KORTROMAN. Erik Bovin har läst Jonas Rasmussens kortroman ”Arvegods” och imponeras av såväl stilen som gestaltningen.
Arvegods av Jonas Rasmussen
Trombone
2026 lär gå till historien som ett ovanligt blekt litteraturår. Än mer beklagligt är kulturredaktionernas ointresse för de guldkorn som faktiskt utkommit. Ett av dem är Jonas Rasmussens ”Arvegods” som utgavs i somras på kvalitetsförlaget Trombone. Rasmussen är mest känd som prominent översättare av dansk och norsk litteratur. Han har dessutom god smak, blotta åsynen av hans namn i en utgivningskatalog är en kvalitetsindikator i sig.
I år är han aktuell med sin översättning av författaren Madame Nielsens roman ”Lamento” (Ersatz). Det egna författarskapet förtjänar dock större uppmärksamhet än det hittills har fått. Han debuterade 2008 under pseudonymen Frank W Lorenzen med ett verk med den iögonfallande titeln ”Utdrag ur Ändamålslös ändamålsenlighet – En gestaltad estetik”. Annars utgörs författarskapet till övervägande del av poesi. När han nu återvänder till prosan är det med en kortroman influerad av den franska le nouveau roman.
Kanhända har han funnit en förebild i den nya romanens förgrundsgestalt Nathalie Sarraute (1900-1999)? Hennes täta prosa består av korta, detaljrika iakttagelser utformade med stor precision, särskilt framträdande i ”Tropismer” (1939). Detsamma kan sägas om det språk och den gestaltning som tar form i ”Arvegods”.
Detta kammarspel om en man och en kvinna utspelar sig ett par sensommardagar på ett gammalt gods, beläget nära havet. Det är barndomshemmet som de nu återser – 20 år senare. De är inte syskon och tillhör inte ens samma klass. Kvinnan är dotter till godsägarna medan mannen är son till den husa som hennes föräldrar höll sig med. Tankarna går förstås till August Strindbergs ”Fröken Julie” (1888).
Mannen och kvinnan har ända sedan barnsben haft ett gåtfullt men starkt band till varandra som i romanens nutid präglas av kärlek och våld. En minst sagt destruktiv relation märkt av uppväxtens hierarkiska ordning. Krasst uttryckt vill de både ligga med varandra och slå ihjäl varandra. Det görs försök från bägge parter att verbalt närma sig det svåra och såriga men det är uppenbart att deras relation lider av en påtaglig ordlöshet.
På ett yttre plan händer inte mycket. Det som framför allt skildras är deras intensiva kamp för att nå varandra. De är lika mycket en gåta för varandra som för läsaren, och exakt vad i det förflutna som har gått snett och gett upphov till dessa starka känslor skrivs inte ut.
Rasmussen skapar tuggmotstånd i läsningen med ett opålitligt narrativ. Vad som tycks vara en medveten intention att bryta ned berättandet sker ända ned på satsnivå, som i denna passage där tempuset briserat ”Igår brinner det. Imorgon gick de till stranden för första gången. Hon bär en klänning av grönt linnetyg. I går kommer den vara blå”.
Stämningen, detaljskärpan och det stillsamma tempot för tankarna till Ingmar Bergmans filmkonst. Likt Bergman har Rasmussen en tendens att emellanåt bli alltför sentimental. Men det är också min enda invändning.
Romanfigurerna är smärtsamt bundna vid sitt förflutna, sitt arv. I vilken mån är det ens möjligt att bryta sig loss från ett arv, en struktur? Det är inga lätta (dock oupphörligt intressanta) frågor denna roman väcker.
Rasmussens stilkänsla och sensibla språköra är minst sagt imponerande. Språköra, ja. Den erfarne poetens metod har smittat av sig på prosan. Det är tydligt att han lyssnat sig fram till hur orden och meningarna låter i förhållande till varandra.
Det enda kulturkrig vi behöver är för att parafrasera den brittiska kritikern Martin Amis “ett krig mot klyschorna”. Det är därför befriande att Rasmussen slår hål på en av dem med den pessimistiska tes ”Arvegods” framställer: Tiden läker inte alla sår.
info@opulens.se
