Essä av Haris Agic om vår utmätta tid

ESSÄ. ”Ingen av oss blir till ensam. Vi blir till genom varandra: i kärleken, i vänskapen, i mötet med någon vi först trodde var främmande”, skriver Haris Agic i en essä om vår utmätta tid.

Kartongkronor och åderlåtna liv

Vi förstår sällan att vi har sett en människa vi älskar för sista gången. Inte förrän tomrummet efter henne drabbar oss med all sin obönhörliga kraft. Någon tar på sig skorna i hallen: ”Vi hörs!” En bekräftande blick. Eller inte ens det. Vi tänker på vad vi ska handla till middag. På ett samtal vi måste ringa. Vardagens ström drar oss vidare, mot nästa sak som måste göras.

I den amerikanske låtskrivaren Jason Isbells sång If We Were Vampires kommer en rad nästan viskande: ”Maybe time running out is a gift.” Kanske är det en gåva att vår tid är räknad. Två händer söker varandra i mörkret. Kanske får de fyrtio år tillsammans. En dag kommer en av dem att sträcka sig efter den andra och möta tomrummet. Om de vore vampyrer kunde de låta ännu en kväll gå förbi. Låta händerna glida isär. Det skulle alltid finnas en morgondag.

Döden ger våra liv ett mått. Den drar en gräns kring våra dagar. Flödet har ingen. Nästa bild kommer innan den förra hunnit bli ett minne. Ett ansikte försvinner under ett annat, en övertygelse byts mot sin motsats. I skyltfönstren väntar livet vi ännu inte har köpt. Framåt. Uppåt. Vidare. Alltid vidare. I den döda vinkeln pågår det enda vi har.

Det är svårt att hålla blicken kvar där. Lättare att skratta åt den som försöker. Godhetsknarkare, säger vi om den som visar medkänsla. Woke om den som hävdar att också en främlings liv angår oss. Omsorg blir självgodhet. Människan försvinner ur bild. Vi som kan, vi fortsätter framåt. De andra får finna sig i dammet vi lämnar efter oss.

Hånet är en rustning. Det håller andras röster ute och det egna samvetet tyst. Själva väljer vi ljuset. Vinkeln. De ögonblick som får synas. Vi räknar blickarna som vänds mot oss. Kronorna vi besmyckar oss själva med är av kartong och plast, och vi vet det. Ändå bugar vi för varandras kulisser. Kanske för att ingen ska dra undan vår egen.

Vi människor måste skapa mening för att stå ut med vår egen existens. Vi vet att vi ska dö. Därför har vi ritat kartor över himlen, rest tempel, skrivit manifest, älskat människor som en dag ska försvinna och kämpat för en värld vi själva kanske aldrig får se.

Behovet av mening har inte försvunnit. Men vi har blivit skickliga på att döva det. Vi ger timmar av våra ändliga liv åt att bygga kopior av oss själva och låter dem cirkulera bland andras kopior. Vi köper ännu ett löfte om att bli någon, söker ännu ett ögonblicks bekräftelse. Bakom avbilderna fortsätter våra åderlåtna liv, med allt mindre kvar för relationerna, hängivelsen och de idéer vi en gång ville förverkliga.

Och när vi till sist ser bort från skärmens ljus och in i våra egna liv: finns där fortfarande något vi håller heligt? Något vi skulle försvara även om det kostade oss allt?

Med inget att dö för – vad finns kvar att leva för?

Vi är kortvariga gäster i en värld som fanns före oss och fortsätter när vi är borta. Blott små fläckar på evighetens vita dräkt, dömda att tids nog blekna till intet. Just därför att vi en dag måste släppa varandras händer betyder det något hur vi håller dem nu.

Ingen av oss blir till ensam. Vi blir till genom varandra: i kärleken, i vänskapen, i mötet med någon vi först trodde var främmande. När vi stänger någon ute drar vi också en gräns kring vilka vi själva kan bli. Våra avbilder kan färdas hur långt som helst. Tomrummet efter oss öppnar sig hos någon som älskat oss.

Också den människa vi kallar främmande är älskad av någon. Någon känner igen hennes steg i hallen, vet att hon är hemma innan nyckeln vrids om. En dag hörs de stegen för sista gången. Inför den tystnaden är alla våra kartongkronor bara kartong. Länge efteråt lyfter vi blicken när det knäpper till i dörrlåset, strax innan tomrummen väller in genom dörrspringan.