AVSKEDSBREV. Kära Espresso House! Jag skriver till dig för att berätta att vår relation är över. Du har försett mig med en känsla av slick urbanitet länge, men nu när jag fyllt 48 vill jag mer ägna mig åt sirlig kontemplativ minneskonst på något tantkafé. Helst som här på Nybergs där ett slags positiv fördom bekräftas; invandrarfamiljer ger den varmaste, finaste servicen. Till skillnad från dina arroganta gymnasister som mest verkar vänta på att brejka som influcencers.
Jag vet, kära du, att vi möttes redan i Lund 1994 när du var något nytt och landade slugt med din latte och ristretto mitt i den scooteråkande britpop-eran och när mexikanska loungekungen Esquivel började återutges på CD. Vi gick dit, då vi var trötta på det allenarådandet bohemkaféet vars nimbus man numera knappt kan drömma om. Pipröken låg tjock, desillusionerade doktorander spelade schack över en flaska Vino Tinto. I ett hörn satt den grånade polske exilpoeten över iskallt kaffe och tiggde till sig en bit ost var tredje timme.
Det drevs av en gammal punklegend som forslade sina varor i en rostanlupen himmelsblå Volvo Duett. En gång plirade han mot mig och sa: ”Jag såg dig hos Espresso House. Nåja, det är modernare kaffe och snyggare brudar.” Nu är det som om en märklig rockad inträffat. Det är du, Espresso House, som står för ett slags obrydd sjaskighet men på det värre sättet. Det spelar ingen roll för dig om det ligger skräp på golvet. Det är vinsten som räknas.
Jesper Nordström
