HÅGKOMST. “Ibland följer sorgen på minnena, även de goda. Inte minst de goda. Tanken om mina döttrars små kroppar med huvudet i min handflata och blöjrumpan vid armbågen”, skriver Gunnlaugur Magnússon i sin essä om tiden som flyr oss.
En gång i tiden, för säkert hundra år sedan råkade jag se en liten plansch som hängde på en husvägg i Oslo. På den gick det att läsa Stig Johanssons dikt “Förlusten” på norska:
”Alla dessa dagar som kom och gick
inte visste jag att de var livet.”
Jag blev trollbunden av dikten. Budskapet var så tydligt, helt uppenbart för alla som läser det. Det äger ärende till oss alla då det är omöjligt att spendera livet med denna fullständigt sanna formulering i vardagens förgrund. Jag antecknade snabbt dikten i en liten bok jag hade med mig och skrev sedan ned den på små lappar som jag hade i plånboken och hängde upp på kontoret på jobbet, över ett litet foto av min lilla familj som tittar på en solnedgång vid en vacker sjö. En samling av det mest dyrbara jag har, mina människor och ett minne om en dag som kom och gick.
Jag är inte ensam om att ha blivit berörd av Stig Johanssons dikt. Man stöter på den överallt i svenskt samhälle. Det refereras till den i radioprogram, tidningsartiklar, essäer och tal. Den skrivs på sociala medier och bifogas till bilder av folk som ser på solnedgångar över vackra vattenytor. Den sägs med en tung ton – kanske bara första raden – i fikarummet när någon fått slut på dagar och gått bort, eller med ljusare ton när någon går i pension, för pensionären kan äntligen själv ta bestämma över sina dagar. Ibland gör man om den till ett mer humoristiskt budskap, ibland förs dikten fram som ett exempel på ett övervärderat talesätt, något banalt som verkar mer ha ett djupare budskap än vad det egentligen mäktar upprätthålla. Lite som citatet från John Lennon som sa att ”livet är det som händer medan man planerar andra saker”. Sen planerade någon att skjuta Lennon, så han dog och planerade inget mer – en mörk påminnelse om budskapet i både hans mening och Stig Johanssons dikt.
”Alla dessa dagar som kom och gick…”. Jag har burit dikten och dess budskap med mig i många år, men trots det har så många dagar flugit förbi mig. De enklaste att identifiera är såklart dagar som slösas bort på arbete som inte är någon till nytta eller glädje. Möten. Alla dessa eländiga dagar som ägnats åt onödiga möten. Att genomlida obligatoriska mötesdagar, hela dagar som togs i anspråk kanske flera dagar i månaden oavsett om något hade hänt sedan sist. Så kallade kompetensutvecklingsdagar där någon utan insikt i högskolevärlden kom och berättade för högskoleutbildade högskoleanställda hur de borde tänka om högskolearbetet med misstolkningar av grekiska tänkare åhörarna kände betydligt bättre än föreläsaren. Jag kände livet rinna ur mig sådana dagar. Där brändes timmar och dagar upp i universum som jag aldrig får tillbaka och som inte var till någon nytta annat än att man kunde säga att en kompetensutveckling anordnats för samtliga medarbetare det här året också.
Där man känner varje andetag i lungorna, som om man andas genom tjockt tyg.
Dock gör dagarna jag blev av med på grund av egen orkeslöshet än mer ont. Dagar där jag legat som förlamad i vardagsrumssoffan eller suttit som förstelnad framför datorskärmen och fått ingenting gjort. Vissa av dessa dagar var markerade av ångesten, andra av depressionen, de flesta en blandning av båda. Såna dagar där man samlar ork och vilja som räcker precis till att dra sig ur sängen och skjutsa barnen till skolan, ansträngning nog så att man behöver spendera resten av dagen som nedsjunken i grå sirap som saktar ned allt förutom tiden. Där man känner varje andetag i lungorna, som om man andas genom tjockt tyg och måste vila lite mellan dem för att orka nästa andetag. Sen skrapar man ihop smulorna av sig själv, hämtar barnen, lagar mat, skjutsar till aktiviteter, nattar och upprepar sedan proceduren dagen därpå. De dagarna är de värsta, de glider ihop till en grå massa.
