BREV. I form av ett öppet brev till konstnären Ingela Johansson skriver Paulina Sokolow om en aktuell utställning på Södertälje konsthall.
Ingela Johansson på Södertälje konsthall, fram till den 15 maj
Var ska vi äventyra?
Kära Ingela! Det var en av de roligaste utflykterna det här året att få sätta sig i bilen och åka söderut mot Södertälje för att besöka din utställning. Det kändes som ett äventyr, precis som titeln på din utställning: Var ska vi äventyra?
Som så ofta med din konst börjar utställningen långt innan själva inträdandet i utställningsrummet. Genom ditt omsorgsfulla och empatiska sätt att se och förhålla dig till de sammanhang du befinner dig i eller söker upp, började jag att observera den lilla staden Södertälje. Så fort vi klev ur bilen la jag märke till hur hoplappat och oplanerat centrala Södertälje framstod. Patriciervillor och trädgårdar blandade med hiskeliga industribyggnader, alldagliga flerbostadshus och över alltsammans en sorts sen ABC-struktur med central gågata och shoppinggallerior. En stad som på ett så tydligt sätt vuxit i samklang med några få dalande industrier. Sedan några decennier har befolkningen dominerats av migrantgrupper, främst från Mellanöstern och jag har också hört att extremhögern här är välorganiserad. På gågatan la vi märke till keramiska fasaddekorationer i form av knubbiga ansikten med olika hudfärg, vit, gul, brun, röd. Stilen kändes bekant, men jag kunde inte sätta fingret på vilken konstnär det kunde vara. Uppenbart var i alla fall att centrumet hade anlagts med tanken att ”alla skulle känna sig välkomna”, det vill säga att det förväntats att de boende skulle komma från olika delar av världen. En välmenande och troskyldig omsorg som hörde det förflutna till.
Så typiskt dig, Ingela, att dina arbeten hela tiden söker sig mot de bortglömda, underliggande nätverken och historierna som på så många sätt uppenbarar nuet!
Södertälje konsthall är belägen i en sjuttiotalsgalleria och väl inne i gallerian möttes vi, mitt bland ett oväntat intensivt folkmyller kring butikerna, av en enorm keramikskulptur i glada färger, krönt av en fontän, vars rinnande vatten gjorde ytan och motivet än mer levande och saftig. Naturligtvis, Helga Henschen, hon som även gestaltat tunnelbaneperrongen i Tensta och som under en tid varit gift med konstnären och teatermannen Peter Weiss. Blommor, fåglar med stora mandelformade ögon och där dök de knubbiga ansiktena upp igen, nu som en sammanvuxen del av en tjock stam som bildade basen för skulpturen. Hemma läser jag att Helga Henschen kallat verket för Dafnefontänen, att den handlade om den antika historien om Dafne som förvandlar sig till ett träd för att skaka av sig en påflugen beundrare, att verket gjordes i samband med byggandet av Luma-gallerian och att det är det största keramiska verket som gjorts i Sverige. Så typiskt dig, Ingela, att dina arbeten hela tiden söker sig mot de bortglömda, underliggande nätverken och historierna som på så många sätt uppenbarar nuet! Människor som skilts åt av olika skäl, skilsmässor, döden, samhällsförändringar eller bortrationaliseringar, hittar tillbaka till varandra genom din stillsamt envisa metod se och läsa av. Låta händelsers rännilar gå ihop med större flöden och sammanhang.
Inne i utställningssalen, som är en del av biblioteket, möts vi av en video där det är den idag 90-åriga konstnären och scenografen Gunilla Palmstierna Weiss som intervjuas. Förutom att hon precis som Helga Henschen arbetade med keramisk skulptur och med offentliga miljöer (bland annat SVT-byggnaden), var hon också gift med Peter Weiss. Intervjun handlade om tiden för tillblivelsen av den stora tryckmålningen som du tagit som utgångspunkt för din utställning och som nu hängde högt, rakt ovanför entrén till utställningsrummet. När du bjöds in att göra en utställning hade du börjat med att fråga konsthallspersonalen: Fanns det något i konsthallens arkiv från tiden då konst berättade om solidaritet och kamper för rättvisa? Det var på det sättet som du plockade fram historien om den utställning som gjordes med Peter Weiss konst 1976. Dåvarande konsthallschefen lät göra en tryckt kopia av en av målningarna, Parad, och det är utifrån den som Gunilla Palmstierna Weiss berättar om deras liv tillsammans och om målningens symboler för flykt, rörelse och organisering. Konstverket, en enkelt tryckt kopia och ganska hårt åtgånget efter att ha hängt uppe i en offentlig miljö och inte hanterats som något värdefullt, framställer ett cirkussällskap som verkar ha stannat upp. Harlekiner, gestalter i skelettdräkt, trumslagare, nakna kvinnor. Ett myller. Att vara jude, flykting och ständigt på språng utan rötter, det liknade han vid det resande cirkussällskapet. Alla får bidra med något spektakel för en dagsranson av mat och ett ögonblick av vila.
