Två djuriska och primitiva benämningar.
Bondeblod flyter i Lotties ådror; jord, djur och lantluft fyller hennes hjärta och själ, hon har med vemod fått lämna sina hästar, efter den svåra fallolyckan kan hon inte sköta dem och inte rida dem. Hon kan inte bara se dem, hon vill arbeta med hästarna.
Lotties liv hängde på ett hår, det går även att säga att hon var en hårsmån från döden. Nu har hon lärt sig leva med en viss stelhet i kroppen och den ena armen, hon vet vilka rörelser som hon ska undvika och hon är trofast mot sitt dagliga träningsprogram. Under drygt ett år visade hon sig inte ute bland människor, nu efter fyra år spelar hon musik med sina kompisar, de har ett band tillsammans, hon lever ensam på en ny ort. Det är långa perioder av melankoli och vemod i hennes liv, hon saknar landet och sina hästar. Hon saknar det så att det gör ont i hennes kropp och nästan värker sönder hennes huvud.
Hår(pilus) är sällsynt tunt, som trådar, som växer ut i stor mängd från överhuden på människor och däggdjur, namnet kan skifta, det kan vara hundhår (du vet att man skal ikke skue hunden på hårene), morrhår eller känselhår. Nu kan dessa trådliknande strån växa på andra ställen än på huvudet, som under armarna och i öronen, som ögonfransar eller ögonbryn. En människa har runt fem miljoner hårstrån på kroppen, ungefär hundra tusen av dessa finns på huvudet.
Varje hårstrå växer med en hastighet på 0,33 mm på per dag. Hår ska inte förväxlas med borst, den mera styva varianten som i skäggborst och grisborst, från detta är det inte långt till uttrycket att borsta strupen och ordvänner som magrivare och halsborstare.
I en hårsäck, follikel, en tunnel visar sig ett hårstrå och kommer fram genom överhuden och läderhuden. En hårfollikel har en bredare lökformad bas, som kallas bulb, i det inre av den bildas håret och där utsöndras även svett från svettkörtlar. Den del av håret som syns och är ovanför hudytan kallas skaft och den del som finns inne i hårsäcken och inte syns kallas rot. Hårskaftet består av märg, bark och cuticula. Märg finns endast i grova hår.
Ordet follikel betyder liten säck och bulb står för lök. Hår kan vara rakt, lockigt eller krulligt, det har att göra med formen på de hårfolliklar i vilka håret bildas, de ger skillnader i hårets genomsnittsform, som skiftar från runt, ovalt till platt.
Hårfollikelns uppbyggnad är sammansatt, längst ut finns en bindvävsskida, innanför den ett glasmembran, därefter tre lager, som bildar en inre rotskida och så längst in en hårrot.
Utbredningen av hår på kroppen varierar mellan individer och är könsberoende. Hår har olika funktioner, det ska skydda mot höga och låga temperaturer, minska friktionen, användas som känselspröt och fungera som försvar. I det senare fallet tänker jag mera på igelkottar än människor.
När du hör ordet erector, resare, tänker du kanske inte på en ryggsträckarmuskel, du tänker förmodligen mera på svällkroppar och penis styvnande. Och du skänker ingen tanke på hår, men faktiskt är det så att det finns i håret en erektormuskulatur, en glatt muskel som drar sig samman och är fäst vid varje hårsäck. När den blir aktiv reser håret sig. Det ursprungliga latinska verbet är erigere, uppresa eller uppställa.
Och Vergilius skriver i Aeneiden om detta hårresande (obstipui steteruntque comae), jag stelnade och håren reste sig) och även i Bibeln finns det ställen, där detta används, som i Jobs bok;
”Då anden gick fram om mig reste mig håret på min kropp.”
Sålunda framställs det hos Syrak;
”där man mycket svärjande hörer, där står honom håret över ända.”
När det gäller hund och katt, kan de ju då och då resa på håren i försvar, för att skrämmas och förefalla stora och före attack, det påstås ju att håret kan resa sig även på en människa, när den blir skrämd eller mycket rädd, jag kan inte lämna några evidensbaserade bevis i frågan. Däremot betyder ordet hårresande ytterst hemsk och fasaväckande.
Lottie går över stubben, hon går mot den tysta och mörka skogen, hon söker sitt inre, inte sin historia, den är redan i henne.
Plogen har gjort repor i stubben och ändlöst vackra fåror i brunsvart, de är fasta och påminner om höstens stelhet, äppelträdet i stengärdet visar sina hängande frukter. Löven faller stilla, de är tysta, de skriker inte.
Lottie andas in höstens friskhet och en klarhet, som klingar. Hon är på väg till ett särskilt ställe, den stora granen vid gråstenen, där har hon varit många gånger tidigare, hon har vänt på kottar, sett på spindelnät med brister, känt på mossorna och bättrat på sin sittplats mot stammen med nya granruskor.
