Ett besök i Ikea-religionens tempel

Existentiellt.
Ikea Museum. (Foto: ©-Inter-IKEA-Systems-B.V.-2021)

KÅSERI. ”Så en timme senare, styrkt av mos, köttbullar och Gösser vågar jag mig då på att äntra templet som det ju är, Ikea-religionens allra heligaste.” Jesper Nordström besöker IKEA Museum i Älmhult.

Ikeas museum i Älmhult närmar man sig bäst från söder. Inte för att kommunikationerna fallerar norrifrån, men för att kontrasten blir så stor vilket mentalt landskap vi beger oss in i. I Hässleholm börjar granskogssverige och vi är nu långt ifrån det bördiga Skåne med gåsamiddag och Edvard Perssonskt gemyt. Det rullar på mot gnetsverige, fattigsverige och frimicklarland. Runt omkring oss: möbelindustribältet med Bjärnum som gav oss gitarren Bjärton, Osby passeras med sitt Briomuseum.

Inget föds ur ett vakuum och väl på museet dras det stora växlar på denna regions anda, den småländska själen, att i paradoxal anda både vara strävsam och förnöjd. Fast redan på Stortorget i Älmhult syns den kulturella skillnaden: de strama försiktigt utsmyckade trähusen. En mer konservativ återhållsam hantverkstradition. Vad som slår mig är att detta museum framstår i så stor kontrast till ett genomsnittligt varuhus och det blir väl en öppen fråga om detta är av ondo eller goda. Lite som att det ursprungliga McDonalds var ett rätt ambitiöst steakhouse, men sen…

Ta till att börja med arkitekturen. Här ser vi både första och sista exemplet på att Ikea är sprunget ur Bauhaus och Le Corbusier och andra modernistiska pionjärer. Huset som står på styltor, det avlånga fönsterbandet som ger fart och dynamik i byggnaden. Så olikt de anonyma stora lådorna där vi nu handlar våra värmeljus, kuddar, pryttlar. Och så mitt i lilla Älmhult. Kanske var det som när Citroën DS lanserades i det agrara traditionella Frankrike; som ett rymdskepp fyllt av framtidstro.

Jag frågar lite humoristiskt syrligt i infodisken om det finns ett riktigt Ikea i Älmhult och ”jodå, du kör bara ringvägen till industriområde…” Tack, det räcker, det var just min poäng.

Så var det ju det här med köttbullarna. De är dyrare här och smakar bättre. Moset har kryddgrönt och de ligger krispig pressgurka på tallriken. Så, är detta de köttbullar ni gör bra, till skillnad från…?

2015 tog Ikea bort alkoholen från sina varuhus och stärkte därmed på sätt och vis sitt varumärke som familjeinriktat och helylle. Men inte här. Så en timme senare, styrkt av mos, köttbullar och Gösser vågar jag mig då på att äntra templet som det ju är, Ikea-religionens allra heligaste. Ja, jag säger religion, för även om jag denna sommar också besökt ett karmeliterkloster är det först här jag får känslan av mystisk sekt där vi utomstående inte riktigt har inblick och liksom i religion är det de olösliga motsättningarna som både lockar och gäckar.

Den djärva innovationen mot det ödmjukt svenska. Individens snilleblixtar mot lagandan. Den sorts arbetskultur där ordet ”prestigelös” florerar, månne? Där dina bidrag sugs upp och försvinner i kollektivet och det inte är läge att sticka ut. Men allvarligt, är det inte denna mystiska komplexitet som just gör Ikea till ett så fascinerande fenomen?

En sak är dock säker: bakom kulisserna råder ingen leende Bullerbyromantik. På listor över företagsetik och hårdföra metoder hamnar de lika illa till som Amazon, Coca Cola och Apple. Kamprads jeans och tröja och ekonomiklass på flyg lurade inte mig i alla fall.

Nå, jag får väl svälja ner den kritiska magsyran och erkänna att det är stor nostalgi och närmast svensk folkhemshistorik att gå igenom decennier av ideal och form. Och visst vågade de gå på tvärs; mitt i det pastelliga 80-talet vågade de lansera ett ”mysigt engelskt bibliotek” och deras kreationer från 50- och 60-tal visar kanske tydligast på Ikeas raison d’etre: modernt, men inte för modernt.

En vecka senare när jag handlar hos dem i Malmö får jag dock min starkaste bekräftelse på vad jag misstänkt: jag ser på kvittot att adressen är Kulthusgatan 1. En byggnad för dyrkan och okritiskt följande? Ibland träffar den omedvetna humorn alltför rätt.

JESPER NORDSTRÖM
jesper.nordstrom@opulens.se

Jesper Nordström är kulturskribent med inriktning på litteratur och idéhistoria, med särskilt intresse för modern poesi och tysk prosa. Han har även gjort resereportage från Berlin och Köpenhamn med inriktning på arkitekturhistoria.

Det senaste från Existentiellt

Landet som icke är

MODERNISMEN. Lis Lovén gör en djupt personlig reflektion kring vad det modernistiska
0 0kr