Helgporträttet: ”Vi judar måste alltid vara beredda på att fly”

RELEASE. Opulens läsare har under hösten kunnat bekanta sig med Boris Fogelmans aforismer som illustreras med foton av Adam Erdheim och publiceras på tisdagar. Nu är han bokaktuell med en aforismsamling. Det är Boris Fogelmans debut som författare och han har en lång och slingrande livsväg bakom sig. Jenny Wickberg fick ett samtal om flykt, skapande och drömmar som förverkligas.

En aforism är, enligt en definition, en roman på en rad. Hur kommer det sig att du fastnade för just den här litterära formen?

– Det är naturligt för mig att tänka i formuleringar i kort form. Jag har skrivit mellan 470 och 480 aforismer, där ett 60-tal nu finns med i boken. Det är något jag har gjort hela mitt liv. Bland mina vänner är jag känd för att plötsligt säga en mening som sammanfattar allt. Men jag har också inspirerats av andra framstående författare till aforismer, som Oscar Wilde, Horace Engdahl och Stanislaw Jerzy Lec.

Har du någon egen definition på vad en aforism är?

– Den jag alltid använder är den om ”en roman på en rad”. Men i min bok har jag också aforismer som är på en och halv eller två meningar. Fyra av dem kallar jag noveller, då de är på tre till fyra meningar. Där finns också en text på tio meningar. Redaktionschefen Pontus Arvstrand på förlaget fick nästan hicka när jag hävdade att det var en roman. Jag är nog först i världen med den formen av roman.

Dina aforismer har ofta ett inslag av absurdism, som ”Deras passion var vegetarisk, utan minsta köttsliga inslag”. Hur får du dina idéer?

– Det kan vara från en stämning, men mina texter bygger också på hur jag är som person, där jag alltid vill hitta något eget. I aforismerna söker jag efter dynamiken, det som kan blir till en hel berättelse i bara en mening.

Du samarbetar med fotografen Adam Erdheim, som i boken och i Opulens illustrerar din text med fotografier. Hur går samarbetet till i praktiken?

– Vi har liknande bakgrund, då Adam är en polsk jude och före detta civilingenjör, precis som jag. Det gör att han förstår min humor och han förstår också kortformen. Vi har utgått från min texter, och har tillsammans gått ut för att hitta bilderna som kan illustrera dem. Det är som när jag skriver filmmusik, då det är inte är jag som gör filmen, jag illustrerar den. På samma sätt har Adam illustrerat mina texter. Han har gjort ett fantastiskt arbete.

Hur var din barndom?

– Jag föddes i Kazakstan, dit mina judiska föräldrar hade kommit som flyktingar. När jag var tre och ett halvt år öppnade Stalin gränserna för judar och mina föräldrar tog sig tillbaka till Polen, som de ursprungligen kom från. Där bodde vi i en stad som heter Legnica. När jag var 10 år så skilde sig mina föräldrar, och jag och min yngre bror flyttade några år senare med vår mamma till Warszawa.

Du kan nu lägga författare till listan av yrken du har provat på. Men listan är lång, där din första längre utbildning var till civilingenjör. Vad var det som fick dig att göra det yrkesvalet?

– Jag bodde i Polen då, som var ett kommunistiskt land. Jag ville bli arkitekt och klarade de första proven för att bli antagen. Vi fick då i uppdrag att gå ut och titta på tio olika kyrkor runt om i Warszawa. Jag och en flicka tittade på tre eller fyra av kyrkorna, men smet iväg och ägnade åt oss varandra istället. Oturligt nog var det sedan jag som skulle redogöra för en av de kyrkor vi aldrig såg.

– Om jag inte skulle klarat av att komma in på en högskola då väntade mig en treårig militärtjänstgöring i den polska armén. För en jude betydde detta en katastrof, då chansen att avsluta de åren helskinnad var ganska små. Min mor lånade pengar för att bekosta en lärare som under två månader lyckades höja mina kunskaper i matematik. Jag klarade då examen på Teknis i Warszawa och blev antagen som student för utbildning till en civilingenjör i väg och vatten.

Vad var det som fick dig att flytta till Sverige?

– Åren 1968 – 69 utbröt antisemitiska excesser som orkestrerades av de styrande i det kommunistiska Polen. Den latenta antisemitismen förvandlades till en orgie av anfall av alla de slag mot oss judar, som hade bott i landet under mer än  500 år. Vi var bland de 30 000 judar som lämnade Polen. Många åkte då till Israel, men min mamma och bror hörde till dem som flyttade till Amerika, och dit kom sedan också min pappa. Men jag valde Sverige istället.

Vad var det som lockade dig just hit?

