DECKARHYLLAN. Bengt Eriksson har läst ”Fadern” av Monica Rehn och anser att det är hennes bästa bok hittills. Deckarhyllan bjuder därtill även denna gång på intressanta och utförliga lästips.
Skyldig eller icke skyldig
Monica Rehn skriver thrillers som inte är serieromaner men ändå blir en bokserie. Inga återkommande personer men titlarna – ”Moratorium”, ”Lögnaren”, ”Älskarinnan” och den nu utgivna ”Fadern” (Polaris) – med undantag för förstnämnda debutroman hålls samman av en gemensam serietitel, ”Oskyldig till dess motsatsen bevisats”, och framför allt av Rehns sätt att skriva och berätta.
Romanpersonerna är – alltid – så många att de myllrar och därmed blir också de liv som förmedlas så många att de möts och krockar, slingrar sig runt och in i varandra. Alltså många och mycket att hålla reda på: Monica Rehns psykologiska kriminalthrillers ska läsas stilla, lugnt och koncentrerat.
(Apropå serietiteln ”Oskyldig till dess motsatsen bevisats” kan påpekas att Monica Rehn är jurist.)
Tidigare har det mångt och myllriga också smittat av sig på hennes sätt att författa: nervigt och kanske lite rörigt, men det hänger ihop, till sist får hon det att hänga ihop och bli förklarat. Ja, klart. Det nerviga skrivsättet hänger med och finns kvar även i ”Fadern”, samtidigt som Rehn nu skriver mer kontrollerat.
”Fadern” inleds med en bakåtblickande prolog som utgör själva hjärtat – om det finns något som kan kallas ett mordhjärta men säg epicentrum då – i romanen och direkt efter går berättelsen i gång thrillersnabbt med att huvudpersonerna presenteras, liksom automatiskt i handlingen, utan att man ens tänker på det.
Den ene heter Gabriel Magnusson och är advokat, nybliven medlem i Advokatsamfundet men redan rätt misslyckad. Han sjabblade och fick sparken från en större, ansedd advokatbyrå, så han startade i stället en egen byrå men från den försvann och försvinner advokaterna snabbt, den siste just nu och Gabriel blir ordagrant sin egen advokat (ensam på byrån, om han klarar av att betala kontorshyran).
Den andra heter Fredrika Anker, frilansjournalist med egen YouTube-kanal, grävande och impulsiv, som vuxit upp i Spanien utan veta något om föräldrarna. Inte förrän nu, så därför har hon återvänt till Stockholm. I Spanien växte hon upp med sina morföräldrar, Bertil (avliden) och Kerstin, som bör nämnas eftersom hon finns med i handlingen.
Fredrika har ett uppdrag åt Gabriel: hennes pappa, Jonny Andersson, sitter sen 30 år i fängelse för att ha mördat hennes mamma, Ellinor. Pappan vill ha resning och han är bestämd, av någon anledning ska den advokat som begär resning vara just Gabriel. Men de har inga pengar, varken Jonny eller Fredrika, skulle Gabriel kunna arbeta för ”den goda sakens skull”?
Pro bono, som heter. Men det kan han inte. Gabriel har mer än ont om pengar, han är i akut ekonomisk knipa. Han kan inte arbeta gratis. Å andra sidan skulle han behöva det här målet, ett resningsmål, det kunde återupprätta hans rykte som advokat, göra honom känd så att han fick hur många framtida uppdrag som helst, och dessutom skulle Fredrikas pappa Jonny – om resningsmålet blir framgångsrikt – få en enorm skadeståndssumma som Gabriel i sin tur får en inte föraktlig del av.
Många ingredienser i Monica Rehns roman
Hur ska han/de göra? Med i berättelsen finns också hans mycket välbärgade familj, pappan Henry och mamman Marie, som också hon är advokat och varit betydligt mer framgångsrik, de bor på Lidingö med grindstolpar in till huset och en sån där ring att köra runt, och hans syskon, Sissela och Jacob. Varför stöttar föräldrarna inte honom som de stöttat hans syster och bror? undrar Gabriel, ännu en gång.
Fler personer: Gabriels hustru Emma begärde skilsmässan och flyttade till London med deras lilla dotter, som Gabriel inte kan betala underhåll för, han har som sagt inga pengar, när hon blev ihop med en advokat på en känd brittisk advokatbyrå. Gabriel har en ny flickvän, Josefin, men nu börjar han tänka på – ja, han har tänt på – den vackra Fredrika.
Många ingredienser, mycket som kan hända och händer. Som att hans mamma, advokaten Marie, erbjuder sig att hjälpa till med resningsmålet, just resningsmål är ju något hon verkligen har erfarenhet av.
