UKRAINAKRIGET. Ida Thunström har sett en aktuell utställning med ukrainska konstnärer på Moderna Museet i Stockholm och reflekterar med utgångspunkt i den över hur det pågående kriget i Ukraina påverkar konstvärlden. “När rysk kultur används som propaganda är det rimligt att bojkotta, men det kan vara snårigt att fastställa exakt var den gränsen går”, skriver hon bland annat.
På Moderna Museet i Stockholm visas under en kortare period i mars utställningen Ett brev från fronten, titeln snyggt nog hämtad från en sovjetisk målning från 1947. 15 samtida ukrainska konstnärer och konstnärsgrupper står bakom 19 olika videoverk. Filmerna finns även tillgängliga på nätet. Det finns nu inget kontroversiellt i att vara politisk när det gäller Putins krig, men Modernas initiativ är lika självklart som det är viktigt. Först när vi inser att vi är del av samma familj, står vi redo att hjälpa till på riktigt, har det visat sig, och vad förenar oss egentligen mer än konst?
Vi kommer alltid att vara rädda för det okända. Men de senaste veckornas övergrepp på Ukrainska folket har hjälpt oss inse att de är våra systrar och bröder lika mycket som resten av det europeiska folket. Och eftersom systrar och bröder talar samma språk, är vi nu redo att lyssna på vad de har att säga om sig själva. Vi har plötsligt slagits av en vilja att förstå människor, istället för att ägna oss åt en uttröttande exotifiering. Det är inte helt lätt att kasta sig in i främmande kulturella språk, men den här gången tycks vi svenskar motiverade att faktiskt försöka.
Jag hävdar fortfarande att all bra konst är politik, och det som går in i oss på ett nära, existentiellt plan, blir just det. Vi måste kunna förstå politiken inifrån människan. Och människan utifrån politiken.
Det är därför uppfriskande att se de verk i Ett brev från fronten som behandlar andra ämnen än just politiska konflikter. Att ge utrymme för verk som Katya Libkinds mycket vackra Where are Your Big Ears Dear Dead Grandma? (2021), där hon uttrycker en mångbottnad innerlig upplevelse, är kanske rentav viktigare än att erbjuda en politisk plattform.
Ryssland har de senaste veckorna stängts ute från i stort sett allt.
Vi behöver kanaler via vilka vi kan mötas på ett djupare plan. Vad som krävdes här var alltså, att Ukraina som nation accepteras som våra systrar och bröder. Att ’tala samma språk’ är i första hand en fråga om vilja och motivation.
Ryssland har de senaste veckorna stängts ute från i stort sett allt. Med rätta, allt syre måste fråntas Putin. Men mitt i detta massiva stöd för Ukraina är det ändå viktigt att vi är uppmärksamma på hur långt vi låter vårt uteslutande av rysk kultur gå.
Samtidigt som vi, genom att bannlysa och bojkotta, ställer oss enade med det ukrainska folket, riskerar vi att dra åt snaran ytterligare för en redan hårt pressad grupp ryska konstnärer. Att Ryssland som nation utestängs från internationella sammanhang som Venedigbiennalen, där det är nationen (och Putin) i sig som representeras, är såklart rimligt. Men det blir snårigt när siktet ställs in på fristående individer.
Vilka stöder Putin, och vilka gör det inte? I tydliga fall där det finns ett offentligt uttalat stöd för den ryska regimen är det mindre problematiskt, men att tvinga ryska konstnärer att ta politisk ställning kan faktiskt betraktas som ett övergrepp. Det är att inte respektera dem som medmänniskor, att inte värdera dem som likvärdiga kreativa aktörer. Har det plötsligt blivit legitimt att fråga kulturutövare om deras politiska hållning, endast på bakgrund av att de är medborgare i ett visst land?
Liksom de flesta andra här i väst, har jag kolossal respekt för Maria Aljochina och hennes Pussy Riot. Men så är det också ganska enkelt att ställa sig bakom ryska regimkritiker, åtminstone rent ideologiskt. Genom att riskera livet för sin egen frihet, står de ju samtidigt upp fört våra egna politiska värderingar.
Men alla är inte uppvuxna i ett demokratiskt Sverige, och vi bör inte döma ryska konstnärer efter våra egna rättesnören.
Raimundas Malašauskas, kuratorn för den ryska paviljongen på årets Venedigbiennal, lämnade på grund av invasionen själv sitt uppdrag i protest mot den ryska regimen. Så gjorde även konstnärerna Alexandra Sukhareva, Kirill Savchenkov. Beundransvärt och modigt förvisso, men kan man kräva av alla att göra samma sak? Malašauskas själv (född i Litauen, bosatt i Bryssel) har uttryckt en varning för att ryska konstnärer, till följd av det här kriget, kommer att isoleras ytterligare.
När rysk kultur används som propaganda är det rimligt att bojkotta, men det kan vara snårigt att fastställa exakt var den gränsen går. Och det är väl inte endast de som aktivt tar avstånd från sitt hemlands ondskefulla regim som ska ges möjlighet att uttrycka sin mänsklighet?
ida.thunstrom@opulens.se
