Anne Brügge sammanfattar 50 år som kritiker

LITTERATURKRITIK. Bengt Eriksson har med stor behållning läst Anne Brügges bok om 50 års praktik som litteraturkritiker.

Klippbok.
Ur femtio års kritikerverksamhet med feministiska verktyg
Av Anne Brügge
Black Island Books

Oj! utbrast jag när jag fick syn på boken. Så stor! Så tung! Anne Brügges ”Klippbok”, med undertiteln ”Ur femtio års kritikerverksamhet med feministiska verktyg”, är ingen ”klippbok” utan mer av en klippbibel gånger två eller tre och en halv. Så stor, som jag skrev. Och så tung. Hur och var ska boken placeras när man läser? Inte kan man ha den för läsning kvällstid i sängen i alla fall utan boken passar bättre för studier vid ett större matbord.

Imponerande är det ju, ytterligare några finns väl men inte många som hållit på och ut så länge, att Anne Brügge varit kritiker av litteratur med mera från 1972 och (drygt) femtio år framåt. Första tidningsklippet i hennes bok är en recension av dansken Eiler Jørgensens roman ”Godnat Anine” från Göteborgs-Tidningen” den 3 maj 1972.

Intressant, på flera sätt. Dels för att litteraturkritikern inte recenserade en bok ur den svenska bokutgivningen och dels för att redaktören tyckte det passade med en recension av en oöversatt dansk bok på kultursidan. Således, det var en annan tid.

Också jag skrev då i GT, samtidigt med Anne som på den tiden hette Nilsson. Jag kan inte minnas att vi möttes men det borde vi ha gjort, till exempel på någon av de frilanssammankomster som Göran Zachrison bjöd in till. Göran Z var GT:s kulturredaktör/chef och en märklig figur. (Vilket ska läsas positivt, mycket positivt!)

Vet inte heller om hon läste mig, de texter – recensioner av böcker och musik samt diverse krönikor – som jag skrev i GT. Anne Nilsson var en betydligt mer litterär kulturskribent än jag, som en gång beskrevs av Göran Zachrison som GT:s mest populistiske medarbetare. (Också detta var menat positivt, att jag skrev för läsarna, så många av GT:s läsare som möjligt. En åsikt jag håller fast vid: alla som köper, som i nämnda fall, en kvällstidning ska kunna läsa samtliga artiklar i tidningen, även de som publiceras på kultursidan.)

Anne Brügge, före detta Nilsson, inleder klippboksbibeln med att berätta om sin kritikerbana och gärning. Det är en längre text som kunde ha varit ännu längre. För detta är något man sällan får chansen vare sig att läsa eller berätta: hur arbetsförhållandena varit för litteratur- och andra kritiker på kultursidor. Också extra intressant för mig som inte bara skrev i GT samtidigt med Anne utan också började som medarbetare på ett liknande sätt.

Av en tillfällighet. Anne fick för sig att ringa till Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, den prestigefyllda morgontidningen, för att försöka prata sig till att skriva på dess kultursida. Men när hon frågade efter kulturredaktionen kopplades hon fel – tidningarna hade samma växel – och hamnade hos Göran Zachrison, kulturchef på Göteborgs-Tidningen, den inte lika prestigefyllda kvällstidningen. Så blev hon i stället ”en sträng kulturkritiker” i GT.

(Ungefär som när jag började skriva i GT. Jag var i närheten av Göteborg och passade på att ta vägen förbi GT:s redaktion, gick in i huset, letade mig upp till översta våningen och kulturredaktionen, knackade på Göran Zachrisons dörr – kom in! – och frågade typ: ”Går det att skriva här?” Göran Z tittade på mig och replikerade: ”Krönikor kanske?” Och vips var jag frilans åt GT.)

Anne Brügge skriver också att Göran Zachrison betalade för refuseringar – fast lägre arvode än för publicerade texter. Klart han gjorde! Litteraturkritiker = frilansjournalister ska arvoderas för sitt arbete, inte för publicerat arbete. För jag antar (och hoppas) att Anne inte skrev på spek(ulation)? Det ska inga frilansar göra, då kan det ju bli hipp som happ med intäkterna, rent omöjligt att försörja sig.