– Jag var 25 år då och hade läst om Sverige, som ett lugnt och rent land. Jag ville inte åka till USA och jobba ihjäl mig, utan valde ett land där jag trodde jag kunde få lugn och ro.

Som invandrarland har Sverige kommit till korta när det gäller integrationen. Vilka är de största svårigheter du har mött?

– Min och andra polska judars situation skiljde sig väsentligt från dagens invandrarsituation. Det är en gammal judisk insikt att vi måste alltid vara beredda på att fly. Det viktigaste vi kan ta med oss då är inte kläder eller saker, utan kunskap. Nästan alla i vår grupp på cirka 3 500 personer var akademiker. Jag fick efter bara två månaders vistelse i Sverige provanställning på ett av landets främsta företag med runt 500 civilingenjörer. Såvitt jag vet så har vi som grupp knappast haft några större anpassningsproblem i det svenska samhället. 

Du har sedan varit verksam både inom restaurangbranschen och som tolk?

–Ja, jag jobbade vid ett antal tillfällen som tolk på UD mellan polska och svenska och byggde upp ett restaurangföretag med omkring 135 anställda. I Malmö ägde och drev jag en av Sveriges första food courts i den nybyggda Triangeln. Det gjorde jag tills för cirka 27 år sedan.

Efter att ha sålt ditt företag började du studera musik?

–Ja, under sex års tid undervisades jag som så kallad privatist av lärare från Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm. Tanken var att få en grundlig musikalisk utbildning. Min primära plan var att bli en lysande jazzpianist inom modern jazz och bebop, men insikten om att jag skulle behöva öva pianospel 4-5 timmar dagligen fick mig att överge den. Istället inriktade jag mig på att komponera musik, framför allt filmmusik.

Var musiken något du hade med dig sedan tidigare?

– Ja, den kom in i mitt liv när jag var fyra, fem år. Jag gick i musikskola då och var så liten att mamma fick ta med en kudde jag kunde sitta på. Jag sågs som en talang men när mina föräldrar skilde sig straffade jag dem genom att sluta i musikskolan och vägra spela. Intresset kom tillbaka när jag som vuxen började spela jazz. Drömmen om att få ägna mig helt åt musiken har funnits med mig i alla dessa år.

Vad är du mest stolt över?

– Det är att min filmmusik spelades in av 10-12 musiker från Sveriges Radio-symfonikerna.

Har skrivandet också varit med dig länge?

– Ja, jag var en entusiastisk berättare redan som barn. Det fanns en betongmur där vi bodde. Jag brukade sitta på den och berätta saker för andra barn. Jag blev lite av en hjälte då, när jag drog mina historier. Men fasaden sprack när de andra barnen började förstå att jag fantiserade ihop en del av det jag sa att jag hade varit med om.

– Ett sådant tillfälle var när jag hemma hos min moster hade sett en tv, och berättade om det. De andra barnen hade svårt att förstå att något sådant fanns. En av dem frågade vad den där burken som visade bilder drevs av. Jag visste inte, men drog till med ånga. Det visade sig ju sedan att det inte stämde. De andra barnen ville aldrig riktigt förlåta mig för det.

Hur ser en vardag i ditt liv ut när det kommer till skapande?

– Jag skriver filmmusik, där mina stycken är sådana som man ska kunna nynna till. När jag känner att de drar åt ett alltför banalt håll så lägger jag in några satser som kallas för bridge från bebop. Men jag arbetar också med mina aforismer och förbereder en utgivning av ”ELLER..?” i Polen, som är ett land med starka aforismtraditioner. Jag jobbar hårdare nu än under mina år som brokonstruktör eller restaurangägare. Det gör att jag känner mig stark och vacker.

För Opulens läsare är du redan känd för dina bevingade ord. Kommer de att få fortsätta läsa dig där?

– Ja, för mig är det ett bra forum för att bygga på mitt författarskap. Aforismer, där jag kommenterar allt som socialt liv, politik och erotik, fungerar bra i ett kulturmagasin som Opulens.

Din livsväg har redan passerat många och udda stationer. Är det något mer nytt yrke du hade velat prova på?

– Jag hade gärna varit lärare. Det hade känts fantastiskt att få förbereda unga människor för livet som kommer sedan. Vi får så mycket information om allt som händer idag, men få människor analyserar vad som ligger bakom det som händer. Jag hade velat undervisa om det, hur man ställer frågor som varför och hur det kommer det sig att just detta händer.

Om du gjorde en aforism över hur ditt liv har sett ut, hur hade den låtit då?

– Då kan jag ta en som finns med i boken, ”Bakteriers privatliv angår inte någon”.