Veckans DDR: Reseminnen

RESEMINNEN. Den här gången går Jesper Nordström igenom ett antal reseminnen i Veckans DDR.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Ibland får jag lust att skriva lite löst och associativt ledigt. En bild här. Ett intryck där. Inte försöka driva en specifik linje utan låta läsaren rita den större bilden själv. Så här följer lite osorterade reseminnen och det handlar den här gången inte uteslutande om DDR.

Året är 1997. Det känns som neolitisk tid med tanke på hur första resan till Berlin tedde sig.

Tågresa genom forna DDR

Ett intgrönt-benvitt tåg från 1960-talet. Så retrohippt nu att jag tycker det är synd att jag fotograferade med svartvit film i sommarkvällen på Malmö centralstation.

Tågtoaletten fick inte användas på stationen. Om det ens kunde kallas en toalett; en pedal som öppnade en lucka i golvet så allt bara rann ut på spåret. Det gamla kommunisteuropas teknik levde fortfarande kvar i den legendariska och tågromantiska Czardasexpressen.

Vi rullade genom det forna DDR där fortfarande en pipeline kunde följa oss några kilometer och när det kom en grusväg bilda en båge under vilken, närmast parodiskt, man kunde se en gubbe med häst och vagn.

Mycket av tågresan bjöd på vyer med bergmassiv till höger och ett slags kittlande bild av det generiska Centraleuropa till vänster. Ljummen starköl ur myntautomat. Någon farbror med skägg och manchesterkavaj. Den där blandade känslan av lite för syntetiskt rent samtidigt som klistrigt repigt.

Som den Dresdenfödde poeten Dürs Grünbein skrev i diktsamlingen ”Biologisk vals”: flugor parar sig spastiskt på vägsylta längs Autobahn.

Den gången var målet Prag, vi passerade Berlin som framstod som en stor svartgrön raggig skrämmande best med rivningstomter och neon.

Dresden Neustadt rasslade vi också förbi. Rödvin rakt ut flaskan fick oss att kunna sova i det eviga skramlandet av skenor som nog inte hade passerat en kvalitetskontroll i Folkshemssverige. På tillbakavägen var det fem timmars uppehåll i Berlin. Just en sådan där irriterande tidsrymd då inget vettigt går att göra, men det tidsfördrivande kafésittandet blir för långt.

Tornet som DDR byggde

Så vi åkte upp i tv-tornet, DDR:s kaxiga space age-långfinger mot Väst.

Springerkoncernen byggde såklart som svar på det en vräkig kontorsskrapa vid muren. I Berlin var arkitektur lika med ideologisk kapplöpning mellan öst och väst.

Jag minns servitrisen som så där ampert bister som en kvinna som kanske både sett muren falla och jobbet på fabriken försvinna. Så här i efterhand kan jag tänka det, i alla fall. Det reflekterade jag inte över där och då.

2001 återvänder jag ensam till Berlin, nu med fast jobb, lite mindre inriktad på bara billigt öl. Lite mer så där som en påläst kulturresenär.

Det går ju inte sammanfatta Berlin men den rostiga skrangliga slitenheten på S-Bahn fick mig nicka bifall till turismreklamklyschan ”Europas Manhattan”.

Speciellt Schönhauser Allee hade den där tunnelbaneromantiskta skavankigheten och har väl det än i dag i någon mån. David Bowie har gjort det. Iggy Pop har gjort det. Det vill säga inspirerats av Berlins tunnelbana och känslan av att bara åka, åka, åka. ”I am the passenger, and I ride and I ride.”

Den där kalla krautrockiga stämningen av mer olja och dieselsmog. Jag vet ju inte, men kan tänka mig att de östberlinska spökstationerna där västtyska tåg bara passerade bidrog till den kalla och laddade stämningen.

Det närmaste jag kom en sådan lite ruinromantisk känsla var den nu rivna kuggstångsbanan i Lichtenberg, ett slags högbana med drivmekanik i mitten. Ja, tåget kändes som det dansade jänka, det liksom kuggade över i uppförsbacken.

Kollektivtrafiken i DDR ett minne blott

Det där lite coola skrangliga Post-DDR-slitna i kollektivtrafiken är borta sedan länge. Även 2001 känns nu 25 år senare som en avlägsen tid, mycket beroende på att det var före digitaliseringens vansinniga acceleration.

Men de analoga fotona finns där fortfarande. De fysiska mediernas fördel är att man kan rota och botanisera i sina gömmor, låta sig överraskas av att ”jaså, jag var faktiskt där”.

Just den känslan av att ”wow, jag var ju faktiskt med om det här” väcks när jag ser bilder från ifa-Gallery på Linienstraße. Galleriet finns fortfarande och drivs av ifa (Institut für Auslandsbeziehungen, en organisation för interkulturellt utbyte).

När jag besökte galleriet visades verk av Moskvakonceptualisten och barnboksillustratören Viktor Pivovarov.

Det var allvarligt talat befriande att se rysk barnbokskonst för i backspegeln kan jag tycka att det berlinska konstlivet framstod som lite för strömlinjeformat hippt.

Utanför galleriet stod den verkliga kattmyntan för DDR-nörden, nämligen en Simson Schwalbe Duo.

Någonstans i gränslandet mellan ekonomifordon i efterkrigstiden och handikappfordon för krigsinvalider utgör den östtyska mopeden crème de la crème i kategorin charmiga antistatusfordon.

Färgen var också så helt rätt, den som får en tänka på kaffe som stått för länge på värmeplattan och man försökt rädda med mjölk.

Sedan begav jag mig vidare till Haus Schwarzenberg, på Rosenthaler Straße, ett kulturcenter som drivs av ideella krafter och som fortfarande finns kvar i ett alltmer gentrifierat och polerat Berlin. Det var för övrigt i dessa kvarter Alfred Döblin lät huvudpersonen i romanen ”Berlin Alexanderplatz” Franz Biberkopf gå runt och drivas längre och längre in i nazismens revanschistiska lockelse.

Döblins förhållande till östtyska myndigheter och censur var snårigt. Som kommunist och medlem i SED drabbades han ändå av samma anklagelse som drabbade Bertolt Brecht, nämligen ”formalism”. Detta tröttsamma våta täcke för de författare som ville skriva mer experimentellt och inte bara producera platt plakatlitteratur.

Berlinresor under senare år

Det har blivit fler resor till Berlin, för varje gång lite mer bekvämt och med ålderns rätt inte så äventyrligt längre.

Ett slags glidning till de burgna och mäktiga gatorna i Charlottenburg där den tyska huvudstaden är som mest parisisk.

På Fasanenstraße ligger dock något av det rödaste som nog tänkas kan, Käthe Kollwitz-museet.

Hon var den mästerliga skildraren av Weimarrepublikens mörker och tragik, fattigdomen och svälten i mellankrigstidens och börskraschernas Tyskland. Få konstnärskap har drabbat mig så. Få konstnärer uppvisar samma förmåga som hon när det handlar om att verkligen träffa hjärtat.

Till skillnad från Alfred Döblin blev hon utan reservationer upphöjd till närmast nationalkonstnär i DDR.