GLASKONST. Jesper Nordström ser en utställning med glaskonst av Bertil Vallien och finner ett andningshål i den kommersiella julstressen.
”Aska och diamanter” – Glas-skulpturer
av Bertil Vallien
Galerie Leger, Malmö
Utställningen pågår till den 18 december
Det finns en likhet mellan glaskonstnären Bertil Vallien och Tomas Tranströmer. De är de kulturpersonligheter vars verk mest ofta ges som present i diplomatiska sammanhang av regeringen, som en representant för något typiskt svenskt.
Det torde vara flera statsöverhuvuden och ambassadörer som har en glaspjäs eller bok av någon av dessa upphovsmän i sin ägo.
En mer subjektiv likhet i mina ögon är att de båda lider lite av vad vi kan kalla ”Mozartsyndromet”. De är båda lite för tekniskt briljanta och vackra för sitt eget bästa.
Hur som haver är det nu sista utställningsveckan för Bertil Vallien på Galerie Leger i Malmö och hela kontexten lyfter i mina ögon hans skapande. Mitt i citys julhandel och stress och erbarmligt tingel-tangel blir det ett andningshål, ett slags profan gudstjänst.
Jag minns plötsligt en tv-dokumentär om Kosta Boda och en röst ur den: ”glaskonstens förbannelse är att den alltid bara blir så vacker”.
Det är en träffande formulering och jag tror Vallien är medveten om denna grundproblematik. Det är som om han med sitt grus och skrot jobbar lite mot mediets polerade essens och når fram till något bortom det rent dekorativa.
jesper.nordstrom@opulens.se
