En kort elegi av Patrick Cotter

LYRIK. Så här i juletid presenterar Håkan Sandell en dikt av den irländske poeten Patrick Cotter.

Här uppe i Oslo ligger cannabisdoften tät kring de sista dagarna av julhandel. Annat är sig mer likt. I gathörnen säljs de hemlösas julbok. Egentligen har gatumagasinet =Oslo som är förläggare till julboken en bredare bas än så och säljs av diverse olycksdrabbade grupper. Det rör sig om säljare som kan räknas i hundratal.

Jättejulgranen på Karl Johan som står och lyser, är den sedvanliga mellanfolkliga gåvan från Kanada (medan Norge i sin tur skänker en gran till London). Det sker också utdelning av matpaket vid Oslo centralstation. Förra årets julafton uppgick folkräkningen vid denna utspisning till runt tusen personer, som radade upp sig i kön. Det är nog inte den gängse bilden av den norska oljerikedomens huvudstad. Och detta får mig att tänka på en irländsk dikt som jag läste i början av det här året när den nyligen hade publicerats

Patrick Cotter heter poeten, och han är född 1963. Diktsamlingen bär titeln ”Quality Control at the Miracle Factory” (2025). Och dikten som jag nu har översatt är att betrakta som en kort elegi, detta både till ton och ämne. Dikten bär för engelskspråkiga läsare inom sig ekon av W H Audens berömda elegi över Irlands nationalskald William Butler Yeats, ”He disappeared in the dead of winter…” (En dikt skriven direkt efter att Yeats avlidit i januari 1939.)

Liksom i Sverige domineras poesiscenen på Irland av huvudstaden. Den tredje staden i storleksordning, Galway, har samlat en del poeter kring förlaget Salmon Poetry. Men det var i landets andra stad, Cork, som det nere på sydkusten först växte fram en fristående poesiscen. Vare sig Thomas McCarthy, Gerry Murphy eller Patrick Cotter har lockats att följa den vanliga uppflyttningen till Dublin. På sin sida har man så Cork Poetry Festival, för att inte tala om ett mildare klimat. Nedåt kusten fanns även Derek Mahon (1941-2020), som många på Irland ansåg lika värdig det Nobelpris som 1995 tilldelades Seamus Heaney.

Just de under den perioden, 1995-1996, var jag bosatt på Irland och kom att hälsa på hemma hos familjen Cotter ett par gånger i Cork-förstaden Blackrock. En liten före detta hamnby som kvällstid under lyktorna mest av allt liknade ett piratnäste, där John Silver i vilket ögonblick kunde förväntas halta fram längs den stenlagda kajen. Patrick visade sig vara något i min irländska omgivning så pass ovanligt som en antikatolsk socialist, som effektivt befriade mig från i varje fall ett par av mina keltiska drömmar för att i stället placera mina fötter på fastare jord och få mig att se sprickorna i det irländska nationsbygget.

Cork – med sin gamla franska stadsdel där flyktingar bosatte sig under religionskrigen, sina många öl- och whiskeybryggerier, och sina påfallande små ekonomiska villkor i stadens södra och norra arbetarstadsdelar, sina marknader med gammalt skrot – påminde då mest av allt om ett Storbritannien ytterligare några decennier tillbaka i tiden. Senare kom den ekonomiska uppgången, det så kallade Celtic Tiger-fenomenet, och EU-medlemskapet. Men bubblan sprack, och fattigdomen återvände, bara med den skillnaden att bostadspriserna nu hade gått upp. Hemlöshet tillkom till de tidigare gisslen och cirkeln var sluten.

I diktsamlingen ”Quality Control at the Miracle Factory” skymtar detta nya Irland på varenda sida. I avdelningar med namn som ”Songs in a Time of War” och ”The State of the Blessed Dead”. Det finns i Patrick Cotters poesi en kombination av stor ömhet och ett bryskt socialt raseri. Fast orättfärdigheten möter överallt, förblir livet en gåva, intensivt uppfattad och skildrad.

Cotter har mer gemensamt med tidigare generationer poeter än det omedelbara nuets, där han kryssar fram mellan politik och religion, insisterande på konstens egen kraft. Ofta är han retorisk, men likaså snar att slå den egna retoriken i bitar.

HÅKAN SANDELL