Helgporträttet: “Grunden till förändring är hög grad av aktivitet i samhället”

JUBILAR. Aktivisten och frilansjournalisten Mathias Wåg har fyllt 50. En födelsedagsinsamling till ett “arbetsstipendium” siktade på 20 000 kronor men slutade på mer än det sexdubbla. Elin Stadenberg ringde upp Mathias för att prata om drivkrafterna bakom hans samhällsengagemang från barndomen till idag.

Hej Mathias!

Först att nämna är att du fyllde 50 år förra veckan, stort grattis till det! Hur firade du födelsedagen?

– Ja, tack! Jag var uppe i Dalarna med släkten på vår gamla släktgård. Det är ute i skogen, så det var corona-säkert.

Opulens medarbetare Nathan Hamelberg och aktivisten Shabane Barot hade ordnat en insamling till din 50-årsdag, hur slutade den?

– De drog igång en insamling i höstas med 20 000 kronor som mål men det var så mycket folk som anslöt sig så det hade de fått in redan första dagen. De lät det fortsätta och det blev en sorts kaskadeffekt där fler och fler donerade. Jag fick ett arbetsstipendium, ett autonomt arbetsstipendium!

Är det arbete pengarna kommer att användas till?

– Jag håller på lite smått med en bok, men jag har inte haft tid att sitta ner och skriva på grund av jobb och allt sådant. Nu kommer jag att kunna frigöra tid, jobba mindre och skriva mer. Så det är det jag har tänkt att göra.

Spännande, vad handlar boken om?

– Jag skriver om den italienska filosofen Giorgio Agamben kombinerat med Tove Jansson. Hans elever har en fransk grupp som heter Den osynliga kommittén som har skrivit boken Det stundande upproret. Jag försöker titta på likheter mellan det och Tove Janssons liv och berättelser. Det är lite från att ha skrivit dagspolitiska texter som jag var sugen på att göra något som är utanför mitt vanliga fält och som känns kul.

Du är frilansande journalist och aktivist inom den autonoma vänstern. Hur skulle du beskriva dig själv och ditt politiska engagemang?

– Jag jobbar halvtid som journalist och halvtid inom vården, jag kombinerar de två. Jag har alltid varit engagerad, det började med Fältbiologerna när jag var 10-12 år och sedan har jag fortsatt. Jag har hållit på med tidningen Brand och är ansvarig utgivare för den, sedan har jag varit med i en rad olika grupper, från Allt åt alla till AFA. Men det började i miljörörelsen.

Ur vad uppkom drivkraften till att engagera dig?

– Det var genom Fältbiologerna. Det är en ungdomsorganisation och där fanns inga vuxna ledare, de organiserar sig själva, är ute i naturen och utifrån det kommer viljan att rädda naturområden. Jag var mycket på Järvafältet i Hanstaskogen när den var hotad på mitten av 80-talet och de skulle skövla ur skogsområdet. Det är en jättefin skog nära Akalla, vi engagerade oss och vaktade den på nätterna. Då gick jag i nian och där startade lågan. Jag mötte aktivister för första gången, husockupanter kom ut till oss, vi ockuperade skogen och hade demonstration ihop. Jag var imponerad av deras Siouxsie and the Banshees-stil med stora svarta tuperade hår. Där ska jag med! tänkte jag.

Vad är det mest väsentliga som skiljer den autonoma vänstern från den parlamentariska enligt dig? Och vad är det som gör att du tar avstånd från den sistnämnda?

– Jag är inte antiparlamentarisk utan utomparlamentarisk. Partier har en funktion, men för dem fungerar rörelserna bara som stöd. Enligt den leninistiska traditionen är rörelserna något som fångar in och partierna de som ger verktyg och gör politik. I det autonoma perspektivet är rörelser kapabla att besluta om strategier, de kan göra själva och behöver inte eliten som ska leda dem. Man har vänt upp och ner på Lenins partimodell och ser partierna som något som går att använda för stunden, men det är inte där de långsiktiga förändringarna sker. Motorn i förändringarna är i rörelserna. Men det handlar inte heller om den anarkistiska hållningen att det är helt fel med partier och att man är emot dem. Snarare bara att partierna är underordnade rörelserna och inte tvärtom.