Intressant också att läsa hur hennes frilansmedarbetande i GT avslutades. Det var långt efter att Göran Z fått sparken, då hade GT slagits ihop med Kvällsposten under namnet iDag och Ingrid Elam blivit kulturchef. Elam meddelade att det inte behövde skickas in någon önskelista med böcker att recensera, det skulle dras ner på frilansarna och Anne Brügge var en av de avpolletterade.

Ena dagen regelbunden frilanskritiker – nästa dag uppsagd med omedelbar verkan. (För tusan, Anne skriver ju att hon var medlem i Journalistförbundet, varför inte kräva avtalad uppsägningstid?) Men, om du undrar, är detta av intresse för fler än mig och andra som varit medarbetare på tidningarnas kultursidor? Ja, det borde vara det.

Kultursidesläsare är väl intresserade av att det publiceras bra och intressanta texter på kultursidorna och detta påverkas av kulturfrilansarnas arbets- och livsvillkor. Det är så mycket som på så många sätt påverkar varför och hur texter skrivs. Till exempel när Anne nämner att som fyrabarnsmamma fanns det ingen tid att läsa romaner (tog för lång tid) och övergick till att recensera (betydligt kortare) diktsamlingar.

Jag tycker Anne Brügge hade kunnat skriva en hel – och separat – bok om sitt liv som kulturfrilans. Det behövs många liknande rapporter om och från frilansjournalisters liv och arbete – men få kulturfrilansar skriver om sitt yrkesliv och ännu färre förlag publicerar vad som eventuellt skrivs.

Den stora delen av ”Klippbok” innehåller just tidningsklipp med recensioner, krönikor och debattinlägg, de flesta handlar om litteratur men här finns också några om musik, lite teater, dans och film. Recensionerna/texterna är längre och kortare. Vad beror längden på? Skribenten? Sällan är det så, oftare har längden bestämts – på ett ungefär eller definitivt – av respektive tidnings kulturredaktör och recensenten eller debattören får = måste skriva på format. Vem har svarat för slutresultatet då? Skribenten själv? Förhoppningsvis har det varit så, men det finns också klåfingriga redaktörer också som ”rättar”, ändrar och skriver om.

Anne Brügge har, skriver hon i sin ”klippbok”, återpublicerat sina texter som de skrevs till och blev tryckta i tidningarna, inte ändrat något i dem. Om detta går det att ha olika åsikter. Texterna i boken har nu tryckts igen som tidsdokument. Men jag är hundraprocentigt övertygad om att Anne inte är nöjd med varje formulering hon åstadkommit under alla dessa år och hade velat förtydliga vissa texter. Inte ändra åsikt eller framställa sig själv som bättre då än då, så att säga, men för att kommunicera ännu tydligare med såväl de recenserade som de läsande.

Jo, det framgår nog vilken variant av de två som jag föredrar. Men, undrar du kanske igen, går det verkligen att läsa dessa gamla texter – recensioner dessutom – efter så många år? Svar: Ja. Det går när recensenten inte enbart hyllar eller dissar utan för en djupare, mer långtgående diskussion utifrån det recenserade verket. När recensenten inte skriver i tiden, enbart nu = då, utan genom tiderna, bakifrån och framåt. Som Anne Brügge gjorde. Hon skrev inte då, hon skriver fortfarande nu. Så känns det att läsa, varje diskussion hon initierar utifrån och med en recension är pågående, än idag kan man läsa henne och delta i diskussionen.

Hon har varit en kunnig, noggrann och prydlig kritiker. Inga formexperiment, inga större chansningar för att se hur en åsikt landar, lite torrt ibland men då kunde hon plötsligt skriva ett oväntat ord som ställde till det i prydligheten. Hon var en akademiskt utbildad kritiker men det kan läsaren knappt ana. Hon blev aldrig akademisk i sitt sätt att skriva. Det bör väl påpekas också att hon är religiös, vilket ibland märks men aldrig så det stör mig. Hon skrev som jag tycker att morgon- och kvällstidningskritiker borde skriva: alla ska kunna förstå, bjudas in till diskussion och debatt.

