LYRIK. ”Med sitt verk lyckas Eliot Weinberger belysa en av litteraturens styrkor: litterära texters förmåga att färdas mellan olika tider och kulturer för att läsas, tolkas och omtolkas.” Det skriver Erik Bovin som läst diktsamlingen ”Tu Fus liv”.
Tu Fus liv av Eliot Weinberger
Översättning: Christoffer Stuveback
Förord: Martin Svensson Ekström.
Rand förlag
Den amerikanske, flerfaldigt prisbelönte, mångsysslaren Eliot Weinberger – till yrket kritiker, essäist, översättare och poet – har märkligt nog inte introducerats för en svensk läsekrets förrän nu.
Han är mest känd som den främsta engelskspråkiga översättaren av poeterna Octavio Paz och Bei Dao men är även en skarpsynt essäist.
Hans första diktsamling ”Tu Fus liv” från i fjol finns nu nämligen tillgänglig i svensk språkdräkt. Det är en egendomlig diktbok, snudd på kufisk, där Weinberger diktar om den kinesiske poeten Tu Fu (712-770 e Kr), eller Du Fu som den vise poetens namn oftare stavas. Flera tusen år efter sin död förlänas han så, tack vare Weinberger, en poetisk självbiografi.
Själv har jag endast läst några enstaka dikter av Tu Fu som var en av Tangdynastins mest remarkabla poeter. Men det gör inte så mycket. Weinbergers bok håller för att läsas som ett diktverk i egen rätt, samtidigt som den utgör en utmärkt ingång till Tu Fus poetiska universum.
En stor eloge till Christoffer Stuveback för översättningen, samt till Martin Svensson Ekström vars initierade förord gör den kulturella och historiska kontexten tydlig för läsaren.
Tu Fu
Tu Fu ägde en varm men avklarnad blick på tillvaron. Som smakprov bjuder jag på min tolkning av dikten ”Till Pa, en lärd som dragit sig tillbaka till landet Ui” där jag utgått från Hans Emil Larssons översättning från 1894:
Människorna sitt liv
evigt ensamma vandra.
Likt stjärnor de gå
utan att möta varandra.
Vårliga örter de
plocka trots regnet och natten,
blanda med hirsen gul
riset, som kokat i vatten.
Värden saknar ord
för den glädje han känner.
Tio koppar vi snart druckit,
vi gamla vänner.
Dock är min tanke klar,
men jag är rörd och gråter
över vänskapen vi funnit
så levande åter.
Redan imorgon
beger jag mig av långt bort
och framtiden blir
som ett strandlöst hav
för oss.
Weinberger ikläder sig rollen som Tu Fu
Varm men avklarnad är även blicken hos Weinberger. Han har även fångat det zenbuddistiska drag som går att skönja i Tu Fus diktning. Det är inte fråga om tolkning, än mindre simpel imitation utan Weinberger ikläder sig helt enkelt rollen som Tu Fu. En beskrivning som kanske får svenska läsare att dra sig till minnes den rolldiktning Kjell Espmark med stor förtjusning ägnade sig åt.
Att beskriva Weinbergers poesi som komprimerad är minst sagt en underdrift. Han har enligt egen utsago läst de 1 600 dikter som poeten lämnade efter sig och ur detta gigantiska material silat fram 58 inte sällan lapidariska dikter utifrån ”tankar, bilder och allusioner”.
Resultatet saknar knappast stringens men verket lämnar ändå en del i övrigt att önska. Weinbergers poesi är emellanåt fragmentarisk på fel sätt så att det blir kryptiskt och stumt i stället för suggestivt. Stundvis är hans dikt också väl prosaisk för min smak.
Starkt berörande dikter
Ändå hade jag inte velat vara utan Weinbergers poesi för de gånger han lyckas håller dikterna högsta klass. Flera dikter handlar om det liv som behöver framhärdas i krigstid. Dessa är starkt berörande och ekar, av förklarliga skäl, in i vår tid:
”En öde gårdsplan: ett gammalt träd:
en kullvräkt tempelklocka:
världen jag lever i.
De vinner och vi förlorar; vi förlorar och de vinner.
Rankor klättrar på ruttnande ben.
Hon vet att han aldrig kommer komma hem från
armén, men lappar hans kläder för säkerhets skull.”
”Tu Fus liv” har en metadimension
Trots en del brister är ”Tu Fus liv” på det hela taget läsvärd. Här föreligger en intressant metadimension som får läsaren att reflektera över gränserna mellan översättning, tolkning och vidarediktning. Själv har jag svårt att tro att AI någonsin kommer leverera helt tillfredsställande översättningar. För att lyckas med det krävs helt enkelt en inlevelseförmåga och kreativitet som endast vi människor besitter.
Med sitt verk lyckas Eliot Weinberger belysa en av litteraturens styrkor: litterära texters förmåga att färdas mellan olika tider och kulturer för att läsas, tolkas och omtolkas. Därtill visar han hur i synnerhet stora verk tenderar att ständigt befinna sig i rörelse och till följd därav erhåller sitt bestående värde. Tag och läs!
info@opulens.se