Alla de dagarna som kom och gick. Jag vill ogärna tänka på dem som livet.
Vi vill självfallet hellre tänka på dagarna som är ljusa i minnet, dagarna som spenderades i bra väder eller åtminstone i bra sällskap. Dagar som blir roliga anekdoter efteråt, även om händelserna var svåra i sig, de kan också få följa med. Dagar som spenderades i trafikstockning och köer, affären och tankning av bilen, flygplatsväntan och tågpendel, kräksjuka och vakna nätter, de är också livet, men vi räknar inte gärna in dem.
”Alla dessa dagar som kom och gick…”. Helst vill vi minnas våra dagar och komma ihåg dem som goda. Men vad som än Stig Johanssons dikt vill förmedla är det omöjligt att komma ihåg alla våra dagar, minnet är mer begränsat än livet för de flesta av oss och alla måste vi uppleva dagar som vi helst skulle vilja glömma. Min mormor sa dock alltid att det isländska ordet ”manstu” (svenska: minns du) var hennes favoritord och jag är benägen att hålla med. Ordet är kanske inte en vacker konstruktion. En annan mormor jag lärde känna, från Norge, la mer tyngd på ordens estetik när hon berättade om sina favoritord på isländskan, ”eldspýtur” (tändstickor) och ”klakabrynja” (isrustning). Ordet manstu är inte vackert att se på men dess betydelse och användning är unik: minns du, med två korta vokaler åberopar vi en annan människa och berör hennes tanke och minnen, vi kopplar ihop våra tankar och erinrar oss fram händelser och personer, platser och känslor.
Minns du
Bäst är orden när det handlar om varma och sköna minnen, naturligtvis måste vi även minnas sorgliga och trista saker tillsammans, inte minst när vi ska göra bokslut över någons dagar som kom och gick. Vissa av oss måste bära fler dåliga minnen och har ett överskott av svåra dagar medan andra av oss har många goda minnen. Jag inbillar mig ibland vad som skulle kunna följa på orden minns du i mina döttrars framtid. Vi, föräldrarna, försöker skapa goda och varma minnen så gott vi kan för dem att njuta av i framtiden – en framtid som verkar både hård och osäker i klimatkrisens och pandemins tid, där extremhögern tar allt större plats i hela Europa och senkapitalismen gnager isär välfärdens och anställningssäkerhetens skyddsnät.
Vi kan inte ge dem goda minnen alla dagar, vi har inte ens del i de flesta av deras dagar längre, skolsystemet och vännerna gör anspråk på allt större andel av dagarna. Vi väntar under tiden och ser på dem växa varje dag, fyllda med stolt och oro. Spänningen mellan oro och glädje är kanske det som kännetecknar föräldralivet mer än något annat. Att se på sina barn och knappt kunna vänta på hur de ska växa och mogna och samtidigt se tillbaka på minnena om dem som små och sakna hur de var då.
”Manstu”, sa mormor, ”det är det vackraste isländska ordet”. Vi kan minnas goda stunder tillsammans och när folk som vi tycker om har gått bort kan vi trolla fram dem i tanken, höra deras röst och känna deras famn, se deras minspel och minnas deras händelser. Och ibland följer sorgen på minnena, även de goda. Inte minst de goda. Tanken om mina döttrars små kroppar med huvudet i min handflata och blöjrumpan vid armbågen. Så små. Första stegen, första orden. Bodil Malmsten fångade denna föräldralivets spänning så väl i sin dikt (som dock inte handlade om föräldralivet utan om en vän som gått bort):
Ingenting får hända dig
Nej vad säger jag
Allt måste hända dig
Och det måste vara underbart
Kom tillbaks
Kom tillbaks
Till och med minnen om kräksjukenätter, besök på akuten eller känslan när man tror man tappat bort barnet får en ljuvsorglig färg när barnen sitter helt plötsligt som tonåringar bredvid en, diskuterar politik och spelar musik på väg till sin första utlandsresa på egen hand. Vart tog tiden vägen? Alla dessa dagar som kom och gick…? Som gjorde dig större och till en självständig individ med rättvisekänsla och åsikter? Hur smög de fram till dig? Jag har knappt släppt ögonen från dig förutom när jag sov och kanske när du var i skolan… var det det som var livet?
