MUSIK. I veckans krönika ser Lars Thulin än en gång tillbaka på sin tid som discjockey och nu är temat ”golvfyllare”. Låtar som garanterat får folk att resa sig och börja dansa. Han ger fem exempel.
Dags för avkoppling från all politik och kriminalitet. Och en djupdykning i diskoteksminnen från 70- och 80-talen. Denna gång är temat de låtar som vi på diskot kallade golvfyllare.
Alltså plattor som garanterat fick upp folk. Det som behövdes efter ett par tryckare eller då dj:n tappat känslan för vad publiken ville ha och det därför blev glest på golvet. Då gällde säkra kort. Inte helt utslitna klassiker, typ låtar med Abba, utan sådana där folk i allmänhet inte kunde artistens namn eller låtens titel. Men med stark igenkänning på rytmen, sången och refrängen. Samt känslan av att nu blir det väldigt svårt att sitta still.
Kännetecknet på en golvfyllare var att par på väg från dansgolvet, kanske redan halvvägs till sitt bord eller baren, stannade upp när låten kom. Vände på klacken och snabbt tog sig tillbaka. Ibland med partnern i släptåg, ibland ensamma. För låten bara måste dansas till.
Discoversion av ”Knock On Wood”
”Knock On Wood” 1979/Amii Stewart/ Kompositörer: Eddie Floyd/Steve Crooper
”Knock On Wood” är en gammal goding som kom redan 1966 med soulartisten Eddie Floyd. Låten skrevs dock för Otis Redding, vars producent emellertid tackade nej till den. Den dynamiska kompositionen med en verklig hook i refrängen nådde måttlig framgång, bäst blev den 28:a på Billboard Hot 100. Dock fick den namnge Eddie Floyds första album.
1974 gjorde David Bowie en version av ”Knock On Wood” och den finns på hans album ”David Live” och släpptes också som singel, som nådde tionde plats på Englandslistan.
Fem år senare åkte Floyds gamla låt rakt upp i låthimlen. Discoartisten Amii Stewart gjorde en mycket stark syntversion som flörtade både med rock och disco. Etta på Billboard Hot 100. Singeln sålde platinum, alltså över en miljon exemplar. Låten har också förekommit i olika videospel och en del långfilmer.
En refräng som sitter direkt
”Love Really Hurts Without You”, 1976 /Billy Ocean/ Kompositörer Ben Finden/Billy Ocean
”Love Really Hurts Without You” är en svepande, ganska melodiös låt som räknas som R&B. Ändå funkar den utmärkt som golvfyllare med en refräng som sitter direkt. Tillkomsten av den är lite gullig. Billy Ocean, som egentligen hette Leslie Charles, hade i åratal kämpat för att kunna försörja som artist. Men framgången var mager och han var tvungen att ta andra jobb för att betala mat och hyra.
Den här skrev han när han jobbade på ett skrädderi i London. Allt komponerades på ett piano han köpt för 23 pund av en kollega. Ändå var Billy tvungen att låna pengar för att betala kompisen. Karriären fortsatte gå trögt tills han träffade producenten Ben Finden. De samarbetade med musik på dagtid medan Billy körde nattskiftet på Fords bilfabrik i Dagenham i södra England.
Singeln som spelades in 1974 och släpptes i januari 1976 blev en succé och nådde andraplatsen på brittiska singellistan och kom även in på en hyfsad plats på Billboard Hot 100.
Ett säkert kort från 60-talet
”Everlasting Love”/ The Love Affair 1967/Kompositörer Buzz Carson och Mac Gayden
Lite hederligt 60-tal funkar för det mesta. Det gäller även en låt som ”Everlasting Love”. Den var tänkt att bli en låt med Motown-stuk för att passa band som Four Tops och Temptations men sjöngs in av en relativt okänd artist vid namn Robert Knight. Den blev en hyfsad framgång.
Den har sedan gjorts av en rad artister och är därför en av två låtar som legat på Billboard i fem olika versioner under fem skilda decennier. (Den andra är Motown-låten “The Way You Do the Things You Do”.)
Denna variant gjordes i England med bandet The Love Affair, som väl såg bättre ut än de spelade. För på deras mest kända låtar var det bara sångaren Steve Ellis som fick följa med in i skivstudion. I övrigt bara studiomusiker. I fallet med ”Everlasting Love” hade orkestern hela 40 medlemmar.
En endorfinbomb med extra allt
”It’s Raining Men” 1982/ The Weather Girls/ Kompositörer Paul Shaffer och Paul Jabara
”It’s Raining Men” är låten som har extra allt, en mix av disco, gospel och EDM (Elektronisk Dans Musik.) Texten helt skruvad – påståendet är att det en kväll kommer börja regna män och att kvinnorna då ska strunta i paraplyer.
Den erbjöds megastjärnor som Diana Ross, Cher, Barbara Streisand och Donna Summer. Alla tackade nej. Artisterna som sjöng in den, de välväxta damerna i The Weather Girls, gjorde det först efter tjat och vädjanden från kompositörerna. Inspelningen klarades av på blott 90 minuter.
Regnet av män blev dock stor succé, ett segertåg som började på klubbar och sedan nådde toppen på Billboards lista för dansmusik. På vårt disco en succé. De som inte ylade med i refrängen var lätt räknade. Låten är helt enkelt en endorfinbomb.
En duett det sprakar om
”You’re the One That I Want”, 1978/ Olivia Newton John, John Travolta /Kompositör John Farrar
Låten ”You’re the One That I Want” skrevs för musikalen och sedemera filmen ”Grease”. Den ansågs av många som en uppföljare till ”Saturday Night Fever”, som också hade den ytterst dansanta John Travolta i huvudrollen.
”Saturday Night Fever” var dock i grunden en mörk historia om klassmotsättningar, utanförskap, övergrepp och svek. Medan ”Grease” var som en serietidning som kunde avnjutas medan man tuggade rosa bubbelgum.
Styrkan i den här låten är rytmen och energin i duetten. Takten som får det att rycka i fötterna. Att man bara måste sjunga med i refrängens oh ho ho. Och i filmscenen sprudlar det av glädje, liv och styrka. Samt en attraktion mellan John och Olivia som är så elektrisk att det sprakar. Bara den med förstenat hjärta kan undvika att beröras.
lars.thulin@opulens.se
