FILM. Charlotte Wiberg har sett den senegalesiska filmen ”Banel & Adama” och finner budskapet svårsmält men fotot enastående.
Det är inte ofta en afrikansk film går upp på biorepertoaren. Ramata-Toulay Sy debuterar som långfilmsregissör med denna film, Banel & Adama, som utspelar sig i en by i Senegal. Möjligen är det den rent visuellt vackraste kärlekshistoria jag någonsin sett på bio.
En film präglad av skönhet
Från det varma gula ljus som både inleder och avslutar filmen till de storslagna vyerna över ett landskap av sanddyner där Banel och Adama står och gräver känner jag mig omsluten av skönhet hela filmen igenom. Den berättas närmast som en moralitet, eller en legend om ett kärlekspar som försöker slå sig ut ur gruppen och leva för sig själva en bit bort från byn.
Banel & Adama, ett oskiljaktigt kärlekspar
Banel och Adama är tillsammans precis hela tiden. De både arbetar tillsammans och lever tillsammans. Men deras tillvaro hotas av att de äldre i byn börjar tilldela dem olika sysslor, och ställa krav på Adama att han ska överta posten som ledare för byn – något som en fastställd ordning kräver.
Kollektivets krav
Banel, som är den som tydligast avviker från byns sociala koder, ställer å sin sida krav på Adama att alltid vara vid hennes sida. Adama vägrar först tillträda posten som ledare men efter att byn drabbats av torka och dödsfall både av kreatur och människor ändrar han sig, till Banels förtvivlan.
För eller emot traditionen
Hon, som förnekar sanningshalten i de legender som berättas i byn, ser sitt behov av Adama som likvärdigt kollektivets. Han tror på den magiska värld som enligt byns föreställningsvärld gör honom skyldig till att regnet inte kommer, eftersom han sviker byns traditioner. För henne är detta meningslöst.
Tragiskt dilemma
Filmen ställer alltså individuell passion mot kollektivets behov, traditioner och trosföreställningar. Dilemmat skapar en tragedi.
Man skulle kanske kunna argumentera för att det individuella och det kollektiva perspektivet står jämsides, men för mig tycks det tämligen tydligt att filmen tar ställning mot Banel, som framställs som tanklös och egoistisk. Och jag har lite svårt för detta avfärdande av den individuella passionen.
Irrationell kärlek
Vi lever i en tid där irrationell kärlek av ”Svindlande höjder”-typen inte riktigt får plats. Par sätts samman efter provkörningar via Tinder, och vårt främsta nöje tycks vara att se människor låta sig fösas samman med varandra efter reglerna i olika dokusåpor.
Samhällets otrygghet gör det samtidigt svårare för individen att släppa loss och försöka följa sina inre ingivelser. Steget till arrangerade äktenskap och fastlagda livsbanor är inte långt.
En formmässigt enastående film
Samhällen som sätter kollektivets intresse före individens känslomässiga behov är som regel förtryckande (en sanning som fungerar omvänt i fråga om ekonomisk fördelningspolitik). Men jag tycker ändå att man ska gå och se filmen om så bara för fotots skull. Till formen är Banel & Adama enastående.
charlotte.wiberg@opulens.se