Överraskande slut
Här finns två genomgående trådar, den ena i berättelsens nutid och den andra i dåtid (men den senare löper och rullar också upp sig framåt i tiden). Gabriel för ordet i nutid, i dåtid finns ett annat jag.
Monica Rehn skriver längst en tråd som blir avlöst en annan tråd eller så kränger tråden plötsligt till, där uppstod en knut, och tar en annan riktning, nu är hon inne på en ny tråd. Om man måste vara koncentrerad, när man läser, hur koncentrerad måste inte hon ha varit, när hon skrev?
Ytterligare en person måste nämnas: en författare vid namn Paul Molander, hos vilken Fredrikas mamma Ellinor gick en skrivarkurs. Pappan Jonny pekar ut honom, Molander, som den egentlige mördaren. Författaren Molander deltog vid rättegången mot Jonny, där han sa något som blev en bidragande orsak till den fällande domen.
I alla fall: Gabriel, som advokat, och Fredrika, som efterforskare, börjar arbeta tillsammans med resningen. Gabriel är noga, han vill ha säkra fakta. Medan Fredrika gärna sticker i väg spontant och offentligt, till och med till CNN. En fråga som Gabriel ältar: Varför ville Jonny ha just honom som advokat och ingen annan? Varför valdes Gabriel ut för att sköta resningsmålet?
Det slutar inte som man tror, det brukar inte Monica Rehns kriminalthrillerhistorier göra, åtminstone inte som jag trodde.
”Fadern” är en roman som blir mycket mer än en advokatdeckare och kriminalthriller, faktiskt en sådan roman som skulle kunna och borde nomineras till Augustpriset (trots att det ju ”bara” är en deckare, ja, du förstår). ”Fadern” är Monica Rehns – hittills – bästa thriller och roman.
Fyra lästips
Rätt och fel, egoistisk, godhjärtad eller lättlurad
Lina Arvidsson är en av de svenska spänningsförfattare som skriver krimi snarare än deckare. Hon skriver dessutom sin egen sorts spänning och krimi. Undergenre, nog: psykologiska thrillers.
Hennes nya ”Kvinnorna i huset” (Lind & Co) är inget undantag utan tvärtom typisk, för just Lina Arvidsson: speciell på gränsen till egen, spännande på gränsen till skrämmande. På samma gång realistisk och orealistisk eller orealistisk och realistisk i betydelsen att sånt här skulle väl ändå inte kunna hända i verkligheten. Väl?
Temat är dock inte helt nytt: en främmande person flyttar i en annan persons hus och liv. Men ändå inte så här, inte på det här sättet.
Berättelsen = karaktäriseringen av Eva Falk, huvudpersonen, 46 år, med arbete i hotellbranschen, numera som personalansvarig på hotellkoncernens huvudkontor i Stockholm, börjar direkt i inledningen. Eva bor, som skild, kvar ensam i makarnas före detta gemensamma hus i Sigtuna. (Det finns en förhistoria om hennes uppväxt i Hallonbergen och orsaken till skilsmässan, men den och det får du själv fundera på vid läsningen. Långt borta finns också en dotter, som flyttat till San Francisco.)
Tillbaka till inledningen, som förtjänar att man stannar upp vid den. ”Kvinnorna i huset” börjar så fyndigt att inledningen blir en spänningsnovell för sig. Det har varit konferens på ett hotell, nu är dagen slut och Eva står nere i baren. Och blir uppvaktad, av flera män. Det ska fortsätta och sluta med att en av männen avlider (hoppas jag kan skriva så pass utan att avslöja för mycket), vilket beror antingen på slumpen eller på Eva.
Hotelldödsfallet är viktigt för den fortsatta berättelsen. Snart ska Eva möta den döde mannens änka, Mini, som alla kallar henne, säger hon. De kommer varandra nära: Mini närmar sig Eva med resultatet att hon flyttar in i Evas hus – eller kanske ska det beskrivas som att Mini flyttar in sig.
Till berättelsen hör också att Eva sköter om sin gamle far på ett vårdhem i Sigtuna. Han är knappt kontaktbar längre. Också mamman, som avled i en hjärtinfarkt hemma hos Eva, finns med i bakgrunden.
Jag upptäcker att det är svårt att skriva om den här psykologiska krimin. Här finns så mycket som inte går att återberätta, det skulle vara att spoila. Arvidssons roman är uppbyggd av händelseförloppets detaljer, som påverkar varandra och blir förödande för Eva.
Så jag får väl bara avsluta recensionen så här: Nog handlar den här berättelsen om tillfälligheter? Och valmöjligheter: Välja rätt eller välja fel? Om Eva är egoistisk, godhjärtad eller lättlurad, hon vill väl men det blir fel? Om lögner som blir sanning, inte bara för Eva utan också Mini (som kanske heter Tilly, eller så heter hon Lillis, och hon kan vara en häxa)? Jo, det är invecklat.
