FILM. Filip och Fredrik, på Skåne-besök, står på biografen Royal, fullsatt med entusiastisk publik, och är fortfarande förvånade över att deras film, ”Den sista resan”, blivit en succé.
Jag passar på att fråga Filip Hammar och Fredrik Wikingsson om de har någon förklaring till att deras film ”Den sista resan” blivit den mest sedda svenska dokumentärfilmen på 45 år. ”Ingen aning! När vi ansökte om pengar för att göra filmen, fick vi mindre än vi hade ansökt om, och filmproducenten sa dessutom att vi inte fick göra en rolig film!” är deras svar.
Det är en berättelse om hur de tar med Filips skröplige och deprimerade pappa på bilresa från Köping till Frankrike där Filips familj tillbringat många glada somrar, tidigare. I filmen får vi således följa hur en son tar med sin pappa till franska sydkusten där fadern piggnar till av att få prata franska igen och se folk gräla på franska om dumma parkeringar. Gradvis kommer pappan tillbaka till sig själv. Kort sagt är det en kärleksfull film som tar leken på allvar, öppnar en osynlig dörr tillbaka till livet. Detta är uppenbarligen något som går hem hos publiken – vilket alltså förvånar de två som gjort filmen. Men den här filmens publikframgång är ändå något som inger hopp inför framtiden.
INGELA BROVIK
