
DIKTER. I dag kan vi presentera ett urval dikter hämtade från Michael Economous aktuella diktsamling ”Öar börjar och slutar i havet – Dikter från Hven”.
Dikterna i Michael Economous aktuella diktsamling ”Öar börjar och slutar i havet – Dikter från Hven” (CKM förlag, 2025) speglar såväl nutiden som ön Vens dåtid. Det kan till och med röra sig om över tusen år gamla verkligheter.
Michael, i din nya diktsamling är det förflutna starkt närvarande. Hur ser du på förhållandet mellan vår nutid och historien?
– Frågar man AI om värdet av historia och flydda tider, av hällristningar, stenyxor och runor är svaret så standardiserat att man nästan omedelbart förlorar intresset. Men det opersonliga är förstås inget förvånande; snarare är det symptomatiskt för vår tids oförmåga att förundras över att allt som hör till det förflutna faktiskt kan upplevas som angeläget. Och levande.
Som poet tar du i boken läsaren med på en resa i ett tidsflöde. Kan du säga något om dina intentioner?
– Det är som om det där flödet av tid är något som ständigt pågår och därför får hällristaren samsas om utrymmet med konstnären. Poesin kan i bästa fall (läs: bättre än AI) belysa runtecken, ödekyrkan, Tycho Brahe samt några hvenska människoöden.
Varför Hven?
– Om du syftar på stavningen, alltså gammalstavningen, så vill jag betona öns släktskap med hav och himmel (heaven). Samt, varför inte, historien? Men om du undrar varför jag valt Hven som dikternas utgångspunkt, så är det för att ön länge fascinerat mig. Platsen i Öresund har ju borgat för att såväl världshistorien som litteraturhistorien påverkat. Slaget vid Svolder år 1000 kan ha utspelats nära ön, danskars och svenskars kamp om herraväldet, judiska flyktingöden… Till och med Shakespeare var medveten om öns existens. Tycho Brahe lär vara Prospero, trollkarlen, i Stormen. Många framstående konstnärer har också attraherats och lockats till Hven.
Är det något särskilt Opulens läsare bör känna till angående de utvalda dikterna?
– Nämndemansgården i urvalets del I är centrum för Hvens livaktiga hembygdsrörelse och i del II framgår konstnärernas anknytning till ön bara i avslutande af Klint-dikten (se inledningscitatet!). Vad gäller stockholmaren Gustav Rudberg, för konstälskaren också känd som Spanien-Gustav, var han många år verksam på ön, medan Carl Fredrik Hill ofta besökte Hven, under sin långa sjukdomstid i systerns sällskap.
CLEMENS ALTGÅRD, kulturredaktör
Michael Economou
Ett urval dikter, hämtade ur
Öar börjar och slutar i havet Dikter från Hven
(CKM förlag, 2025)
I
FLINTMÄSTAREN ÄR INTE DÖD
Inte sjunger sädesärlan för flintmästaren.
Inget tyder på att världen söker honom.
Inte följer någon spåren av hans liv.
Hantverket är bortglömt och nonchalerat,
förpassat till en skalle utan ögon.
Det ser ju idag ut som om käkens betsel
av ogräs skymts av evinnerliga tider!
Men plötsligt – i en vindil från havet
blottläggs själva konsten, innesluten
i en häpnadsväckande gåta.
Några pilspetsar, vassa benskrapor
och halvfabricerade flintyxor har flera
tusen år inväntat ljusets ögonblick
som i sin gränslösa öppenhet
lyser upp seklernas samtal.
Jord blåser bort från marken,
väcker flintmästarens själ.
Tider är med ens levande,
inte längre förstenade!
Ändå är flintans sken inte överlägset
vårt sken, men föremålen gör
flisor av vår egen förträfflighet:
tveeggat avskrap riktar spetsen
mot all vass hybris som får oss tro
att flintmästaren aldrig varit i liv.
Till och med sädesärlan ska kvittra
i musiken av sitt misstags toner.
*
HÄLLRISTARENS SJÄL ÄR VÅR SJÄL
I sin frånvaro lever hällristaren
som om han aldrig blev klar
med dagsverket som når oss
likt ristningarnas resumé av
vad som var föreställningar och barbari.
