SPIONAGE. I Veckans DDR skriver Jesper Nordström den här gången om den ökända östtyska säkerhets- och underrättelsetjänsten Stasi.
Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.
Jag såg den när det arrangerades nostalgivecka i Degeberga. En traktor, närmare bestämt en Massey Ferguson, vackert nött av tid och arbete, stod parkerad mellan mopeder, gödselspridare och män i keps som berättade exakt vilken oktanhalt bensinen hade förr. Här var det idel SD-kepsar, burköl och flintastek på engångsgrill för helt banka in klichéscenen.
Men mitt öga fastnade på registreringsskylten: DDR 007. Ägaren såg att jag såg och sa ”jag lovar att det är slump”.
I Sverige väljer man inte sina registreringsnummer – man får dem. Slumpmässigt, inom byråkratins ramar. Representanter för vulgärhögern, som jag axiomatiskt tänker är i majoritet här i mittersta Skåne – där det varken är nära till Malmö eller Österlens krukdrejare i linnekläder – har nog gett en och annan pik till traktorns ägare. ”DDR-Sverige” är ju för övrigt en mycket historielös tröttsam formulering som fortfarande förekommer.
Det fanns något så motsägelsefullt i kombinationen. En jordbruksmaskin från Skåne – märkt med initialerna för en nedlagd diktatur och siffrorna 007 som oåterkalleligt förknippats med spioner och dess falska dry martini-romantik. Ska man fortsätta rida på klyschor är det väl snarast så att Östtyskland väcker tankar om en evig grå tristess och människor som beter sig diskret likt möss, ja ett slags prudentlig småborgerlighet.
DDR hade en av världens mest effektiva underrättelsetjänster: Stasi.
Under 1970-talet var dess utlandsavdelning, Hauptverwaltung Aufklärung (HVA), särskilt aktiv. Deras mål var att infiltrera väst, i synnerhet Förbundsrepubliken Tyskland.
Det mest kända exemplet är Günter Guillaume, en östtysk spion som i flera år arbetade som personlig sekreterare åt Västtysklands förbundskansler Willy Brandt. Guillaume och hans fru hade i början täckmantel som anspråkslösa medborgare – de drev bland annat en tobaksbutik – innan han långsamt arbetade sig upp inom det socialdemokratiska partiet. I butikens sortiment fanns för övrigt den östtyska boulevardtidningen Das Magazin. Och, jo det fanns faktiskt tidningar med bara bröst, grov blondinhumor och eviga svärmorsskämt också i DDR.
När Guillaume avslöjades 1974 ledde det till en enorm politisk skandal och Brandts avgång.
Guillaume erkände direkt, men under förhöret framförde han en begäran som blivit historisk: ”Jag erkänner. Men jag förväntar mig att ni behandlar mig i enlighet med min rang som officer.”
Ett av de mest använda pressfotona är så här i efterhand närmast parodiskt övertydligt. Vem om inte spionen har mörkare kostym, solglasögon och går ett halvt steg bakom förbundskanslern?
Han såg sig inte som förrädare utan som en soldat i tjänst, med disciplin och plikt. I Östtyskland betraktades han som hjälte, men internt i Stasi var man splittrad. Vissa menade att Guillaume i sin iver förstört relationer som långsamt börjat tina. Andra tyckte att hans fall var parodiskt futtigt och riktade väl på så sätt kritik mot sig själva. Men kanske hade de då själva fallit för 007-romantiken. Hur skulle det liksom annars vara? Vackra femmes fatales och skrikande däck?
DDR:s underrättelseverksamhet var omfattande men ofta lågmäld till sin metod. Det rörde sig således inte om spektakulära James Bond-uppdrag utan om långsam, målmedveten infiltration och informationsinhämtning.
En viktig komponent i det systemet var kortvågsradio.
Än i dag kan man på kortvågsbandet höra så kallade nummersändare – radiosignaler där en mekanisk röst, ofta kvinnlig, läser upp till synes slumpmässiga sifferkombinationer.
”9… 4… 1… 7… 2… 9…”
De används av underrättelsetjänster för att sända krypterade meddelanden till fältagenter, och fenomenet är dokumenterat i både Sovjet och Östtyskland. Inga tekniska motåtgärder kan i praktiken stoppa dem – de är anonyma, globala och mycket svåra att spåra till källan. Vissa verkar stå där som zombies och fortfarande sända information även om uppdraget är över.
Vissa människor har byggt hela konspirationsteorier kring nummersändarna. Andra, mer sansade personer, ser dem som fascinerande reliker från en tid då världen delades i öst och väst, men där kriget mest utspelades i kod, ljud och pappersmappar.
DDR 007 på en traktor i Skåne är bara ett resultat av svensk slumpmässig byråkrati. Ett nummer tilldelat av Transportstyrelsen, inget mer.
Men det är ändå slående hur det, helt oavsiktligt, pekar rakt mot den period i historien då världar speglade varandra i hemlighet. När kodnamn, nummersändare och falska identiteter var en del av vardagen för tusentals agenter i öst och väst.
jesper.nordstrom@opulens.se