Som i ett annat livsrum, hon har fört samtal, hon har lagt av skamkläder här och satt skuldskor, hon har efter ett sådant besök, upplevt en rening i kropp och huvud. Kroppen har känts lättare och starkare. Lotties biktstol finns under den stora granen, vid gråstenen.
Särskilt en dag och en natt minns Lottie från granen, det var den gången siskan var med i bur, sångfågeln som aldrig setts så orolig någon gång, ett klängande, ett fladdrande och ett flygande i buren, utan motstycke, på burens golv låg fjädrar i grönt och i gult. Det var första gången som Lottie såg fågelns kluvna stjärt så tydligt.
Siskan blev orolig och osäker, när den inte kunde se världen och Lottie blev ledsen för att hon såg barnet i grönsiskan. Hon såg sig själv, när hon var instängd och snärjd under sin egen uppväxt, hennes föräldrar tillät ingenting, av rädsla och missriktad omsorg. Det är därför hon så starkt alltid har behövt erövra friheten, gång på gång. Och att hon aldrig har tillåtit en man att komma nära henne med sina ord utan mening och betydelse.
Det handlar om barndomen, symboler, ljud och färger; skogsbacken med hallon, syrenklungan i vitt med hönsens reden under buskarna och kastanjeträdet vid bäcken och så självklart storgranen vid gråstenen. Fragment, tecken och minnen och ärrbildningar, som det pillas på, så ofta.
Lanugohår, ullhår eller fjun är det sammetsliknande hår som finns hos fostret under den andra hälften av graviditeten, det försvinner vanligtvis under det första levnadsåret. Det går även att kalla fjunet hos vuxna på pannan och öronen för lanugohår. Från och med barndomen täcks hela kroppen av vellushår förutom på följande ställen; läpparna, hand-och fotsulorna, vissa genitala områden, naveln och ärrvävnad.
Vellushår är fjun som sällan blir mer än två centimeter, de är i regel utan pigment och de ser ut som persikoludd. Om jag slår upp vellus i en latinsk ordbok står det ord som ullig fårpäls och skinnfäll. Terminalhår är fullt utvecklat och är längre, tjockare och strävare än vellushår.
Människans kraft säger många sitter i håret, det har man trott i alla tider och det tror många som man kallar naturfolk idag. Att ha lite hår tolkar många som en anormalitet och flintskalliga ses av många som inte riktiga människor. Nu är jag tveksam till detta, män särskilt runt fyrtio rakar av sitt hår och polerar skallen, för att visa sin manlighet och sin inneboende kraft. Ungefär som att stoltsera med hår på bröstet.
Flintskallighet har länge intresserat många, i äldre tider sa vi flintskallet och i Danmark säger man alltjämt flenskallet. Förledet i ordet flen betyder naken, bar eller skallig, på gotländsk dialekt flain.
”Kalen jär flain.” (Karlen är skallig.)
Med stor sannolikhet hör flen ihop med verbet flina (vara öppen, gapa, sedan hånfullt le).
Gustaf Fröding kände till ordet i dåtid;
”då gren och flen Jan Ersa
så mun gick halvt ur led”
Däremot har stadsnamnet Flensburg ingenting med flintskallighet att göra, det handlar liksom Warburg om ett släktnamn. En sak som inte hör hit på minsta sätt; Flensburg var säte för Nazitysklands sista regering, 2-23 maj 1945 under ledning av storamiral Karl Dönitz och greve Lutz Schwerin von Krosigk.
En onormalt snabb förlust av hår, håravfall eller alopeci, kan vara ett sjukdomssymtom, det finns tre varianter av håravfall, fläckvist avfall, avsaknad av huvudhår och total avsaknad av kroppsbehåring.
Om någon är mycket bekymrad, sägs det att någon eller något ger vederbörande gråa hår.
Grått hår kan visa på goda gener och hög ålder. Grått hår kan komma plötsligt i samband med trauma som svår sorg, men även vid självplågeri som hårdbantning. Grått hår syns tydligare hos mörkhåriga. Den naturliga färgen hos hår är blekgul, den vita färgen i vitt hår beror på ljusreflektion och ljusbrytning. Grått hår har mindre pigment, mera märg, är grövre och tovigare och mera svårskött. Det uppträder när som helst efter puberteten, först vid tinningen, sedan i bakhuvudet och senare i skägg. Hälften av alla 50-åringar är gråhåriga.
När det tar emot och de svarta dagarna hopar sig, då kommer de goda tillropen från käcka matroser och goda kvinnor från Röda korset. Det gäller att ta sig samman, ta sig i kragen, rycka upp sig, inte falla ner i självgrävda raviner, komma igång och arbeta minst på heltid. Och det är möjligt att det mesta är rätt och sant; det går till och med att lyfta sig i håret och åstadkomma något utöver det vanliga, att överträffa sig själv. Det är inget talesätt som tilltalar mig, men det finns ett annat som jag hyllar, att inte kröka ett hår på någons huvud.
bobjelvehammar@opulens.se