Som du själv nämnde är du ju ansvarig utgivare för tidningen Brand. Är skrivandet ett sätt för dig att nå förändring och hur kom du in på det?

– Definitivt. Jag har alltid skrivit och sedan Fältbiologerna har skrivandet varit kopplat till organisation och olika rörelsetidningar. Även om jag har läst journalistik så har min ingång inte varit en objektiv neutral journalistik fri från engagemang. Jag skriver från en tydlig position och utifrån att vara en del av någonting och där jag undersöker de frågor som jag jobbar med. Det är en annan form av journalistik med aktivt deltagande där aktivism och skrivande inte är separerat utan går ihop. I Researchgruppen blev det tydligt när vi granskade extremhögern, då beskrev vi att vi hade pennan som gatsten.

Så aktivism och journalistik kan kombineras?

– Ja. Det jag gör nu är en present på ett sätt, jag fick göra ett nummer själv av Brand. Vi har en demokratisk redaktion där alla turas om att redaktöra numren. Jag fick göra numret till den första maj och det kommer att handla om händelser som format olika generationer över 50 år. Sedan Almstriden och vågen av ockupationer svepte genom Europa, det var 30 år sedan murens fall, 20 år sedan Göteborgskravallerna, 10 år sedan Arabiska våren. Jag har bett folk skriva om sådant som har format dem, som Göran Folin om Almstriden, Mattias Kåks om fanzinescenen, Kajsa Grytt om när punken blev rockstjärnor 81. Men det finns också negativa händelser, som fascismens återkomst efter murens fall.

Det låter spännande! Du var ju med och grundade nätverket AFA – Antifascistisk Aktion.

– Vi var många som drog igång det och jag var med vid starten, men jag var inte en grundare utan en av småttingarna. I femton år var jag med, sedan gick det åt ett annat håll. Antingen behöver man våldsövertag eller så behöver man informationsövertag och det viktiga för mig är informationsövertag, grävande och samlande av information. Till slut gick det allt mer ditåt. Jag började som frilansjournalist och sedan startade vi Researchgruppen, som fick Guldspaden senare.

Just det, 2014 fick ni Guldspaden tillsammans med Expressen. I motiveringen stod det att granskningen var ett genombrott som gav ny kunskap om det anonyma näthatet, vad handlade den om och hur gick den till?

– Det var en granskning av Avpixlat och andra sajter. Folk visste inte vilka det var som skrev på de sidorna och kommentarerna var anonyma. Man gjorde ett drev riktat mot personer där man la ut deras namn och adress, sedan kom 10 000 in och kampanjade mot dem. Då visste man inte, är det tio personer med hundra olika identiteter eller en trollfabrik?

– Vi lyckades genom en kommentarsfältstjänst som heter Disqus, som går att koppla till olika hemsidor eller bloggar. Vi hittade en miss de hade gjort, hur de hashade e-postadresser, gjorde enkla krypteringssträngar. På så sätt kunde vi få fram vilka personerna bakom kommentarerna var. Det var inte illegalt eller en hack, utan en säkerhetsmiss.

Vill du berätta lite mer om Researchgruppen, som du också var med och grundade?

– Den är inte kvar nu. Men 1999 mördades den fackligt engagerade syndikalisten Björn Söderberg och jag hade grävt efter personerna bakom. De var även inblandade i bilbomben mot ett journalistpar samma år och mina uppgifter bidrog till att de skyldiga blev gripna för mordet. Tio år efter mordet beställde Arbetaren en fortsättningsartikel om vad som hänt sedan dess. Då hade vi redan lagt ner min gamla grupp som jag jobbade med och jag hade fått kontakt med nytt folk som var frilansare. Vi satte oss ihop och tittade på vad de här personerna gjorde nu. De fortsatte att trakassera vänstern.

– 2009 grundade vi Researchgruppen men sedan har alla frilansare gått åt olika håll. Många kom direkt från en journalistutbildning medan andra kom från olika aktiviströrelser. Vi som är gamla aktivister har blivit kvar och fortsätter att researcha och skriva artiklar. Nu heter gruppen GARM.

