Hamori: ”Ögonen är själens speglar”

BLICKEN. Ögonen är mycket riktigt själens spegel, för tittar vi på någons ögon tolkar vi ganska omgående i vilken sinnesstämning personen är, skriver Katrine Hamori.

Det finns inte många tillfällen då vi håller kvar blicken och fäster den i den andres synfält längre än annars. Ett sådant tillfälle är just den stund då den nyförlösta moderns och det nyfödda barnets blickar möter varandra. Och stannar där. Det är en ögonkontakt som kommunicerar; vi hör ihop för resten av våra liv. Det finns en exakthet i tajmingen här som påbörjar en inre process som inte liknar någon annan.

Synen är nog det av våra fem (sex?) sinnen som vi har störst makt över. Vi kan till exempel inte vinkla våra öron eller stänga av dem för att slippa höra sådant vi inte vill höra. Möjligen med undantag för tonåringar som ju tycks klara det. Om vi tittar på någons öron ger det oss inga som helst ledtrådar till vilket humör personen är på.

Ögonen är mycket riktigt själens spegel, för tittar vi på någons ögon tolkar vi ganska omgående i vilken sinnesstämning personen är. Men det är inte bara själva ögongloben som vi spontant tolkar, utan det är kombinationen av ögonbrynsplaceringen, näsvingarnas omfång och mungipornas position, som vi avläser och som tillsammans säger oss exakt på vilket humör personen är. Vi har alla sett kändisar som ler stort med jämna, dyra tänder, där resten av ansiktet säger något helt annat än munnen. Fast det kan ju mer vara ett resultat av botox och skalpeller.

I vissa kretsar är det väl inte ovanligt att man nyttjar substanser som får pupillerna att bli stora och mörka som övermogna plommon eller bli små som svartpepparkorn. Men då är å andra sidan de känslomässiga reaktionerna helt satta ur spel och omöjliga för omgivningen och personen själv att förstå.

Det är alltså inte själva ögat utan snarare blicken som vi tolkar, det vill säga det är hur ögat rör sig eller inte rör sig, som vi är snabba att läsa av. Vart man tittar och hur länge man tittar, är avslöjande för hur vi läser av en persons intentioner. Ögonkontakt som håller på för länge gör oss genast osäkra och obekväma och uppfattas antagligen som ett hot.

Det som förr kallade för ”flirt”, alltså att den ena personen låser sin blick på den som hen önskar få kontakt med och samtidigt fyrar av ett leende, tolkar nog de flesta idag som skumt beteende och det leder sällan till något annat än att föremålet för ”flirtandet” känner hur det kryper över ryggen av obehag och snabbt ser till att komma utom synhåll för den stirrande.

Om vi kan ana oss till vad andra tänker på kan vi också förutsäga vad de kommer att göra härnäst.

Visst minns vi den där amerikanske presidenten som av sina rådgivare blivit uppmanad att rikta blicken rakt in i kameran och försäkra, utan att blinka; ”I did not have sex with that woman”. De som gav honom det rådet borde ha läst på bättre, eller så var faktiskt avsikten att få hela nationen att fatta att han ljög – just för att han så istadigt stirrade in i kameran.

Föräldrar brukar vara bra på att märka när deras barn ljuger, för då vänder barnet blicken upp i taket eller ner på golvet. En del lär sig med åren att ljuga trovärdigt, andra lär sig aldrig. Det är väl med det som med allt annat – det man övar på blir man också bättre på.

Om vi kan ana oss till vad andra tänker på kan vi också förutsäga vad de kommer att göra härnäst. Det är alltså en fördel i de flesta sammanhang att ha just ögonkontakt med både någon vi har anledning att misstro och någon som vi vill komma nära känslomässigt. Blixtsnabbt läser vi av om personen mitt emot oss är ilsken, irriterad eller glad och vänligt sinnad.

Därför är det så märkligt att de där mörka solglasögonen sitter kvar på näsan i så många fall då de absolut inte fungerar som skydd för solen. Det enda dessa som bär solglasögon även när det är mulet, natt eller inomhus förmedlar är – jag vill för dö och pina absolut inte ha något som helst utbyte av min omgivning. Jag är mig själv nog.

Självklart gäller det inte de som lider av någon ögonsjukdom.

Det gäller heller inte de som vill visa omvärlden att de minsann har råd med överprisade märkesbrillor. Och inte heller de som av någon anledning vill förmedla för omvärlden att de är så himla bakfulla att de får ont i huvudet av minsta ljusstrimma.

Men om så inte är fallet borde alla som faktiskt vill visa vilken trevlig och social person man är, lämna solglasögonen hemma på hallbordet.