Ett förtvivlat sökande efter oss själva
SELFIES. “Det är inte selfie-ögonblicksporträttet som bild som är mest intressant, utan att det blivit en så allmänt utbredd företeelse. Det blir fenomenet, i första hand, som har störst poetiskt innehåll”, skriver Ida Thunström.
I det dolda
MÅNGTYDIG. “Hon hävdar också att här förs ett tydligt samtal med den historiska skulpturens klädda nakenhet. Att lyfta fram allehanda motsägelser, som klädd och naken, något (här alltså det utlagda tyget) som kan gömma samtidigt som det synliggör, är typiskt för Caprioli”, skriver Nancy Westman.
Veckans Gussy: Sköt dig själv!
Ståndaktigt hjältemod mot övermakten
POLEN. “Men historien handlar alltid om nutiden. Den högernationalistiska polska regeringen är inte nöjd med museets utformning, det är inte tillräckligt patriotiskt, och lägger alltför lite vikt vid det polska folkets heroiska motstånd och martyrium”, skriver Gregor Flakierski.
Konstnären som aldrig riktigt blev någon konstnär
MYTBILDNING. “Denna höst har pasticherandet tagits till nya nivåer på Malmö Konstmuseums utställning Show and Tell – att visa och berätta. Trots att allt möjligt stiger upp ur magasinen härbärgerar Malmö Konstmuseum en gåta som får anledning att lyftas, och det har med Carl Fredrik Hill att göra”. David Zimmerman om utställningen.
Resan mot vuxenlivet
UTSTÄLLNING. “Fotografierna här är lätta skildringar av ljusa sommardagar, färgerna är urblekta och det finns en känsla av skör oskuldsfullhet i bildurvalet. De är värdefulla på sitt sätt men också det som är det problematiska med utställningen”, skriver Krister Löfgren om Hanna Modighs utställning.
Milstolparna längs den väg som fört oss fram till där vi är idag
KONSTKRITIK. “Med modernismen började konstnären glida undan ifrån sin publik. Från att ha behandlat ämnen som berört alla, började man göra verk som främst kom att handla om själva konsten i sig”, skriver Ida Thunström.
Ibland försvinner jag
FOTOKONST. “Cindy Sherman intresserade sig för hur subjektets identitet konstruerades i ett fotografi. Hon berättar att hon initialt inspirerades av kvinnogestalter i europeisk film. Dessa kvinnoporträtt upplevde hon som mer utsatta och jordnära än Hollywoods utslätade kvinnoporträtt i päls och diamanter”, skriver Maria Johansson.