Vi ser honom inte, men känner
magin i vidden av hans tro på jorden.
I handen håller han vår nyfikenhet.
I bröstet andas en omistlig framtid!
Hällristaren ligger ner, vänd mot sin puls
som om han ännu lyssnar på livet –
och inte på döden som pågår
fastän vi har svårt att tro att ljudet
av arbetet som utförs på klipphällen
någonsin ska kunna upphöra.
Skallen är ju täckt av seklers jord.
I historien skymtar okända skepp
som ska försvinna vid horisonten.
Nära är långt borta, men avståndet
krymper i takten av vårt försök
att nå in i hällristarens själ.
Världen växer ett ögonblick i sänder
för att seklerna ska återuppstå,
bli en värdigare tid inom oss.
Och i hällens värld ska bilderna
evigt måla: Skriv oss, glöm icke.
*
RUNORNA FÄRDAS GENOM SEKLERNA
I skaldekonsten var jag inte den främste.
Lust och liv och ljus gavs av runan
som lät stenen mjukna mer än mossan.
Och runan var ju också rak som ryggen
min – den blev poesins vapendragare,
lika häpnadsväckande som drömmen
om barnet vars första ord
löd “Goddag ljuset.”
Just det barnet såg mig, viskade mer
i mitt öra: “Träd ur ditt huvud,
se undret du är”. Sedan tystnade
det många år tills jag blev barnet.
Märklig förundran!
Barnslig förundran!
Tyngdlös förundran!
Obegriplig förundran!
Undflyende förundran!
Svårformulerad förundran!
Men motsatsen är värre, en glosa
utan integritet, framtidens taggtråd:
det enda som växer då är cement.
Konsten jag lärde var alltså runans.
Tecknen lät jag sprida på öns stenar
med hjälp av det barnet.
Vi trevar oss genom seklerna.
Runor för färden vittrar inte.
*
NÄMNDEMANSGÅRDEN
Röster ur döden talar varje natt.
I skjutsstallet står hästdroskor
och bidar sin tid: grusvägarna
saknar öns långsamma resenärer.
Mörkret stillar sig kring gåtor.
Gården glänser, spröd som raps.
Avslutade liv söker överlevnad.
Den som vill röja sin olevda stig
lägger färdleder åt sina berättelser.
Kyrkogården är inget slutkapitel.
Så skriver de döda in sig i ljuset
av sitt finstilta förflutna; röster,
som läckta ur ett blekt, ångrat
testamente, trotsar tystnaden
för att bejaka vad som växer
i drömmar, närda av den tid
som söker sin levande ton.
Gården gör sig redo för avfärd.
Man vet när klartecken ges.
Rösterna färdas snart i ljudet
av droskor på väg, då världen
sakta vaknar likt lysmaskar
inifrån de mörka horisonter
som ger sken av att återfödseln
är möjlig i det gryende ljuset.
*
VAD BÖNEN I ÖDEKYRKAN INTE VILL
Bönen vill inte, Herre,
att du ska stensätta din själ
för att överleva oss. Bönen vill,
Herre, att din röst ska nå
den som inte får sina bördor lättade
av katedraler. Högmodet, Herre,
högmodet är den ruin
till vilken ingen går.
Bättre lyssna till fågelsången.
Den är tillräcklig som evighet.
Dess musik hörs som miraklet
i att du finns, Herre, stämd
av det universum
som bejakat dag och natt
i tonen av din levande rymd.
*
DRÖMMEN
I drömmen uppenbarar sig ett skepp
på himlen ovan Hven
och släpper sitt ankare
i ljusgläntan invid öns högsta krön.
Som om färden avslutats
i naturens tidlösa hamn,
synlig överallt på den plats
där Tycho Brahe förstod sig på
supernovans ljus i Cassiopeia,
lämnar fjärilar skeppet för att försäkra sig
om det illusoriska i färg och horisont.
Inget finns till för sin egen skull.
Inte ens sjömännen som klättrar ner
längs skrovet för att lossa ankaret
som fastnat i ljuset, vågar
störa fjärilarna i denna dröm.
