MUSIK. Lars Thulin besökte Island i somras. Där fick han en oväntad musikupplevelse när ett coverband framförde en 50 år gammal låt av Queen. Om detta handlar fredagens krönika.
Vad är definitionen på stor konst? Kanske verk som påverkar många människor och gör det i generationer efter att konstnären skapat verket? Att verket lever vidare trots att tidsandan helt ändrats?
Odödlig konst blomstrar på avlägsen ö
Dessa tankar kom i somras över mig på ett ställe som inte förknippas med just stor konst. Nämligen en musikpub i Reykjavik, världens nordligaste huvudstad. Tidpunkten var en lördagskväll och stämningen i lokalen mycket hög och förstärkt av alkohol.
På scenen stod ett utmärkt coverband. De framförde på ett enkelt och kraftfullt sätt hits från 1970-talet och framåt. Puben heter The Bookstore och är en före detta bokhandel där väggarna är täckta av hyllor med många meter bokryggar. Etablissemanget ligger mitt på Laugavedur, den långa nöjesgatan i staden där pubar och krogar trängs och mycket är öppet länge.
Publiken var en blandning av islänningar och turister från en stor del av världen. De skrålade med och lyckades skapa ett litet dansgolv i trängseln framför den minimala estraden där bandet lirade. Islänningar gillar inte att krångla till det, så gruppen hette helt enkelt The Bookstore Band.
Queen är Bookstore Bands favoriter
De fyra medlemmarna såg ut som motorcykelkillar med rötterna i vikinga-sagorna. Långt hår, skägg och svarta kläder som verkade ha hämtats från en fyndlåda i en secondhand-butik. Men bandet hade publiken i sin hand. Mellansnacket med lite tramsiga skämt om sex gick hem. Skratt och jubel från både den manliga och kvinnliga delen av publiken. Ett av gruppens favoritband är brittiska Queen, kvartetten som stod för en unik form av rock där olika genrer blandades. Queen föddes 1970 och hade sin storhetstid fram till 1991 då sångaren och förgrundsfiguren Freddie Mercury avled i sviterna av aids, 45 år ung.
Queens märkliga mästerverk
Queens mest kända hit är ”Bohemian Rhapsody”, pophistoriens måhända märkligaste, mäktigaste och mest magnifika melodi. Den fyller femtio år i oktober i år. Text och musik stod Freddie Mercury för. Den består av fem, nästan fristående delar: ett intro, en ballad, en operadel, ett avsnitt med hårdrock så ett outro, en coda. Mercury berättade att han satt ihop tre halvfärdiga låtar till en.
Skivbolaget var inte överdrivet entusiastiska när de hörde det hela. Dess producenter, marknadsförare och ekonomer fann många fel: den hade ingen refräng, bestod av för många olika akter, för dyr att spela in, texten nästintill obegriplig och låten dessutom för lång, nästan sex minuter. Dessa experters slutsats var klar: ingen radiostation skulle spela den.
Låten blev en succé för Queen
Queen tjatade och fick sin vilja igenom. Inspelningen, i en tid utan datorer som hjälpmedel, gjordes i fyra olika studior och tog flera veckor. Låten innehåller många maffiga köravsnitt, men någon kör fanns inte utan sången från medlemmarna i bandet dubbades gång på gång på en 24-spårs-bandspelare. Mega-låten var med på albumet ”A night at the opera”, som kom 1975. Till sist släppte bolaget låten på singel. Vilken snabbt klättrade till en första plats på Englandslistan och stannade där i nio veckor, blev Storbritanniens tredje mest sålda någonsin och en av 1900-talets mest nedladdade.
Varför tänkte jag på detta där i larmet och skrålet bland islänningar och turister?
Jo, när The Bookstore Band gav sig på ”Bohemian Rhapsody” när stämningen var som högst i lokalen, tänkte jag: nej, nej, den här är för svår, de kommer inte fixa att spela den bra, utan bara förstöra låten. Ingen kommer sjunga med. Musiken är för komplicerad och texten för lång och konstig.
Så fel jag hade. Publiken sjöng nästan unisont med i alla partier. Och bandet hade fått ner den bombastiska låten till hanterbart format och det vackra gitarrsolot satt där det skulle.
Tidlös musik ‒ lyssna!
Jag var förbluffad. Tänkte att om Freddie Mercury fått uppleva att hans femtio år gamla skapelse, hyllades och älskades av en ytterst blandad publik på en enkel pub på en ö i mitten av norra Atlanten, skulle han ha mått väldigt bra. Samt insett att han skapat just stor konst. Själv blev jag lycklig när jag fattade detta. Att det finns något som kan manifesteras och blomstra på nytt i princip var som helst, oberört av tidens tand.
Så ta nu och lyssna på låten och ta del av texten. Gitarristen Brian May har efteråt berättat att Mercury var en grubblare. Och att den märkliga texten på något vis handlade om honom själv. Fast han vägrade berätta på vilket sätt. Men opera-avsnittet var självklart. Mercury var utbildad i klassisk musik och inspirerades av den. En
Att texten är både dramatisk och obegriplig gör den bättre för då kan lyssnaren tolka det hela som hen vill. Publiken på puben tolkade nog inte så mycket. De bara avgudade låten och att få sjunga med för full hals. De älskade även coverbandet och kanske mest det faktum att Freddie Mercury skänkt detta mästerverk till världen.
En fråga infinner sig
Frågan man måste ställa sig är om berusade och glada pub-besökare på en vulkanö, helt nära norra polcirkeln, om femtio år kommer skråla med i låtar och kunna texter från dagens stora hiphopartister Kayne West, Eminem, och Drake? Jag tvivlar, men kanske beror det på att jag är en gammal gubbe på väg ut och som inte fattar något om musik…
lars.thulin@opulens.se