Kom tillbaks!
Nej! Var precis som du är och låt livet hända dig.
Låt det vara underbart.
Alla dessa dagar som kom och gick, alla dessa stunder som svävade förbi. Samvaro brukar vara de varmaste minnena. Men vi kan inte vara tillsamman hela tiden. Jag som bor i Sverige och kommer bara till Island då och då känner ofta av dagarna som har kommit och gått utan min närvaro. Jag kommer särskilt ihåg en dag när jag och min fru kom till Island efter en längre tids frånvaro och noterade hur många dagar som gått för ett helt bostadsområde hade byggts upp och vägen genom staden flyttats. Vi blev förvirrade och det tog ett tag att vänjas det nya men förklaringen var enkel – livet tog inte en paus på Island när vi inte var där. Dagarna kom och gick där med, livet gick och allt hände alla under tiden.
Vi ser också förändringar på människorna, inte bara staden. Vännerna ser allt äldre ut (märkligt nog noterar vi inte samma förändring i spegeln). Syskonen växer upp, får partners och barn, studerar och examineras, får ansvarsfulla jobb på viktiga ställen, räddar liv och organiserar saker, skapar konst och sörjer om sitt folk. Föräldrarna blir äldre, far- och morföräldrar blir sjuka och dör.
Och minnena håller ihop oss och blir ett bitterljuvt stöd i en ström av dagar som rinner genom oss, dagar som händer oss. Livet som händer oss.
Jag läste dikten över min mormors kista.
Det kanske inte är dagarna som kom och gick som svider mest utan dagarna där man var frånvarande. Att vara borta när vänner gifter sig, att inte kunna hjälpa syrran måla, att missa julförberedelser och sommarstugehelger, att inte träffa släktens nyfödda bebisar, att inte hinna träffa mor- och farföräldrar mer trots medvetenheten om att tiden är knapp. Att se föräldrarna bli äldre och inte kunna stötta dem som man skulle önska.
Min morbror, Gísli Ágúst Gunnlaugsson, som bodde i Sverige som jag och forskade i Uppsala som jag och dog när han var jämngammal mig idag skrev en dikt när han var i tjugoårsåldern som bär med sig en ålderdomens insikt. Jag läste dikten över min mormors (hans mammas) kista vid hennes begravning; mormor som älskade ordet manstu. När jag läste det mindes jag att hon ofta hade reciterat diktens sista rader för mig. Kanske för att påminna mig om att jag vore tvungen att vara där jag var och göra det jag gör och låta dagarna komma och gå trots att det ibland smärtade till.
En efter en
plockar vi dagarna
av sin gren
tar farväl av år
och välkomnar nya
var och en med viss sorg
(…)
Men det tjänar inget att sörja
glada ögonblick,
förflutna stunder och år
när ny sol stiger
med morgonen
och varje stund är dyrbar.
Det tjänar inget att sörja det förflutna, vare sig de glada eller de sorgsna stunderna. Det betyder dock inte att vi inte ska ombesörja våra minnen och återbesöka dem vid behov. Men än viktigare kan det vara att snickra ihop fler stunder i en osäker framtid med samvaro, värme, minnen och ljusa dagar som kommer och går.
Att inte låta livet bara glida förbi, utan plocka ur det dagar att minnas.
info@opulens.se
