RESANDE. ”Väskan kan vittna om en rörelse som ytterst syftar till att förstå sig själv eller andra. Eller världen som sådan. Sant är att bilden av en väska kan ge ens tankar en riktning som blottar. Exempelvis lusten att träffa andra”, skriver Melker Garay.
Att tänka kring bilden av en väska kan vara början på en resa. Åtminstone för den som har viljan att beträda en tankens resa. För den som är nyfiken och öppen för att anamma oprövade perspektiv. Det handlar om att vara djärv. Att träda ut ur sig själv, och att träda in i rollen att man är någon annan. Att bejaka det ständiga gränsöverskridandet. Att ha en önskan om att berika sig som människa.
Väskan kan vittna om en rörelse som ytterst syftar till att förstå sig själv eller andra. Eller världen som sådan. Sant är att bilden av en väska kan ge ens tankar en riktning som blottar. Exempelvis lusten att träffa andra. Ha möten och samtal. Att få kontakt. Den kan också avslöja ens önskan om att få resa långt bort från den ensamhet man lever i. Eller tvärtom. Att få vara ensam. Och inte sällan för att finna mening i tillvaron.
Väskan på bilden kan vara packad. Innehållet kan vara vad som helst. Kläder, böcker, leksaker, mat, pengar, likdelar, vapen och mycket mer. Man upphör aldrig att häpnas över vad man kan finna i en väska. Det kan också vara så att väskan inte är packad. Och aldrig kommer att packas. Att väskan bara står där. Oanvänd. Alldeles ensam. Övergiven. Det vill säga att en tom väska kan vara minst lika intressant som en packad väska.
En väska kan därtill berätta om kroppens engagemang. Någon ska packa den. Och lyfta, bära och sedan packa upp den igen. Man tar för givet att kroppen – som handen och benen – alltid finns där någonstans. Även huvudet med dess tankar tar man för givet. Men givet är det inte för den som saknar lemmar eller för den vars minne långsamt bryts ner. Inget är givet när man har med människor att göra.
Begripligt är det att väskan leder våra tankar till någon som ska resa iväg. Kanske inom kort. Eller att denne någon redan har rest sin väg. Bort från en gång älskad. För en väska kan vittna om att en relation är slut. Att kärleken inte varade så länge. Att den ene i förhållandet inte orkade mer. Att denne blev bedragen. Eller så kan det vara att den säger mer om den som svek. Att den som bedrog inte längre stod ut med sig själv.
Väskan kan därjämte få oss att tänka på flyktingen. Den som flytt från en katastrof. Väskan och dess innehåll blir då allt som denne har kvar. Den berättar om det som kunde räddas. Och måhända om det som är oundvikligt. Det kommande utanförskapet. Vilsenheten. Väskan blir här en stum reskamrat för den som gått i exil. Den kan dock även ses som ett hopp. Att innehavaren av väskan till slut kommer att finna ett hem.
Även den hårdföre nationalisten som ropar på murar är på en resa. I bästa fall en resa från inskränkthet till öppenhet. För vem vill leva i ett land där väskan blir överflödig? Där ingen behöver väskor. Där resandet upphört. Där fysiska och mentala murar blivit så höga att man glömt bort att människan sedan urminnes tider alltid ha varit i rörelse. Väskan får oss att minnas att vi alltid haft drömmar om frihet.
melker.garay@opulens.se
