KONST. ”Att få vara den man är handlar för många inte om identitet utan om överlevnad. Ibland tror jag att vi i Sverige glömt bort vad det innebär, och att den bästa aktivismen idag utgörs av ett sökande efter förståelse,” skriver Ida Thunström, apropå några aktuella konstutställningar.
Det är inte alltid helt lätt att formulera en tanke. Ännu svårare att formulera och förmedla en känsla, framför allt till någon som inte är som en själv. Ju mer homogena liv vi lever, desto enklare är det att förstå varandra, men om vi inte ska slita sönder det här konglomeratet till värld vi har, är det tyvärr precis den stora uppgiften vi står framför.
Ett fungerande samhälle bygger på solidaritet, och för det krävs något slags gemensam förståelse. Faktisk förändring kräver insikt och medkänsla, och för att nå dit är det inte tillräckligt att bara berätta om sin erfarenhet. Det räcker inte med att vara en utsatt minoritet för att man ska göra intressant konst. Man måste däremot göra intressant konst för att kunna sprida sin historia.
William Kentridge på Louisiana
Den sydafrikanske konstnären William Kentridge har arbetat runt ett och samma tema under hela sitt konstnärskap. Han växte upp som del av den förtryckande sidan i ett systematiskt rasistiskt samhälle. Och jag kan bara ana, men inte förstå; hur hanterar man en sådan identitet? Vad gör man av den erfarenheten?
Ett av hans verk finns nu tillgängligt att se på Louisiana i Danmark. The Refusal Of Time, en imponerande installation som liksom de flesta av hans verk sträcker sig över ett oräkneligt antal filosofiska och känslomässiga nivåer.
Verket uttrycker ett oerhört stort behov att förstå sig på vår mänskliga existens som sådan, något som många av oss kan relatera till. Mörkret som präglar installationen är vackert, men också skrämmande. Genom sina ibland mer, ibland mindre uttalade kopplingar till apartheidregimen i hans hemland, ger han mörkret en personlig kontext. Upplevelsen är blottad och redo för oss att kliva in i. Och här, trots att den ursprungliga symboliken ligger långt ifrån mina egna upplevelser, förstår jag något.
Queer-kulturen i Mellanöstern
Det finns mycket ilska och frustration i världen som måste få komma ut. Men som tur är finns det också kärlek, och den mellan människor av samma kön har aldrig upphört att blomma. Trots att det under många av världens regimer idag är illa sett, olagligt, och ibland direkt livsfarligt att uttrycka tillhörighet i regnbågsspektrat, frodas queer-kulturen.
Under den arabiska våren uppstod ett hopp om ökad frihet i största allmänhet i många delar av Mellanöstern, och den kultur som länge bara levt under ytan vågade sig upp en smula.
Fantastisk utställning på Medelhavsmuseet
2022 sattes utställningen Habibi-The Revolutions Of Love, upp på IMA (l´Institut du Monde Arabe) i Paris, och nu har den kommit till Medelhavsmuseet i Stockholm. 13 konstnärer med ursprung i arabvärlden presenteras, alla vars konstnärskap handlar om HBTQ-identiteter. Utställningen förvånade mig. Jag hade förväntat mig starka uttryck av ilska, frustration och indignation, men istället möttes jag av värme, en viss sorg förvisso, och humor. Det är en fantastisk utställning.
Luleåbiennalen
I Sverige har vi ett avundsvärt (dock inte fulländat) system av lagar och regler för att upprätthålla mänskliga rättigheter, men det är svårt att tvinga fram en folklig acceptans. Konst som vill adressera identitetspolitik är ofta ganska arg, och jag tror inte att det är det vi behöver. Konst uppstår ur ett behov av att framföra något som inte går att säga på andra sätt. Det handlar om symbolik och outtalade meningar. Sådant som inte kan förstås enbart genom spridning av fakta.
Som till exempel upplevelsen av att leva på en plats där ens värld skakas i grunden i en föränderlig samtid.
Jag tänker mig att det är lite så det känns att bo i Norrbotten idag, och att Luleåbiennalens konst och arkitekturutställning i år riktat in sig på just detta är fullt rimligt. Det borde inte vara omöjligt för mig att ta in deras erfarenheter, men jag tror inte att utomståendes förståelse är utställningens syfte, och det är synd. Hur känns det att bo på en plats som resten av Sverige exploaterar och förstör utan att man får ut något av det? Jag vill förstå!
Utställningens två samordnare förklarar att den ”… har som avsikt att kritiskt reflektera kring pågående förändringar i byggda miljöer och samhällsstrukturer i Norrbotten. Genom att förbinda regionen till andra platser och samhällen som genomgår parallella processer skapas möjligheter att utforska det som kan uppstå i dessa mellanrum” och jag befinner mig plötsligt på en antropologisk institution. Eller på ett kontor för stadsplanerare.
Det av utställningen jag sett i medierna hjälper dessutom föga, och hur mycket jag än försöker lyckas jag inte suggerera fram ett intresse för att besöka den. Hur lyfter man ut en minoritets upplevelse till en bred allmänhet? Hur skapar man genklang utanför den egna gruppen? Om inte med konst och kultur så vet jag faktiskt inte.
Leif Holmstrand på Malmö konsthall
I ett samhälle som kommit jämförelsevis långt vad gäller mänskliga rättigheter kan konst som berör identitetsfrågor riskera att bli till en överslagshandling. Om det inte görs för att faktiskt bredda samhällets förståelse, och då måste det göras med innerlighet och komplexitet. Mod att inte bara vara arg, utan också skör. Som Leif Holmstrand i sin pågående utställning Termiternas liv: Slutet på Malmö Konsthall. Gå och se!
Att få vara den man är handlar för många inte om identitet utan om överlevnad. Ibland tror jag att vi i Sverige glömt bort vad det innebär, och att den bästa aktivismen idag utgörs av ett sökande efter förståelse.
ida.thunstrom@opulens.se