Anne har ägnat sig åt ”kritikerverksamhet med feministiska verktyg”, enligt bokens underrubrik och henne själv. Men hon har ändå inte tuggat teser och kastat stenar. Jag, men jag är ju blott en man, skulle snarare använda beskrivningen att hon recenserat med kvinnliga verktyg, ut- och inifrån sig själv och med kunskap om förhållandena för kvinnor i historien och samtiden.

Skarp kunde hon bli. Bland annat när hon recenserade Sture Alléns bok ”Grekisk skymning” och påpekade att Allén hoppar över hur kvinnor hade det i antikens Grekland eller när hon likaså påpekar hur det gick till när P O Enquist fick Selma Lagerlöf-priset. Anne har en känsla för ironi som jag uppskattar.

Hur ska ”Klippbok” läsas? Då menar jag inte fysiskt utan var börjar man och hur fortsätter man? Jag skulle nog inte rekommendera att man börjar från början och läser samtliga recensioner, krönikor med mera i tur och ordning från början till slut. Själv bläddrade jag och läste här och var, ömsom framåt och bakåt. Jag stannade oftast vid litteraturrecensioner av böcker jag borde ha läst men aldrig läste.

Som recensionerna av Mare Kandres ”Bübins unge”, Katarina Frostensons ”Berättelser från dom”, Birgitta Lillpers ”Glömde väl inte ljusets element när du räknade” och Ida Lindes ”Maskinflickans testamente”. Jag läser och skäms, Annes recensioner påminner mig om att jag nu ska beställa fram böckerna på biblioteket och äntligen läsa. Så är det med bra litteraturrecensioner, som jag tidigare påpekade, att de lockar till läsning genom tiderna.

Recensionen av Katarina Frostensons diktsamling är försedd med en nyskriven kommentar om det som hänt sen recensionen skrevs (tänk kulturprofilen = Frostensons man), hur detta förändrar – inte helt men delvis – synen också på denna diktsamling.

Liknande nyskrivna kommentarer finns under andra recensioner. Det är bra, det uppskattar jag, det blir en poängtering av recensionernas fortsatta liv, av recensentens deltagande i en fortsatt diskussion. (Jo, jag har själv använt mig av metoden, bland annat i boken med samlade texter från rocktidningen Schlager.)

En annan sak att notera är att vissa recensioner har varit publicerade på flera kultursidor, oftast i olika landsortstidningar, från två till fyra om jag ser rätt (till exempel Hudiksvalls Tidning, Sundsvalls Tidning, Västerbottens-Kuriren och Ljusnan). Det var nödvändigt och inget ont utan ett nödvändigt gott. Före internet och sammanslagningar av lokaltidningar med krav på att frilansar – oftast utan extra betalning – måste gå med på att texterna publiceras i en tidningskoncerns samtliga tidningar, kunde en frilans göra så. Varje kultursida betalade alltför dåligt, det betyder uselt. Flera publiceringar av en och samma text hjälpte till att få upp frilansens intäkter så att det ändå blev möjligt att fortsätta skriva och recensera som frilans. (Hur i hela Sverige klarar sig kulturfrilansar idag?)

Också Annes kritik av andra kritiker och försvar av Elsa Graves diktsamling ”Sataneller” läser jag med stort intresse – ja, nöje. En liten litteraturkritiker i landsortspressen sätter sig upp mot inte bara kulturredaktören i den landsortstidning dit hon själv frilansar utan också mot Stockholmspressens stora, fina kritiker. Ordet är: välgörande.

Ett sista påpekande. Hon har dessutom skrivit resebrev, bland annat från Aten. Där Anne mötte den antika grekiska kärlekspoeten Sappho (Annes stavning) i bokform på engelska och översatte själv några av Sapfos (min stavning) diktfragment till svenska. Vi är överens om att Sapfo var lite fräck (inte så lite heller!) men annars: Anne Brügges Sappho är inte riktigt min Sapfo.