I slutet återvänder också Evas dotter Michaela till Sverige och Sigtuna.
Triangelkärleksdrama, sex och klass
Udda och egna psykologiska spänningsromaner och thrillers börjar bli en allt större svensk genre som just kännetecknas av det udda och egna. Romanerna kan placeras tillsammans i denna undergenre samtidigt som varje roman är udda i egen rätt, denna författares roman, inget annat och ingen annans.
Dessa romaner, som alltså både hör och inte hör ihop, skrivs till stor procent av kvinnor. ”Domestic noir” kunde vara en gemensam vinjett (för detta breda begrepp). Hit hör den nya, andra titeln, ”Mammas flicka” (Romanus & Selling), i Djursholmssviten av Jina Zachrisson. Liksom ”Au pair”, den första delen i sviten och en av fjolårets bästa svenska spänningsdebuter (enligt mig).
Också ”Mammas flicka” utspelar sig då förstås i Djursholm, denna rika Stockholmsförort eller förstad. Varför skriva en hel spänningssvit om Djursholm? Det går att fråga sig men jag tror att svaret kan vara att där de rika bor – där brukar det också finnas människor som inte är så rika. Antingen så bor de i en annan, mindre del av området eller kommer dit på besök.
Och det uppstår en samhällelig frontalkrock. Som kärlekstriangeldramat – denna ”domestic noir” gånger två eller till och med gånger tre – mellan Olivia, Jonas och Kattis i ”Mammas flicka”. Samhällsklasser, kvinnor och män möts, blandas och/eller krockar, i olika konstellationer. De har barn tillsammans, alla tre, till att börja med.
Olivia och Jonas är gifta sedan fjorton år och har tolvåriga tvillingpojkar. Kattis och Jonas har också barn ihop, en sexårig flicka. (Ja, du kan räkna själv.) Om detta visste Olivia ingenting tills Jonas lämnade henne för att i stället bo ihop med sin riktiga kärlek, Kattis. Det får Olivia att bli desperat – det betyder hämndlysten.
Till saken hör att Jonas är en våldsam man. Till saken hör också att Olivia och Kattis är barndomskamrater, trots olikheterna. De kommer från olika samhällsklasser, här nere respektive där uppe, ensamstående, missbrukande mamma med usel ekonomi kontra välutbildade, välbärgade föräldrar. Ändå blev de vänner, kamrater, kompisar.
Berättelsen följer dem bakåt, främst Olivia, i tillbakablickar: deras olika uppväxter, hur de möttes och hur de – bägge två – mötte Jonas. Den friare och modigare Olivia och den mer återhållsamma Kattis som också blir vildare och roligare tack vare Olivia.
Deras första, mycket unga fylla. Deras vänskap (förr). Deras ovänskap (nu). Deras vänskap (återigen, kanske, i framtiden, ändå). Och mitt i detta: Jonas, lika tuff privat och i arbetet, som man, make och VD.
”Jina Zachrisson skriver som med en strypsnara. Drar åt handling och intrig undan för undan, allt mer och mer.” Så skrev jag om debutboken ”Au pair”. Orden passar också för ”Mammas flicka”.
Psykologiskt spännande och krävande
Spänning i vardagen. Ja, mycket spännande. Och liksom sparrande, studsande psykologiskt: från klienten eller patienten till kuratorn och tillbaka. Men krimi och kriminellt? Kanske inte men ändå en passande roman för spännings-, kriminal- och deckarläsare, tror jag.
Tina Trenders ”Tystnadsplikt” (Lind & Co) med undertiteln ”De berättar. Hon lyssnar.” ger en förklaring och bakgrund till Trenders föregående thrillers, ”En bra man” och ”Allt är perfekt”. Och det borde man ju ha kunnat ana, att hon själv till vardags är typ kurator.
Hennes två tidigare romaner, genre: psykologiska kriminalthrillers, var liksom gestaltningen. Hennes nya frilägger den grund som utgör fundamentet utifrån vilket hon författar kriminellt. Ett slags förklaring till såväl hennes romaner som författaren själv.
Det sägs – och det verkar hon hålla med om – att ”Tystnadsplikt” är ett avsteg från de tidigare kriminella romanerna (och en senare, som kommer till hösten). Men det tycker, som syntes ovan, inte jag. Snarare ett komplement, just en bakgrund men även fördjupning.
Samtliga personer i ”Tystnadsplikt” hade kunnat vara med i Tina Trenders kriminalthrillers. Huvudpersonen Frida, nyutbildad kurator, börjar nu sin första anställning på en vårdcentral i stockholmsförorten Farsta.
Till kuratorn Fridas samtalsrum kommer människor som befinner sig mellan liv och död (ofta i motsatt ordning). De pendlar mellan hopp och förtvivlan, ljus och mörker (också i motsatt ordning). De faller ner i rädsla och skam, alla mänskliga och mindre mänskliga känslor.