Tillbaka, inte till AFA, men till antifascism. Vad är antifascism för dig?

– Jag ser fascism som reaktionära strömningar i samhället som inte bara försöker bilda populära partier utan också bli en kraft på gatan, reaktionära gaturörelser som verkar legalt och utomlegalt genom att attackera strukturen. Antifascism blir då en form av självförsvar där vänstern, arbetarrörelsen eller de drabbade försöker motverka och försvara sina strukturer. Utomlegala mobiliseringar av reaktionära krafter kan slå mot vänsterns strukturer, som behöver försvaras. Det är grunden i antifascism, det är det som är slagordet; antifascism är självförsvar. Men det är inte tillräckligt som politik, det säger inte vad vi vill ha mer än försvar av vissa rörelser och skydd av våra projekt och rättigheter.

Hur skapar man förändring på samhällsnivå, vad är det bästa tillvägagångssättet?

– Jag tror ju på rörelserna i första hand, det behövs organisering, samhället behöver aktiva medborgare som är aktiva i sociala rörelser. Grunden till förändring är att det finns en hög grad av aktivitet i samhället, sedan är partipolitiken grädde på moset. Men det måste till ett hot eller tryck underifrån i någon form för att partipolitiken ska vara progressiv och för att få reformer. Om partier saknar rörelser kan de vara rätt farliga krafter och bedriva politik mot oss, men politiken kommer alltid underifrån och skapar tryck uppåt.

– Kommer man underifrån behöver man alltid hitta maktmedel för att göra saker. Men det är som mest intressant när det förändrar livet direkt. Det är därför som jag skrivit en bok om husockupationer, de är inte en protest där man vädjar utan man tar och skapar en aktiv mötesplats. Så man börjar med att förklara varför det är legitimt att skapa en verksamhet och sedan kommer politiken efteråt om beslutet att legalisera dessa. Och deras beslut hänger på om man får stort stöd eller inte, om politiken vinner eller förlorar på att ge sig in i det.

Du och Dominika Polanska gav ut Ockuperat! 2019, som handlar om femtio år av husockupationer i Sverige. Vilken är ockupationens roll inom aktivismen, vad leder den till?

– Den har fyllt olika roller, som ungdomshus för unga som behövt lokaler att vara i eller för punkband som behövt ett ställe att spela på. Men det kan också handla om att rädda hus i ett visst område eller rädda kvarter från att rivas eller få lyxrenoveringar. Eller så kan det vara som med sjukstugan i Dorotea eller BB:t i Sollefteå. Så det har varit kopplat till antingen ungdomsrörelser som behövt ha hus som mötesplats eller stadsdelsorganisering där det handlar om stadsomvandling. Vi har beskrivit det i boken, hur vågor av stadsdelsorganisering har hängt ihop med husockupationer.

– Min första husockupation var kopplad till räddningen av Hanstaskogen. Det var ett hus i Häggvik som var i vägen för Järvafältet och del av en motorvägssatsning. Det skedde i hela Europa att man ockuperade hus mot byggandet av motorvägar. Vid en blockad handlar det inte om huset i sig, det är en annan typ av ockupation.

Finns det någon speciell ockupation du minns eller som har haft särskild betydelse för dig?

– Den vi kallade Barbahuset i Häggvik 1994 var väldigt betydelsefull. Det var en olydnadsauktion. Det kom 500 personer på en vecka och det blev en hel rörelse kring den. Jag har också rest mycket i Europa och bott i ockuperade hus, i Italien var jag aktiv i sociala ockuperade center i olika städer, som TPO i Bologna. Det har betytt mycket för min politiska utveckling.

På vilket sätt?