Och vind och färg och tid som ankrat
på fjärilarnas vingspetsar fyller oss
med tillförsikt: ljuset från vingarna
kan ju aldrig skiljas från drömmen!
Samspelet gör varje fjäril till en lätt resenär
i vår värld, tystnadens gungflyn
som sjunger för vårt behov av att avstå.
Och tillståndet i vilket vi bärgas för att bli
de drömmande människor vi är
är tänkta att vara, gör att vi alla
måste gå ombord på skeppet
som snart ska likna ett större gungfly,
på flykt undan mörka horisonter.
II
GUSTAV RUDBERG SÖKER LJUSET
I BÄCKVIKENS HAMN
Ett lätt majdis i tankarna: jag,
så ofta utnämnd till Spanien-Gustav
att man kan tro att Hven är
en ovidkommande värld, vet
att ljuset färdas fortare än kylan.
Värmen kommer inte lika fort.
Värmen är långsamma kärleksbrev
från havet: vågskvalpet längs kusten bidrar
till den känslan. Allt från världshaven
är ju en gnagande känsla av glädje!
Men skärpan som hjälpt mig så många år
bygger ingen hamn åt tålamodet längre.
Sakta sluter hjärtat sig, själen gömmer sig
i känslan av att något tar slut. Vad för slags
avgift ska stämplas på biljetten? Vad
kostar färden mellan seklerna som har
tidlösheten som sista hamn?
Jag kan inte svara. Jag anar inte vart världen
är på väg. Jag vet bara att diset dyrkar upp
ljuset i en sådan stillsam takt
att konst och kärlek
avkrävs mig lika långsamt.
Och att det snart måste vara hög tid
att inse varför hjärtat är ombytligt,
men inget hav, varför havet är ombytligt,
men inte stort nog att kalla sig ett hjärta.
*
CARL FREDRIK HILL GÅR PÅ VATTEN TILL HVEN
(syster Hedda säger att Öresund har tillgång till
samma vatten som Atlanten)
Ge mig färg nog
att vara gammaldags.
Ge mig minne och blomma,
värld och Paris.
Ge mig tro
att gå på vatten.
Ge mig sundets hjärta
så jag får andas dess ångbåt.
Ge mig undanskymdhet!
Ge mej mig åter
så jag kröns Kung Konung.
Ge mig far och mor
så jag blir deras förstfödda barn.
Ge mig insikter
så jag ser horisonter.
Ge mig kärlek
så min själ försonas.
Ge mig öns stigar
så jag kan gå in i mig själv!
Ge mig evigt Guds hand
så jag inte är ensam i himlen.
Ge mig fyra utsikter
så jag får se mig själv.
Ge mig stenbrottets muller
så jag hör stenars själ.
Ge mig ögon åt syster Hedda
så hennes blick kan måla mig!
Ge mig konst åter
så jag är Carl Fredrik Hill.
Ge mig tron på oljefärgerna
så jag blir Guds ensamhet.
Ge mig havet runt Hven
så jag når Luc-sur-Mer.
Ge mig cigarrer och absint
så jag minns caféöknarna i Paris.
Ge mig korsfästelsens stigma
så jag blir blod åt vindarnas Kristus.
Ge mig Hvens sommarnöjen
så mitt liv alltid festar!
(syster Hedda säger att man inte kan bada i samma vatten
mer än en gång)
*
HILMA AF KLINTS VISION
Den plats som vi bestämt i Öresund skall begagnas för att
uppbygga den kyrka som blir den första i Sverige som
kommer att utföras i en ny riktning.
H a K., 31/3 1931
Sent i mars 1931
flyttar templet in i min ateljé.
Det andliga är så väldans stort,
men det heliga får plats i min vision.
Bara jag kan vara platsen.
Över templets gryningsgula väggar
projicerar jag tanken
på att det enda
som är störst är Gud.
Hven är en ellips sedd
genom teosofins rymd.
Templet är framtid nog
att möta världen
i den gudomliga fullbordan
som kallas evighet.
Där vakar en röst inom mig.
Rösten vill inte vara stilla.
Jag är dess tempelgård
med en tystnad
som ber mig lyssna.

info@opulens.se


