SOCIALT LIV. I årets sista krönika skriver Lars Thulin om fenomenet sunkpubar och förklarar varför dessa kan vara så givande att besöka.
Sunkpubar, ja så kallas de pubar där enkelheten står i centrum. Lokalerna är enkelt inredda, menyerna enkla och korta, och det öl som tappas upp är nästan bara storbryggeriernas enklare varianter: Norrlands Guld, Fat 21, Falcon. Flertalet gäster är sådana som kan kallas enkla människor.
Sålunda medborgare som inte alltid vandrat på den soliga sidan av livets gata. Många har lämnat yrkeslivet, andra har några år kvar. Jobben de haft, eller har, är ofta den typ av arbete som aldrig kan skötas hemifrån.
Under pandemin uppmanade grötmyndigt de styrande oss alla att jobba från köksbordet via våra datorer. De som inte kunde göra det höll dock samhället igång under denna dystra period: de i sjukvård och omsorg, renhållningsarbetare, chaufförer, skolpersonal, lagerarbetare, anställda i handeln med flera. Yrkesgrupper som gick till jobbet när andra hukade i villor och bostadsrätter och var sura för att avokadon de fått levererad till den egna dörren, inte var riktigt ätmogen.
Om dessa anställda som inte jobbade hemifrån i stället valt att stanna hemma så hade samhället kraschat på ett par dagar, medan det hade tagit veckor innan vi saknat key-account managers, HR-ansvariga, skattejurister och influencers.
I mitt grannskap finns det sunkpubar. Jag älskar att besöka dem, sitta ensam vid ett bord och lyssna på samtalen som pågår runtomkring. Dessa samtal är oftast ärliga och utan choser och attityder. Om någon gör sig märkvärdig tas denne ofta hårt men hjärtligt ner av övriga i gänget. På sunkpubar pågår livet, ett liv som kanske inte alla känner till. Kanske inte vill känna till. Men vågar man ta till sig av detta blir besöken både givande och lärorika.
Sunkpubar ‒ tre exempel
Här tre exempel från Stockholmsområden nära mig. Med namn som Hägerstensåsen, Midsommarkransen och Södermalm. I folkmun heter de Åsen, Kransen och Söder.
En servering i Kransen
Vad brukar diskuteras på en pub? Jobbet, relationer, tv-serier, fotboll? Kanske, men på en servering i Kransen satt fem personer och debatterade upprört att priserna för vård och medicin skulle höjas märkbart. Hur skulle Nisse och Maja fixa det, som båda drogs med ohälsa? För en av dem var fattigpensionär och den andra hade nyss förlorat jobbet? Fast cheferna hämtade självklart ut sina feta jävla bonusar. Så följde analyser av samhället och politiken: förenklade, förbittrade och förbannade – visst. Men knappast mer osanna än de ordmassor som folkvalda hasplar ur sig när de blir trängda.
Drama på sunkpuben
På ett hak på Söder utspelades ett drama. En diskussion mellan en man och en kvinna i en relation. Det hela blev högljutt och måhända för personligt. Anklagelser om oförrätter och svikna löften bollades över en fläckig bordsskiva med halvfulla vin- och ölglas. Då ingrep personalen. Inte för att tysta ned dem. Nej, de betydligt yngre damerna som staplade glas bakom disken ställde sig på kvinnans sida och skällde helt sonika ut mannen. För de hade hört hans patetiska skitsnack så ofta att de tröttnat. Nu fick han väl för fan ändå ta sig samman.
Inte bara mina öron spetsades i lokalen. Här pågick en scen som tagen från Netflix i levande livet. Eller, om man så vill, en scen som kunde vara upptakten i en Lars Norén-pjäs. Utan avgift för åskådarna. Det slutade med att mannen tömde sin öl, muttrade något och gick ut.
Puben på Åsen
Så en av förra årets mellandagar på puben på Åsen, ett ställe med stammisar där nykomna gäster ofta möts med glada hej från dem som sitter där. Frågor om hur det är, möts av svar som ärligt beskriver hur det verkligen är. Och frågeställaren orkar lyssna och ta del av svaren. Vid ett bord vid ett fönster satt två män i det som kallas övre medelåldern. Framför sig varsin Falcon i halvlitersflaska. Ämnet för dagen var den stundande nyårshelgen.
En av dem pratade lite för högt och lite för snabbt, som om det han sade inte kom spontant utan var något han tränat på att säga. Budskapet var mycket klart
– Du vet, nyårsafton är amatörernas afton. Så töntig. Jag har köpt en fin fläskfilé på Lidl, den räcker till tre middagar för mig. Sedan kollar jag på någon film, men struntar i att dricka bubbel och massa sådan skit. Lägger mig före tolvslaget. Va fan, det är väl bara en kväll som alla andra, varför sitta uppe?
Det behövdes ingen examen i psykologi för att inse att detta var ett exempel på det som kallas livslögn. Mannen ville med stor säkerhet slippa sitta ensam ännu en storhelg, och kanske skämmas för det. Han önskade att få dela den med några. Att bli sedd, ihågkommen och inbjuden. Men för att skydda sig mot smärtan i att denna längtan var fåfäng, utmålade han sin stundande nyårsafton som paradiset.
Om scenen utspelats i en Hollywoodfilm, hade jag bjudit mannen till min nyårsfest två dagar senare. Vid tolvslaget hade vi kikat på fyrverkerier samt lätt berusade och med fuktiga ögon kramats och sagt att detta måste bli tradition. Pianoklink, bjällerklang och barnkörer hade därefter tonats upp och eftertexterna börjat rulla.
Fast det var inte Hollywood. Utan Åsen en gråkall eftermiddag. Jag nöjde mig med att hemifrån swisha en tvåhundring till en av organisationerna som hjälper till att dämpa ensamhet och ångest vid långhelger.
God Jul och Gott Nytt År på er! Precis som mina barnbarn tar jag nu jullov. Tack för i år och hoppas vi hörs 2026.
lars.thulin@opulens.se
