LYRIK. ”På det hela taget är ’Jämte grönet’ av Emilia Hasselquist Langefors en övertygande debut.” Det skriver Erik Bovin om poetens expressiva diktbok.
Jämte grönet av Emilia Hasselquist Langefors
Förlag: 20TAL Bok
Färgen har betydelse – i dubbel bemärkelse. Arvet efter Edith Södergran men även symbolismens poeter gör sig ständigt påmint i samtidspoesin. Påtagligt om man fäster blicken vid hur vanligt förekommande färger är som motiv. Färg fungerar helt enkelt, väcker förnimmelser hos såväl poeten som läsaren. Är det måhända barnet inom oss som vaknar? Den vi en gång var som gärna kluddade med kritor eftersom att färglägga världen också var ett sätt att erövra den. Allt jag vet är att färg fungerar! Ni som inte tror mig bör läsa Emilia Hasselquist Langefors debutbok ”Jämte Grönet” (alla andra också för den delen).
I Hasselquist Langefors diktbok ryms olika sorters grönt som exempelvis ”urskogsgrön”, ”yngelgrön” och ”kvannegrön”. Här och var mynnar poetens ordvrängeri blott ut i ordsallad och det är tydligt att boken hade tjänat på att bantas ned. Men på drygt 250 sidor lyckas hon ändå fånga livets skrikiga drag samt dess mindre färgstarka men fullt lika oavvisliga nyanser.
Lyrik som är livsbejakande
Hasselquist Langefors ungdomligt expressiva lyrik bjuder, till viss del, på kärlekstörstande och livsbejakande dikt. Jämte grönskande kärlek ruvar emellertid något svårsmält rentav destruktivt – något oförlåtligt har hänt, ett övergrepp. Mycket är höljt i dunkel men det gör ingenting. Det vore inte poesi om allt stod utskrivet.
Man slås av poetens förkärlek för symboler och omskrivningar, likaså hennes språk som är ovanligt rikt för att komma från en debutant:
”gröna fingrar
lätta hjärtan
ryttlar runt
sitt bladskaft
aspdansens fågeldarr
i sternum där
aklejan vecklas
ut i ekg och
en falk
som ser
sitt byte
rivas ner
av instinkten
till dräpardjupen
ljudet av den
hårda vingens
vassa blad mot
egna mjuka
magen”
Övertygande debutbok
Att ladda dikten med tät symbolik är dock förenat med en risk. Ofta blir resultatet överbelamrat och onödigt snårigt. Så är inte fallet här. Hasselquist Langefors må vara mer tvetydig än många av sina generationskamrater men hennes poesi tappar aldrig i spontanitet:
”buffyblicken
en skarp exposé
röda strimmor
sträcker sig
mellan alla världar
spike säger kärlek
är inte brains, man!
det är blod
man lär sig
av blodet
att älska
blodet”
På det hela taget är ”Jämte grönet” av Emilia Hasselquist Langefors en övertygande debut.