Runt om i rummet står ett antal barnstora träleksaker i form av olika djur: En hare, en ekorre, figurer utsågade efter generiska mallar som för att utföras i parti. De är rekonstruktioner som du låtit tillverka efter fotografier du hittade under ett residens i London, då du följde spåren efter den stridbara suffragetten Sylvia Pankhurst (1882-1960), dotter till den berömda feministen Emmeline Pankhurst. Till skillnad från sin mor såg Sylvia vikten av att samarbeta med arbetarrörelsen och framhärdade i att allmän rösträtt skulle gälla för alla kvinnor oavsett samhällsklass, något som ledde till en definitiv brytning mellan mor och dotter. Som led i det såg hon till att initiera självorganiserade verkstäder där kvinnor serietillverkade leksaker för att kunna försörja sig. Barnen som följt med sina föräldrar till utställningen reagerar med igenkänning. De förstår instinktivt att föremålen talar till dem och att det går bra att klappa dem. Det får mig att tänka på min egen uppväxt under sjuttiotalet, när vuxenvärldens ansträngningar och fokus var riktat mot oss barn. Det som var bra för oss ansågs bra för samhället. Jag inser hur mycket jag saknar den inställningen. Vad hände?
I utställningen finns flera trådar in i ditt eget liv, Ingela. Först och främst rullar en film som visar sig vara ett barnprogram producerat av japansk TV och som handlar om barn runt om i världen. I det svenska avsnittet är två blonda flickor ute och ror med sin lika blonda pappa ute på en sjö. TV-teamet hade valt att rikta in sig på glasriket i Småland där du växte upp med föräldrar inom glasindustrin och din familj blev tillfrågad. Ingen av flickorna är du, det är dina äldre systrar. Intill finns en annan video där producenterna för programmet intervjuas. Varje land skulle profileras på ett hanterligt och ändamålsenligt sätt och i glasbruks- och skogslandet Sverige levde barnen nära naturen. I en annan del av rummet finns en mörk monter som också påminner om varifrån du kommer: handblåsta glasföremål i form av toppemblem, en sorts knoppar som sitter högst upp för att hålla fast en fana eller en banderoll. En av dem är i form av en svart uggla.
Sjuttiotalet blev en konsolideringens tid, men också kantad av brytpunkter. Den första mullrande underjordiska skakningen ägde rum i Kiruna redan 1969, egentligen en vågrörelse som nått upp till Polcirkeln från kontinentens studentrevolter året innan, men också en följd av ett nytt ackordsystem som medförde sänkta löner för gruvarbetare. I december inleddes den vilda strejken och den första verkliga brytningen med de hittills så framgångsrika Socialdemokraterna. Den här historien berättar du om i ditt stora projekt Strejkkonsten, men du kliver in i den stora konflikten ur ditt speciella perspektiv, alltså det som intresserar sig för solidaritetshandlingen. I ditt verk på ArkDes förra året, Silvertunga, matas svartvita pressfotografier fram ur arkiven, tagna inifrån auditoriet i Kirunas stadshus, samma sal där Sara Lidman höll sitt brandtal.
Här i Södertälje hänger ett urval av konstverk ur den så kallade ”Strejkkonsten”, verk av bland andra Albin Amelin, Berta Hansson och Siri Derkert. Eftersom det var en vild strejk blev många familjer helt utan inkomst. Det otroliga skedde då att grupper från hela samhället solidariserade sig med situationen och organiserade sig för olika insatser. Teatersällskap satte ihop föreställningar, kulturinstitutioner donerade pengar och konstnärer skänkte konstverk som kunde säljas till förmån för strejkkassan. Konstverken såldes aldrig vidare utan fanns bortglömda i ett arkiv. Idag är samlingen deponerad i Gällivare museum.
Träfigurer, blåst glas, arkivfilmer, en strejkkonstsamling, ett japanskt barnprogram, textila fanor med porträtt av feminismens portalfigurer, en dansföreställning och en bortglömd reproduktion av Peter Weiss. Vi lämnar din utställning omtumlade. Med din konst har du inte bara tagit oss runt i en historia om välfärdsbyggen, flykt, arbetets villkor och kvinnokamp, du har också lyckats ringa in vad det är som saknas i den tid av nostalgi som vi lever i nu. Genom återbesök i arkiv, dina egna minnen och gemensamma, en omsorg om platser och människor, inser vi kraften i den mest självklara och samtidigt bortrationaliserade mänskliga reflexen: solidaritet.
paulina.sokolow@opulens.se