De berättar om sig själva för kuratorn, ifall de alls berättar. Jo, de berättar. Men det kan sitta långt inne. De är män och kvinnor, de är i olika åldrar, de bär olika upplevelser med sig. De heter, i tur och ordning: Truls, Adnan, Nora, Karin, Ian och Eva.
Mår de bättre efter att ha mött och samtalat med kuratorn Frida? Mår Frida bättre – eller sämre – efter att ha mött dem och hört deras berättelser? Mötena påverkar både den ena och den andra. Också Frida, inte minst Frida: i arbetet som kurator och i samvaron med arbetskamraterna men även i privatlivet utanför vårdcentralen, hemma i sin lilla lägenhet vid Blåsut, i hennes kärleksförhållanden.
Frida målar. Hon målar ur sig sina tankar, känslor, minnen. Hon målar sig, mer eller mindre, ut ur tillvaron och omgivningen. (Av detta kan anas att hennes förhållanden inte löper så bra.) Får Fridas arbete henne att bli en annan människa? En bättre eller sämre?
Låt mig svara och konstatera så här: Jag skulle aldrig klara av att arbeta som kurator. För hur lägger man av det man hört när arbetsdagen är slut? Det man lyssnat på med ”tystnadsplikt”? Så svårt att inte bli engagerad som privatmänniska och inte bara som yrkeskurator. Klarar Frida av det?
Iransk spänning i Sverige
Jalal Lalouni är ännu en svensk deckardebutant. Ja, de verkar ju aldrig ta slut. Vartenda år debuterar ett oräkneligt antal nya deckarförfattare i Sverige. De skriver så olika sorters deckare också, det är ju extra kul.
Som ”Mannen med ett blått öga” (Piratförlaget) av Jalal Lalouni. Redan titeln påpekar att det här är en annorlunda spänningsroman. För nog ska titeln få svenska deckarläsare att tänka att det är ovanligt med blåa ögon?
Journalisten Jalal Lalouni var tio år när han på 80-talet kom med sina föräldrar från Teheran till Sverige. De hade flytt från diktaturens Iran. Hans huvudperson, journalisten Ash Esma (egentligen Ashkan Esmalian), kom också som liten med föräldrarna från Teheran till Sverige, även de flydde undan islamismen.
Det går inte att läsa ”Mannen med ett blått öga” utan att tänka, i alla fall kunde inte jag det, att Ash är Jalas alter ego. Romanen har lika mycket blivit en berättelse om flykt från vad som var ens hemland, för att omplanteras och växa upp i ett annat, främmande land, alltså Sverige.
Hur många av Ash Esmas upplevelser och erfarenheter är också Jalal Lalounis? Det vet jag inte. Men de finns där, liksom mellan raderna, de anas men syns inte, och blir en verklig undertext till en fiktiv berättelse.
Ash verkar dock vara mindre lyckad som journalist än Jalal. Eller säg, han hade oflyt. Ash var framgångsrik men det slutade med en katastrof, nu ägnar han sig åt lokaljournalistik (en, brukar det anses, lägre stående form av journalistik). Men så kommer chansen att återigen bli en grävande journalist, den chansen hägrar, om han får den, om han lyckas ta den.
Berättelsen handlar mycket om Ash Esmas liv: föräldrarna (pappan är död, mamman flyttade till Spanien), själv är han skild och hans före detta hustru har rest till Iran med deras lille son (ska de stanna i Teheran, ska han någonsin få se sonen igen?), själv kämpar han med att skaffa nödvändiga papper för att kunna få ett nytt iranskt pass.
Också spänningshistorien utspelar sig i två tidsplan: åren 2016 och 1986–87. Ashkan och föräldrarna kom 1986 till en flyktingförläggning i (det fiktiva) Hallersta. Han fick två kompisar och skulle möta en hemsk, iransk man med ett blått öga. Trettio år senare ska Ash, vid ett besök på iranska ambassaden i Stockholm, återse mannen med detta blåa öga. Om det är han, ja, kan det vara samme man?
Jalal Lalouni tvinnar två trådar: livsberättelsen om Ash som iransk flyktinginvandrare och spänningsberättelsen med och om den enögt blåögde mannen. Inte helt lätt, konstaterar jag. Fakta måste med och nämnas. Iranska ord och uttryck ska översättas och förklaras.
”Mannen med ett blått öga” är en intressant spänningsroman. Men en spänningsroman ska också vara just spännande. Här blev resultatet mer intressant än spännande. Samtidigt som det är en både annorlunda och lovande spänningsdebut, så jag ska definitivt hålla ögonen öppna för nästa titel i serien.
info@opulens.se