– Det var efter EU-toppmötet i Göteborg 2001. I Sverige var aktiviteten nere men jag kände mig exalterad. Jag läste mycket teori och ville lära mig hela det italienska sättet att jobba med öppna former av olydnad och skapa massrörelser där sociala center var kärnan. Jag flyttade till Bologna, var aktiv där och en del av rörelsen Vita overallerna. Vi öppnade upp en flyktingförläggning och stoppade tågtransporter med militära vapen som stöttade kriget USA förde mot Irak 2003. Det var väldigt kreativt, man tänkte mycket på symbolik, vilka signaler man gav och hur man kommunicerade kring saker. I Sverige var de autonoma sätten annorlunda, man skickade ett anonymt pressmeddelande men det fanns ingen organisation eller dialog utan aktionen skulle i sig vara nog. I Bologna var det mer aktioner i samhället för att fler skulle kunna delta och de öppna olydnadsformerna passade mig bättre. Jag hittade hem där, jag kom från miljörörelsen och tog det bästa ur båda världarna.

Ja hur möts man och hur skapar man möten med oliktänkande?

– Jag var med och startade Allt åt alla och hade med mig idéer från Italien. Vi testade massolydnadsformer under en husockupationsfestival i Lund. Vi gjorde en “klassresa” ut till Solsidan i Stockholm, en öppen aktion där alla kunde delta för att se hur överklassen bodde och se all kriminalitet som fanns där. Överklassbor stod och skrek åt bussen, men det var gjort med humor och öppenhet. Vi har också använt denna kombination av massolydnad och humor för att stoppa nazistmarscher.

– Grunden har varit: hur får vi andra att delta, som kanske inte brukar delta? En gång gjorde vi den ljudiska konspirationen, som var en bullerblockad där det kom folk med bergsprängare och visselpipor. En annan gång hade vi vattenkrig mot raskrig där vi uppmanade folk att komma med vattenballonger och vattenpistoler. Så vi försökte på det sättet med sådana former, en enkelt lekfull militant form som var lätt att delta i utan att behöva offra så mycket.

Du driver ju dessutom en podd, Apans anatomi, var kommer namnet ifrån?

– Haha, det är beteckningen av Marx förarbete till Kapitalet, Grundrisse, som har betytt mycket för den italienska traditionen. Det är tvärtemot från hur man tänker sig marxism som historisk materialism. Marx skrev att vi inte förstår människan genom att studera apans utveckling, utan det är genom att studera människan som vi hittar förklaringar till apans anatomi. För att förstå framtiden försöker man hitta tendenser i nuet som leder dit, projicera framåt för att se utvecklingstendenserna. Vad är det i nutiden som leder till postkapitalism? Vad har vi redan nu som går mot det vi vill skapa? Det är framtidsinriktat, att leta trender och inte grotta ner sig i historien.

Och vad handlar podden om?

– Den handlar om att förstå nya sociala rörelser i samhället. Jag startade den med Erik från Allt åt alla men fortsatte sedan själv. Vi ville titta på relationen mellan rörelser och partier och förstå vänsterpopulismen, både nu och historiskt. Hur hängde Miljöpartiet de gröna ihop med den autonoma rörelsens utveckling? Jag brukar skämtsamt beskriva podden med att jag pratar om den bok som du har köpt men aldrig läst, de teoretiska böcker som kommer ut på Verbal, Verso eller Tankekraft som folk köper men som hamnar i bokhyllan. Jag försöker presentera teorin pedagogiskt och på ett enklare sätt så att andra lättare kan ta sig an den.

En sista fråga, vad är målet för ditt engagemang och hur skulle ett sådant samhälle se ut?

– Det är en jätteviktig fråga och problemet för vänstern, de har inget att ta sikte från. Även om man är reformist så måste det sträva någonstans. För mig är slutmålet kommunismen, det vill säga ett klasslöst samhälle. Målet är att upphäva lönearbete, upphäva privategendomen men också upphäva staten. Men inte kommunismen som slutmål vi måste vänta på, frälsningen då allting blir bra, utan snarare det mål vi strävar efter. Vi kan titta på vad vi har fröer av i samhället redan nu. Vad kan vi göra redan här för att bygga gemenskap och stärka det gemensamma välståndet och välfärden tillsammans? Tendenserna till kommunism finns redan här idag, men det finns också mottendenser som kan ta samhället åt andra håll. Det handlar därför om att pusha utvecklingen så att det går mot det frihetliga hållet.